Vega

Vi befann oss i Gustavs arbetsrum och han förklarade hur saker och ting funkade på UAFT. Jag lyssnade inte, jag kunde inte komma ifrån blickarna Lionard kastat på Jamie. På hennes bröst.

”Vega?”, sa Gustav och avbröt mina tankar. ”Lyssnar du?”

Jag skakade på huvudet.

Gustav suckade ljudligt.

”Jo, Lionard frågade vad vi tjänar på det här.”, sa han. ”Och mitt svar är pengar.”

”Så ni gör allt det här för pengar?”, sa jag.

”Precis. Men det vi får från staten räcker inte.”, sa Gustav. ”Vi tjänar inget på det. Det är därför vi sänder de populäraste tidsperioderna på TV!”

”Levde vi i en av de populära tidsperioderna?”, frågade Lionard. ”Så att man kunde se oss på teve, menar jag ...”

”Ja, det gjorde ni. Och eftersom lilla fröken nyfiken här ...” Gustav tittade menande på mig. ”... upptäckte våra kameror steg tittarsiffrorna i rekordfart och när ni sedan träffades blev allt bara ännu bättre. Tittarna gillar romantik.”

”Men vad händer nu? Jag menar, blir inte programmet konstigt om vi helt plötsligt är borta?”, frågade jag.

”Ni är inte borta!”, skrockade Gustav. Jag förstod inte vad som var roligt. ”Ni är i direktsändning just nu! Och alla tycker att det är jättespännande för ingen annan i något projekt har någonsin lyckats hitta huvudbyggnaden och portalen.”

Han nickade mot kameran som satt på väggen.

Jag blev arg. Och förvånad. Men mest arg. Jag ville inte att tusentals folk skulle kunna se mig på TV. Speciellt inte nu, när jag var så långt ifrån hemma.

”Jag vill inte vara på teve!”, utbrast jag. ”Jag vill hem!”

”Ni kan inte åka hem nu!”, sa Gustav. ”Nu när ni vet om vår verksamhet måste ni stanna här.”

”Jag trivs.”, sa Lionard. ”Vega, vill du verkligen åka hem? Vi har hela livet framför oss, varför inte börja om på nytt här?”

Jag kände efter. Och jag ville verkligen hem. Till mor och far. Till Elena och till Heddin. Min döda bror...

”Vad hände med Heddin?”, sa jag.

”Vad menar du?”, sa Gustav. ”Du såg ju själv att han dog.”

”Ja, men hur tog mor och far hand om hans begravning? De måste ha blivit förkrossade! Och tänk på Elena! Hon är bara fem. FEM!”

Vid det här laget sprutade tårarna.

”Såja sötnos, gråt inte!”, tröstade Lionard och satte sig bredvid mig i den trånga stolen. Han placerade mig i sitt knä och strök mig över ryggen medan han mumlade ”Såja, såja.”.

”Ni kanske vill ta en liten paus? Jamie kan visa er till ett ledigt rum.”, sa Gustav.

Jamie nickade öppnade dörren.

Jag reste mig upp och tog Lionard i handen innan vi började gå mot sweezern.

Rummet var stort och lyxigt. Det förvånade mig att de hade sådana rum på en arbetsplats. Längs den ena vitmålade väggen stod en ganska bred dubbelsäng med vitt överkast. En stor platt-TV prydde väggen mitt emot. Ett tillhörande badrum med bubbelbadkar och dusch fanns bakom en silvergrå metalldörr.

”Wow!”, sa jag andlöst. ”Coolt!”

”Tycker ni det här är coolt?”, sa Jamie. ”Då skall ni se lyxsviten. Men den är till för när chefen är här.”

”Chefen?”, sa jag. ”Är det Gustav?”

”Nää, du!”, skrattade Jamie. ”Det skulle allt vara nåt, va? Nä, chefen är snubben som fick idén att starta hela verksamheten. Han är svinrik.”

Jag nickade och satte mig på sängkanten.

”Då lämnar jag er ifred då.”, sa Jamie och fnissade innan hon slank ut genom dörren.

”Förlåt.”, sa jag till Lionard.

”För vad då?”, undrade han.

”För att jag har varit så jobbig. Gråtit mycket och så ...”

”Äsch, det är väl inget att säga förlåt för!”

”Nä, kanske inte. Och jag hade ju mina anledningar ...”

”Ja ... att du längtar hem och att allt är nytt och så.”

Jag nickade.

”Och att du gillar Jamie.”, slank det ur mig. Jag satte hastigt handen för munnen.

”Att jag gör vadå?”, sa Lionard förvånat.

”Att du gillar Jamie!” sa jag irriterat.

”Gör jag ju inte alls det!”, sa Lionard. Han var arg nu. ”Eller, jo som en vän men det är allt!”

”Ljug inte! Jag såg hur du kollade på hennes bröst! Det var så uppenbart!”, skrek jag.

”Åh, så nu ska jag få skulden för att hon har snygga bröst?”, skrek han tillbaka.

”Ja, hon verkar ju vara mycket snyggare än mig!”, snäste jag sårat och skyndade mig att låsa in mig på toaletten.

Jag sjönk ihop på toalettstolen, skakande av gråt.

”Du, förlåt mig.”, hörde jag Lionards röst utifrån. Jag hörde att han ångrade sig. ”Det var dumt gjort. Men tro aldrig, aldrig, aldrig att jag älskar någon annan än dig. Vega, du betyder allt för mig! Öppna nu. Snälla!”

Jag tvekade, men öppnade till slut dörren.

Tårar glänste i Lionards ögon. Jag kastade mig i hans famn vilket gjorde att vi trillade baklänges ner i sängen.

Jag fnissade till.

”Sådär ja! Mycket bättre.”, sa Lionard glatt och kysste mig lätt på läpparna.

Jag rullade av honom och satte mig bredvid honom i sängen.

”Kolla vad som visas på teve!”, föreslog jag.

”Som du vill, min sköna!”, sa Lionard och tog upp fjärrkontrollen som låg på nattduksbordet. Han tryckte på en röd knapp och platt-teven gick igång. På skärmen såg vi ... oss själva!

”Herregud, har de kameror över allt?”, sa jag förtvivlat. En knapp sekund efteråt hörde jag min röst säga samma sak igen, fast den här gången kom den från teven.

”Gustav!”, morrade jag. ”Han skall få betala för det här!”

Lionard verkade minst lika upprörd som jag och vi störtade upp från sängen. Jag gick fram till dörren och den var ... låst!

”De har låst in oss!”, flämtade jag.

”Vi måste hitta kameran!”, viskade Lionard. ”Om vi täcker över den kommer det säkert någon för att kolla vad som hänt och då rymmer vi!”

Jag nickade och började söka med blicken längs väggarna. Det tog ett bra tag innan vi upptäckte den. Eller dem. Det var nämligen flera stycken.

Vi hittade en på teven, en i vardera sänglampa och till och med en i badrummet.

Tanken slog mig att tusentals människor måste ha sett mig naken. Jag rös och blev bara ännu argare.

Lionard hittade två matknivar ovanpå det minimala kylskåpet som stod i det ena hörnet. Jag tog en och gick mot badrummet. Det gick lätt att krossa den lilla linsen som satt i hörnet på den svartmålade spegelramen. Lionard tog hand om de båda sänglamporna, så jag krossade tevekameran också.

Som vi befarat tog det inte lång tid innan två gubbar med likadana ljusblå  SuitUps som alla andra kom rusande.

Vi såg dem genom fiskögat på dörren och gömde oss snabbt bakom den.

Så fort dörren öppnades och de två männen stigit in i rummet slank vi obemärkta ut i korridoren.

”Det gick ju lätt!”, sa jag muntert.

”Vega ...”, sa Lionard, en aning bekymrat.

”Vadå?”, pladdrade jag.

”Öh, har du tänkt på att det sitter kameror överallt? Jag menar, alla kan se oss!”

”Ojdå ...”

Och så sprang vi. I samma riktning som de gröna pilarna som visade åt vilket håll utgången låg. Hela tiden hörde vi steg bakom oss, snabba springade.

I samma stund som vi var utanför den enorma byggnaden upptäckte vi att vi inte befann oss på marken. Vi var på någon sorts balkong, med högt staket. I hörnet stod ett par mini-sweezers. Jag skyndade mig att grabba tag i två och slängde den ena till Lionard.

Vi svävade upp i luften och synen bakom det höga staketet fick mig nästan att tappa andan.

Kors och tvärs i luften flög underliga farkoster. Men det verkade vara någon sorts ordning på dem, för de krockade inte. På marken, som var ungefär hundra meter ner, promenerade eller sweezade människor fram.

”Vi måste ner!”, sa Lionard och började åka neråt. Jag följde efter och ganska snart var vi nere på marken.

”Här kan det väl ändå inte finnas kameror!”, sa Lionard. Och han hade rätt.

Nästan alla människor vi åkte förbi pekade och ropade, som om vi vore utomjordingar. Men så slog det mig att vi faktiskt var kändisar.

Jag sweezade fram till Lionard, men klumpig som jag var råkade jag åka in med min sweezer i hans. Då hände något underlig. Sweezrarna smälte liksom ihop och blev till en enda större sweezer. Jag greppade tag om Lionards midja och han såg lika förvånad ut som jag var.

”Vi måste bestämma vart vi ska!”, ropade han genom den susande vinden.

”Vi åker till något hotell!”, skrek jag tillbaka.

”Var finns ...”, började Lionard men hejdade sig. Jag höjde undrande blicken och fick syn på en enorm byggnad, helt i guld.

The Golden Hotel  stod det med snirkliga guldbokstäver på en stor skylt.

Lionard stannade sweezern och en man i kostym tog hand om den. Han skakade frenetiskt våra händer och berättade hur mycket han uppskattade serien Projekt 105.

Vi log stelt och gick på grusgången mot det gigantiska guldhotellet. Till och med gruset var spraymålat.

Framför hotellet fanns en stor fontän, även den gjord i guld, som sprutade silverblänkande vatten.

När vi närmade oss ingången gled de guldiga dörrarna isär och vi klev in i en stor gyllene lobby.

”Nämen heeeeeej!”, sa den unga kvinnan bakom disken i receptionen. ”Ni är Vega och Lionard va? Jag följer er typ dygnet runt och jag älskar er, ni är så gulliga tillsammans och det var så spännande när ni rymde och ...”

”Kan vi få ett rum?”, avbröt Lionard småirriterat när vi kommit fram till disken.

Kvinnan rodnade och jag kunde läsa på en namnbricka som satt på hennes guldfärgade SuitUp att hennes namn var Connie.

”Javisst ja!”, sa Connie och skrattade nervöst. Hon vände sig om och öppnade en låda som visade sig innehålla två kort av plast.

”Rum 814, på åttonde våningen. Det är bara att ta hissen!”. Connie pekade på en dörr, såklart även den guldig, ganska nära utgången.

”Kan vi få ett annat rum?”, sa Lionard.

”Öh ...”, sa Connie besvärat. ”Alltså, öh okej!” Hon tog fram två nya plastkort.

”Då blir det rum 820.”

”Sätt betalningen på Gustav ... öh, Haraldsson, från UAFT...”, sa Lionard och tog emot de två plastkorten.

”Åh, den där Gustav har tur!”, babblade Connie. ”Här på hotellet bor alla TV-kändisar gratis!”

”Åh!”, sa jag snopet. ”Öh, så bra då ...”

”Ha en trevlig vistelse här på The Golden Hotel!”, sa Connie och räckte mig en broschyr. ”Poolen finns på takvåningen, och resturangen på våning 1.”

”Okej, tack!”. Jag skyndade bort till Lionard som redan stod och väntade vid hissen.

Vi klev in i och Lionard tryckte på en knapp märkt med en nia.

Hissen skakade till och tre sekunder efteråt hördes ett plingande och dörrarna gled isär.

”Wow, det gick snabbt!”, sa jag. ”Och vi kände inte ens av det!”

”Kom nu!”, muttrade Lionard. ”Vårt rum ligger längst bort i korridoren.”. Han höll upp ett av de två korten framför mig, så att jag kunde se den lilla kartan över våning 9 som var tryckt på det.

Jag suckade.

”Varför är du så sur?”, frågade jag försiktigt.

”Förlåt, jag är bara stressad.”, sa han. ”Här är det!”

Lionard stannade så plötsligt att jag gick in i honom.

”Ojdå!”, fnissade jag.

Han log och höll upp ett av korten framför dörren.

Med ett pip gled den upp avslöjade vad som fanns innanför den.

Det var fantastiskt. Rakt fram fanns gigantiska panoramafönster. Man kunde se hela staden här uppifrån.

Mitt emot fönstrena stod den bredaste dubbelsäng man kunde tänka sig.

Ett badrum med bubbelbadkar, dusch och platt-TV hörde till. I det lilla köket hittade vi en liten silverbox. Säkert det enda på hela hotellet som hade färgen silver. Man höll plastkortet framför boxen, sa vad man ville ha för mat och så fick man det. Stod det på broschyren.

”Hare.”, sa jag och ut kom en tallrik med skivat harkött, ett berg av pastasallad och en liten skål med bearnaisesås.

”Och vi som tyckte den förra rummet var bra!”, sa jag och skrattade. ”Din tur, Lionard.”

När han inte svarade vände jag mig om och kom på honom med att leta efter kameror.

”Lionard, det finns inga kameror här!”, sa jag.

”Vadå, såg du inte hur besvärad Connie blev när jag ville ha ett annat rum?”, sa Lionard.

”Jo men vad har det med saken ...”, började jag. ”Aha, du tror att de kan ha satt upp kameror i förväg?”

”Precis!”, sa han och återgick till sitt letande.

Jag suckade och återgick till min mat. Bestick hittade jag i en låda och glas i ett skåp. Jag fyllde det med vatten och satte mig vid den lilla köksön.

Snart kom Lionard och gjorde mig sälskap. Han hade velat ha vildsvin, men när han sagt det till silverboxen hade den pipit:

”Maträtt ej tillgänglig.”

Så Lionard hade tagit samma mat som mig.

När kvällen kom lade vi oss i den enorma dubbelsängen för att sova.

”Vi klarar det här, tjejen!”, viskade Lionard plötsligt och tryckte min hand under täcket. Det var det sista jag hörde innan jag somnade. Vi klarar det här...

__________________________________________________________________________

Nu förklarar jag Projekt 105 officiellt slut! NO MORE PROJEKT 105! (Haha erkänn att det var det värsta slutet ever!)

Känns skönt, men samtidigt lite sorgligt... *snyft!* Nä, egentligen inte... Alltså mina karaktärer hade ju inga personligheter! Så bye bye, Vega och Lionard! :)

Som vanligt har jag inte läst igenom kapitlet, so don't blame me if you find wrong stuff! (Jag vet, jag är dålig på engelska!)p

Och jag ska göra en ny novell... Så fort jag har kommit på vad den skall handla om! Så länge kommer jag nog publicera korta smånoveller, som jag skrivit antingen när jag har varit på fjanthumör (ni kommer märka vilka) eller bara vanligt humör... Heh xD

Vega

”Men snälla Vega! Vi kan väl prata om det här?”, började Lionard.

”Men snälla Vega!”, härmades jag. ”Är du feg eller?”

Jag kisade busigt mot honom.

”Jag? Feg? Aldrig!” Lionard log självsäkert, men hans tvekande blick mot den långa gången avslöjade honom.

”Kom med mig då!”, sa jag och började dra i honom.

”Okej, men öh, damerna först!”

”Räddhare!”, retades jag.

”Okej, där går gränsen!”, sa Lionard och stegade mot det fyrkantiga hålet i väggen. Det konstiga var att luften i öppningen böljade som turkosskimrande vågor när han satte sin ena fot i gången.

”AH!”, skrek Lionard och hoppade bakåt.

Han landade på rumpan i det fuktiga gräset.

”Är du okej?”, frågade jag skärrat medan jag hjälpte honom upp. Han mumlade något till svar och borstade bort lite jord från sin byxa.

”Vad hände?!”, sa jag.

”Jag vet inte ... det kändes som att något drog i min fot.”, sa Lionard.

”Jag provar!”, sa jag och klev in i gången.

Det var som Lionard sagt, det kändes som att något drog i mig och innan jag visste ordet av stod jag inne i gången som jag nyss betraktat utifrån.

Jag vände mig om och såg den hysteriska Lionard stå och skrika något. Jag hörde inta vad han ropade, jag hörde ingenting från andra sidan.

Jag tecknade åt honom att han också skulle komma. Han såg tveksamt på mig men tog sedan ett försiktigt steg in i gången.

”Du klarade det!”, sa jag överentusiastiskt. Och kramade om honom.

Han rodnade.

”Det var inte så farligt ...”, mumlade han.

”Det vet jag väl!”, sa jag. ”Jag gjorde det ju också.”

Jag ställde mig på tå och kysste honom på näsan innan jag vände mig om. Lionard hejdade mig och jag vände mig tillbaka mot honom.

”Vad det där allt jag fick?”, sa han ironiskt.

Jag log litet och lät honom kyssa mig på munnen. Min tunga letade sig in i hans mun och utforskade den. Han smakade hallon och harsyra. Vi avbröt kyssen för att hämta luft och jag suckade belåtet.

”Du är så vacker!”, viskade han i mitt öra. Jag vände mitt ansikte mot hans och tittade in i hans bruna ögon. De vackra, underbara, bruna ögonen. Jag betraktade resten av hans ansikte och min blick fastnade vid hans lite för stora näsa. Jag upptäckte att den var lite krokig, antagligen knäckt på grund av ett slagsmål. Min blick vandrade neråt mot hans mun, de tunna, ljusrosa läpparna.

Jag fylldes av en enorm lust att kyssa den och gjorde därför just det. En passionerad, men ändå inte hetsig, kyss.

”Ska vi stå här och kyssas resten av livet eller?”, mumlade jag leende.

”Gärna det!”, mumlade Lionard i mitt hår.

”Vi har faktiskt saker att göra ...”

”Som vadå?”

”Som att undersö ...”

Längre kom jag inte förrän Lionard kysste mig. Jag ville inte, men jag tryckte honom ifrån mig.

”Som att undersöka på vilket helmystiskt ställe vi är på!”

”Förlåt, min dam.”, sa Lionard med snofsig röst.

Det fick mig att börja fnissa hysteriskt.

När jag lyckats samla mig lite tog jag Lionards hand och drog honom med mig längs gången.

”Vad är det här för ett ställe?”, sa jag förundrat och tittade mig omkring. Den långa gången svängde, men bakom kröken upptäckte vi en exakt likadan gång, med lika många lösa väggbitar.

”Titta här!”, sa Lionard och pekade på några underliga tecken på en av dem.

”Lionard, det finns tecken på alla lösa väggbitar!”, sa jag efter att ha lyft blicken. ”Men alla skiljer sig från varandra ...”

”Jag förstår inte vad de betyder!”, sa Lionard.

”Inte jag heller ... så då är det ingen idé att försöka tyda dem. Låt oss följa gången en bit till!”

Vi började gå igen och passerade fyra krökar till. Men efter den femte kröken fick vi inte se en lång gång ... Vi fick se ett stort rum, lika stort som en stor skogsglänta, med högt i tak och människor som sprang hit och dit. De hade underliga kläder på sig, och då menar jag verkligen underliga. Ljusblå, tightsittande dräkter. Och deras hår ... De tillhörde antagligen någon slags underlig klan som hade bosattsig på det här ... stället.

Vi gick försiktigt in i rummet med ett krampaktigt tag om varandras händer. Några av människorna fick syn på oss och stannade till. De började mumla till varandra, så lågt att vi inte hörde. Det gjorde mig illa till mods.

En av dem tryckte på en rund liten sak som fanns på ett armband hon bar runt handleden.

Det började genast pipa och blinka överallt. Jag blev rädd, och jag tror att jag började gråta. Lionard tryckte mig ömt emot sig, nästan som en beskyddande far.

Fler och fler människor kom närmre och snart hade de omringat oss.

Alla mumlade lågt med varandra och tittade på oss. Det fanns någon underligt i blicken hos dem. När jag kom på det började jag nästan skratta. Rädsla. Människorna var rädda för oss.

Ett plötsligt ljud fick mig att stelna till.

”Vadå rymt, vad menar du? Vi har allt under kontroll säger jag ju! Vi har räknat och alla 128 är kvar, så jag fattar inte ...” Den bullriga mansrösten blev tyst.

Jag tittade upp och fick syn på en ganska tjock man med svart hår. Han kliade sig i sitt stora skägg och betraktade oss förundrat. Sedan sprack han upp i ett leende.

”Jaså! Det är ju bara Vega och Lionard, de små turturduvorna!”

Jag stelnade till.

Han kunde våra namn. Han visste vad vi hette.

”Hej!”, sa han vänligt och tog ett steg närmre. ”Vill ni vara så vänliga att följa med mig?”

Jag och Lionard visste inte var vi skulle ta vägen annars, så vi nickade och följde efter den underligt klädde mannen.

”Ni undrar säkert vad det här är för ett konstigt ställe, va?”, sa han som om han pratade med en treåring.

”Precis!”, sa Lionard lite småirriterad. ”Kan du vara så snäll att förklara?”

”Det var vad jag tänkte göra.”, sa mannen. ”Först och främst vill jag presentera mig. Jag heter Gustav.”

”Och jag är Ve ...”, började jag men kom sedan på att han redan visste vad vi hette.

”Du är Vega, ja. Och han är Lionard. Men det är inte det viktiga. In här!” Gustav öppnade en lös väggbit. Han klev in och vi gick efter, fortfarande hand i hand. Gustav satte sig ner i på något jag inte visste vad det var.

”Stänger du dörren, Vega?”.

Jag fattade ingenting. Vad var en dörr? Jag såg mig förtvivlat omkring efter något man kunde stänga.

”Just det!”, utbrast Gustav. ”Ni är ju från jägarstenåldern.”

”Va?”, sa jag och Lionard i en mun.

”Vi tar det snart! Och det där är en dörr.” Gustav pekade på den lösa väggbiten. Jag skyndade fram till den och drog i den. Den lät sig rubbas förvånansvärd lätt och eftersom jag dragit med all min kraft smällde det högt när den gick igen.

Gustav pekade på två saker som såg likadana ut som den sak han satt på.

”Det där är stolar.”, sa han. ”Man sitter på dem. Sätt er!”

Vi satte oss försiktigt i varsin stol. Det var verkligen jättebekvämt! I jämförelse med de stockar och stenar vi satt på där hemma var det rena paradiset. Hemma. Hur hade mor och far det? Jag hade inte funderat på vad som skulle hända med dem när jag rymt från Gugh. Tänk om han dödat dem. Men jag hade inte tid men sådana tankar nu. Jag ville bara veta var jag befann sig.

”Okej ...”, avbröt Gustav mina tankar. ”Var ska jag börja? Det finns så mycket jag måste berätta.”

”Börja med att berätta vad det här är för ställe!”, sa Lionard. Han verkade fortfarande irriterad.

”Jo, det här är UAFT!”, sa Gustav. ”’Undersökande Av FornTiden’. Jag jobbar här.”

”Jaså ...”, sa jag. ”Jag är ledsen men jag fattar inte ...”

”Jo,”, sa Gustav. ”här på UAFT undersöker vi forntiden. Det vill säga det förflutna. Vi har skapat olika projekt som befinner sig i olika stadier. Varje projekt har en speciell planet. Med hjälp av vår teknik kan vi teleportera oss mellan planeterna. Ni lever i projekt 105 som just nu befinner sig i stadiet jägarstenåldern. Vi betraktar er genom våra kameror.” Han nickade mot en blinkare som satt på väggen.

”Ursäkta, men jag fastnade vid planet.”, sa jag.

”Förlåt, låt oss säga en stor, stor plats. Mycket större än vad ni kan tänka er.”, sa Gustav.

”Men vad är hela syftet med de olika projekten?”, undrade Lionard. Han verkade mer intresserad än arg nu och det gjorde mig lättad.

”Jo, vår planet hade en tid då den höll på att gå under av förorening, men det var längesedan, på 2000-talet.”

”2000-talet?”, frågade jag. Jag började känna mig dum som frågade så mycket.

”Det är en tidsperiod. Vi räknar från när Kristus föddes.”, sa Gustav. ”Den tid ni ska föreställa att leva på är undefär år 80 000 före Kristus. Här är det år 3247. Efter Kristus, alltså.”

”Vem är den där Kristus du pratar om?” Nu var det Lionards tur att fråga och jag kände mig inte allt lika dum längre.

”Åh, en väldigt speciell man som levde för länge sedan ... Vänta, jag vet faktiskt inte varför jag sitter här och försöker förklara för er om allt det här. Det skulle gå mycket lättare om vi åkte till skolan.”

”Ja, alltså jag vet ju inte vad den där skolan är för något men jag förstår nästan inte någonting alls, så eh hehe.”, sa jag och kände hur kinderna hettade till.

”Okej, då gör vi så.”, mumlade Gustav och reste sig upp ur stolen. Han stegade tvärs över det mellanstora rummet och öppnade en annan dörr. Han vred på några rattar vid sidan om dörren och vände sig mot oss.

”Vem vill gå först?”

”Jag kan göra det!”, sa jag och stegade självsäkert bort mot Gustav. ”För det funkar väl på samma sätt som dörren vid ... hemma?”

”Precis!”, sa Gustav och gav mig en vänskaplig knuff mot dörren. På andra sidan kunde jag se en stor lokal full med massa stolar. På stolarna satt barn med underliga huvudbonader.

”Ja, vi ses väl då ...”, sa jag och tog ett djupt andetag innan jag klev genom dörren.

________________________________________________________________________________

Well, here it is. En extra lång del faktiskt. Bara för att jag har haft dålig uppdatering. MEN jag läste inte igenom den här delen so don't blame me if you hittade några fel. <-- (Svengelska ^^)

Jag vet att det här är en seg och tråkig del, men den BEHÖVS och jag varnar er, nästa del kan bli ännu segare och ännu tråkigare. Och i nästa del blir det definitivt inte romantik! Tror jag ...

Kan ni klara 2 kommentarer till nästa? Helst av olika personer... xD Hehe

Lionard

Jag gick med snabba steg i en obestämd riktning. Tårar glänste i mina ögon och jag fick hela tiden grenar och kvistar i ansiktet.

Det hade varit jobbigt att lämna Vega. Hennes ögon hade varit fyllda av tårar och hon hade varit helt förtvivlad. Plötsligt kände jag mig dum. Varför hade jag lämnat henne? Kanske var jag rädd för att bli nobbad av henne, såsom flickorna i min klan gjort mot mig?

Jag stannade och visste inte om jag skulle fortsätta eller vända tillbaka. Det skärande skriket jag hörde någon sekund senare fick mig att bestämma mig.

Så snabbt jag kunde sprang jag mot gläntan där jag sist sett Vega. När jag kom fram var jag helt andådd, men lade ändå märke till att Vegas saker var borta. Kanske hade hon flyttat på sig. Jag tittade mig omrking för att se om hon var i närheten och min upptäckt fick mig nästan att svimma.

Vega hängde i ett träd med fötterna nästan två meter från marken och var helt vit i ansiktet. Hon hade en snara runt halsen som hon höll i med båda händerna för att inte kvävas, men det lyckades inget vidare. Jag skyndade fram till repet som var spänt över hennes gren och fastknutet i ett annat träd och skar av det med min kniv. Det tog ett tag men till sist gav det sig.

Vega föll två meter och landade med en duns på gräset. Jag sprang fram till henne och frågade hur det var. Då hon inte svarade blev jag orolig och vände henne emot mig. Hon andades inte. Jag sträckte hennes armar ovanför huvudet och genast kunde hon andas bättre.

”Tack.”, flämtade hon efter ett tag.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Vem gjorde det här mot dig?”, frågade jag istället.

”Några ... överföll ... packade ... hängd.” var det enda Vega fick fram.

När hon förstod att jag inte fattade flinade hon. Flinade. Hon, som just hade blivit hängd kunde le och vara glad.

Det fick mig att inse att man kan gå vidare. Det fick mig också att inse en annan sak.

Vega

Jag var vid liv. Jag levde!

Allt tack vare Lionard.

När jag hade slutat flämta och kunde andas normalt berättade jag för honom om vad som hade hänt.

”Det är mitt fel. sa han.

”Ditt?”, sa jag frågande. ”Du kan väl inte hjälpa att tre busar från min klan kommer och hänger mig, för att jag flytt från vår hövding?”

”Jag stack ju!”, sa han.

”Ja, men ...”

Jag kom inte på mer att säga. Han hade ju faktiskt stuckit.

”Men det är fortfarande inte ditt fel!”, protesterade jag.

”Jag kunde varit här och försvarat dig!”

”Du? Försvara mig? Hah, du som knappt orkar lyfta en kotte! Hade du varit här hade vi båda varit döda nu!”

Mina ord var hårda. Jag ångrade mig genast.

”Förlåt!”, pep jag.

”Men du har ju rätt!, sa Lionard trumpet. ”Jag är svag. Jag är tunn. Jag hade inte kunnat försvara dig!”

När Lionard satt där och såg så dyster ut blev jag också dyster.

”Men jag menade det inte!”, sa jag i ett försök till att muntra upp honom. Han såg i alla fall lite gladare ut när jag sagt det, och genast kändes det lättare i bröstet.

Men det var en fråga jag behövde få svar på.

”Varför gick du?”

Först fick jag inget svar.

”Jag ... jag vet inte!”, sa han sedan.

”Det är mycket vi inte vet ...”, sa jag med mystisk röst och det fick oss båda att brista ut i gapskratt. Fastän jag bara känt Lionard i knappt ett dygn kändes det som vi alltid hade varit vänner.

Vega

Det var solen som väckte mig morgonen därpå. Den lös in genom ett par springor i bladverket ovanför mig, och som en stråle skar den genom gläntan, och träffade mig i ögonen.

Lionard låg och snusade bredvid mig. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans tunga andetag. Han såg fridfull ut.

Min natt hade inte varit lika trevlig. Gång på gång hade jag drömt om Heddins död, gång på gång hade dödsscenen spelats upp i mitt huvud.

Jag reste mig upp och torkade sömnen ur ögonen. Jag gjorde mina behov i en buske i närheten och drack sedan lite vatten ur en bäck som rann alldeles intill busken.

När jag kom tillbaka var Lionard vaken. Han höll på att packa ihop sina saker.

”Du ger dig väl inte av?”, frågade jag.

”Jag ... jag kan ju inte stanna för alltid ...”, mumlade han och slog ner blicken.

Jag suckade och lutade mig mot ett stort stenblock.

”Farväl, Vega!”, sa Lionard. ”Det var ett nöje att få träffa dig.”

”Detsamma!”, svarade jag och fick tårar i ögonen. Jag ville ju att Lionard skulle stanna!

Min vilja styrde inte den här gången. Lionard vände på klacken och började med snabba steg gå ifrån mig.

”Kommer vi ses igen?”. Min fråga lät inte högre än en viskning, men Lionard tycktes ha hört den, för han stannade.

”Det hoppas jag.” Sedan försvann han in bakom ett snår och jag såg honom inte mer.

Jag vände ansiktet mot stenen och lät tårarna rinna. Jag ville verkligen inte mista någon mer! Jag inte känt Lionard så länge, men han var den enda jag haft!

Min stilla gråt övergick till hulkande och bölande. Jag grät för mor, för Heddin, för Lionard och allra mest för mig själv. Ja, jag tyckte verkligen riktigt synd om mig själv just nu.

När jag hade samlat mig lite började jag rafsa ihop mina grejer. Jag stod framåtböjd och sträckte mig efter kniven, när jag kände ett par grova, valkiga händer runt midjan och över munnen.

”Jag har hittat henne!”, ropade en mörk mansröst.

Jag hörde hur fler människor kom närmre, i alla fall minst två till. Hur kunde jag ungått att höra mannen som nu höll fast mig i ett järngrepp?

Jag iakttog de andra männen som hade ett långt, flätat rep med sig. För sent upptäckte jag att det var en snara i ena änden, den var redan placerad runt min hals.

En av de tre männen slängde den andra änden över en gren högt upp i ett träd. Mannen som höll mig släppte greppet om mig en aning för att dra åt snaran runt halsen.

Han gick sedan bort till sina kompanjoner och alla tre tog ett stadigt tag om repet.

Nu var det snart bara Elena kvar som ättling till mor och far. Jag kände hur tårarna började rinna och jag hörde mig själv skrika innan jag blundade och hastigt rycktes uppåt.

________________________________________________________________________________

Jag kunde verklien inte låta bli att publicera denna lilla kortisdel... Var den spännande i slutet? ;)

Jag försökte få den det, i alla fall... Snälla nu kan ni väl kommentera. Delarna blir MYCKET bättre om ni ger mig positiv respons!! :) Ni får såklart gärna kritisera det jag gör, för då lär jag ju mig vad jag ska tänka på.

Vega

I många dagar hade jag fortsatt att vandra ännu djupare in i skogen. Jag hade otroligt nog haft en väldig tur med rovdjur och andra faror under natten, men så hade jag ju också gjort upp en eld varje kväll.

Lingonen hade tagit slut redan efter den andra dagen, men jag hade livnärt mig på både blåbär och smultron som växt längs min väg, och dem fanns det gott om.

Det var det solnedgång och jag hade precis tänt en eld och satt mig till ro på en trädstam för att vila, när jag hörde att det prasslade i en buske lite längre bort.

Ljudet påminde om Heddins smygande steg och en tår trängde sig upp i ögat. Jag torkade hastigt bort den och reste mig sakta upp. Jag greppade mors kniv och gick med långsamma steg bort mot busken. Om det var en hare, eller ett annat djur, kunde jag äta mig mätt den här kvällen. Annars var jag tvungen att lägga ut snaror och vänta tills i morgon bitti.

Jag var nu så nära busken att jag till och med kunde höra djuret andas. Tunga, jämna andetag. Om jag hade tur var det ett vildsvin. Det vattnades i munnen på mig och jag höjde kniven.

Jag drog med ett högt prasslande undan ett par grenar och gjorde mig berädd att anfalla.

En ung man, han kunde inte vara mycket äldre än mig och Heddin, tittade sig yrvaket omkring och gav ifrån sig ett högt skrik när han såg mig med kniven i högsta hugg.

”Snälla, gör mig inte illa!”, bad han och tittade skräckslaget på den lilla, men vassa kniven.

Jag sänkte den och räckte fram min hand. När han inte tog den suckade jag, slängde jag ifrån mig kniven och räckte fram handen på nytt.

”Jag heter Vega.”, sa jag och log prövande.

”Lionard.”, sa han och och reste sig upp. Han tog min hand i ett stadigt grepp och skakade den energiskt. ”Får man fråga vad en ung dam som du gör själv ute i djupa skogen såhär sent?”

”Jag kunde ha dödat dig.”, sa jag. ”Snälla, prata inte till mig som om jag vore hjälplös!”

Han suckade.

”Förlåt mig. Hemma i min by betyder artigheten allt, men det var därför jag stack. Jag orkade inte med det längre.”

”Berätta mer om din by!”

Vi började gå mot min eld, som nästan hade slocknat. Jag slängde på lite fnöske och gjorde en gest mot Lionard som sa att han kunde sätta sig ner på stocken.

”I min by var alla artiga.” började Lionard. ”De som var tillräckligt artiga och charmiga fick alla kvinnor. Min äldre bror hade fyra. Samtidigt.”

”Men vad är det för fel på det?”, undrade jag.

”Jag kommer till det!”, sa Lionard och fortsatte. ”Ingen kvinna visade någonsin något intresse för mig, och jag mådde inte bra.”

”Oj.”, sa jag med så stort medlidande jag kunde, viljet inte var så stort, eftersom jag inte kände honom.

Han log sorgset och började prata igen.

”Sedan var det så att när flera familjer träffades på jaktturer eller för att ha en fest var alla väldigt artiga. Men när ens familj var själv pratade man illa om andra klanmedlemmar, ibland till och med om släkt. När det sedan läckte ut vad man sagt blev det inte så trevligt. Det kostade min mor livet när hövdingen fått veta vad min yngre bror sagt om hans son. Du förstår nog varför jag gav mig av.”

Jag nickade och förstod att jag själv nog hade haft det ganska bra där hemma.

”Så varför är du här?” Lionard såg nyfiket på mig. Någonting med honom fick mig att tro att han var en person man kunde lita på. Så jag berättade hela min historia, om blinkaren, Gugh och Heddins död.

”Jag beklagar sorgen.”, sa han efter att ha hört mitt långa tal.

När jag upptäckte att en tår trängt sig fram och nu rann ner längs kinden vände jag bort ansiktet och torkade bort den med ovansidan av handen. Jag grät så lätt nu, men det var väl normalt när ens tvillingbror hade dött.

”Det är okej att gråta.”

Lionards plötsliga uttalande fick mig att le. Men så fort jag kom att tänka på Heddin började tårarna rinna igen. Nu rann de hejdlöst. Lionell placerade mitt huvud mot hans taniga axel och lät mig gråta ut mot den. Mitt i all gråt kände jag en pirrande känsla i magen. Det var som att en fjäril flög runt, runt därinne. När jag slutat gråta tittade jag försiktigt upp på Lionard och det första som mötte mig var hans underbart bruna ögon, kantade av tjocka svarta ögonfransar.

”Varför gråter inte du över din mor?”, frågade jag dumt.

”Det gör jag!”, sa han och log. ”Men jag har kommit över det. I början grät jag hela tiden, så som du gör nu. Men efter några dagar grät jag kanske varannan dag. Och nu gråter jag bara vid fullmåne. Det var den tiden på natten hon blev avrättad.”

Jag torkade de sista tårarna ut mina rödgråtna ögon.

”Jag är ledsen, men jag måste sova nu. Är du kvar i morgon när jag vaknar?”, frågade jag och gäspade.

”Självklart!”, svarade han och kliade sig i sitt korpsvarta hår.

Jag drog fram min skinnfäll, som jag upptäckt också fanns i säcken jag fått av Heddin, och placerade den på marken. Så fort jag hade lagt mig till rätta på den somnade jag och hann inte tänka mer på varken Heddin eller Lionard.

_____________________________________________________________________________

Nu kom änligen en del. Jag har varit lite med kompisar och sovit över, och har därför inte haft möjlighet att skriva.

Sedan Saga länkade mig (tack Saga!! <3) har jag haft många fler läsare. Man får lite mer lust att skriva, speciellt när man får så fina kommentarer!! :)

I morgon ska jag på begravning, så jag kanske inte har ork till att skriva ett kapitel, men vi får se.

KOMMENTERA FÖR MERA, MINST 3 KOMMENTARER TILL NÄSTA, TACK!! :)

Och förresten så ska han heta LIONARD och inte Leonard som är det "riktiga" namnet... xP Fast jag trodde inte att ni trodde den heller, men man kan aldrig vara helt säker! :)

Vega

Den stora hyddan var vackert pyntad med blommande björkris och glimmande stenar. Jag hade fullt upp med att hälsa alla klanmedlemmar välkomna till festen som alla gav mig olika gåvor. Jag övervägde att strunta i planen och stanna hos Gugh, men när han kom in i den stora hyddan och omilt tryckte sina torra läppar mot mina ändrade jag mig hastigt. Planen skulle genomföras.

Luften i hyddan luktade vid det här laget rök och svett. Jag började bli nervös, och undrade om Heddin var redo än. Det var inte jag. Till min stora förskräckelse fångade just Heddin upp min blick och nickade en kort nickning mot mig. Det var dags.

Jag började försiktigt bana mig iväg mot hyddans utgång, men blev flera gånger undanknuffad och bortskuffad i fel riktning. Det tog mig ett tag, men till sist var jag framme vid öppningen där en léende Heddin väntade på mig.

”Ta den här!”, sa han och räckte fram en packad skinnsäck.

Jag log tillbaka och tog emot den halvtunga säcken. Men mitt léende varade inte länge.

”Var är min kvinna?!”, hördes en rytande stämma inifrån hyddan. ”Var är Vega!?”

Jag tittade panikslaget på Heddin.
”Vi springer!”, sa han.

Och jag sprang. Heddin kom lite på efterkälken, eftersom han hade tyngre packning att bära på, men när jag stannade för att vänta på honom väste han andfått:

”Stanna inte, vad som än händer, Vega! Vänta inte på mig! Det viktiga är att du kommer här ifrån. Allt du behöver finns i säcken!”

Jag satte av igen och stannade inte för att vänta på Heddin. Inte förrän jag hörde ett stön och en dov duns.

Jag vred på huvudet medan jag sprang och kunde inte tro mina ögon. Heddin var skadad. Han låg på marken, ungeför fyrtio steg ifrån mig, i en sin egen blodpöl, och ett långt spjut stack upp ur ryggen på honom.

Min ögon fylldes av tårar och jag började sakta ner. Heddin lyfte på sitt huvud och mimade ”Spring!”, innan han för sista gången tog ett andetag och sjönk ihop.

Det var inte sant.

Heddin var död.

Han dog, för min skull.

Nej, det kunde inte vara sant, detta var bara ännu en mardröm innan festen. Haha, såklart, vakna nu Vega!

Men det var ingen dröm. Heddin var verkligen död, och jag började panikslaget springa för mitt liv.

Det var nu jag kom på varför Heddin lärt mig alla manssysslor. Han hade räknat med att han kanske skulle dö.

Ännu mer tårar trängde sig upp ur tårkanalerna och jag blinkade envist bort dem. Till en början hjälpte det, men när det bara kom fler och fler var det lönlöst.

Jag började bli trött i både muskler och lungor och stannade därför för att vila mot ett träd. Jag slappnade av ett ögonblick men spände mig igen när jag hörde låga mansröster som mumlade till varann.

”...måste vara här någonstans...”

”...döda henne...”

Kalla kårar gick längs min ryggrad och jag satt så stilla jag bara kunde.

Rösterna kom allt närmre.

Jag fick panik, men kunde inte röra mig.

När rösterna var så nära att jag kunde se vilka de tillhörde, genom ett buskage, var det som att tiden stog still.

”Äsch, vi tar ett rådjurshjärta istället. Det är ju nästan likadant!”, sa en av de två männen plötsligt.

När de bådas steg avlägsnade sig vågade jag pusta ut. Jag öppnade säcken och kollade vad som fanns i den. Lite av mina kläder, ett knyte med torkade lingon och mors bästa kniv.

Hur hade Heddin fått tag i den?

När jag tänkte på Heddin svämmade mina ögon över av tårar. Älskade Heddin!

___________________________________________________________________________

Jag slutar med bilderna nu! De kändes onödiga, och var inte ens snygga ju!

Jag funderar på att lägga ner den här bloggen... Eftersom min kapitel inte blir så värst bra och att uppdateringen är urusen så känns det bäst så. Men jag skriver nog klart den här storyn, iallafall!

KOMMENTERA FÖR MERA!! Den här gången tänker jag kräva åtminstone 2 kommentarer innan nästa del kommer!

Vega

När mor hade gjort mig i ordning tog hon med mig till Gugh för godkännande. Vi steg in i hans rymliga hydda med långa rader av sängar längs väggarna. Gugh hade tydligen väntat på oss, för han såg lite otålig ut.

”Du är sen!”, röt Gugh och hans ansikte förvreds i en arg grimas. ”Men jag förlåter dig, för den här gången.”

Jag pustade lättat ut, och trängde bort rösten i huvudet som sa Spring, spring, spring!

”Du är vacker, min ros!” Gugh log ett förvridet leende, och granskade mig med sina vattniga ögon. ”Men jag skulle föredra lite mindre kläder. Du skymmer ju undan hela dig!”

Jag fick en klump i halsen som jag hastigt svalde. Mor nickade och tog mig tillbaka till vår hydda.

”Mor, jag ...”, började jag, men mor avbröt mig.

”Vega, jag gillar det inte heller, men det är ingen idé att protestera. Det vet du mycket väl! Han är hövding, och dessutom din blivande make. Han har rätt till att bestämma hur du ska klä dig!”

Jag suckade sorgset medan jag började klä av mig klänningen. Mor tog emot den och hämtade sin vassaste skinnkniv. Hon skar av en stor del, så att nästan hela låren syntes. Hon skar även av de halvlånga ärmarna. Efter en sista finkoll räckte mor mig klänningen och jag klev motvilligt i den.

”Hur ser jag ut?”, frågade jag och snurrade ett varv.

”Bedårande!”, sa mor. ”Gå ner till sjön ett slag, och spegla dig själv i vattenytan!”

Jag gjorde som mor sa, och till min förvåning såg klänningen inte lika kort ut som jag befarat. Den var faktiskt rätt vacker, även om jag föredragit en längre.

Heddin

Jag smög mig på Vega bakifrån, där hon satt i och betraktade sig själv i sjön. När jag var mindre än tre steg bort vände hon sig om med ett léende på läpparna. Hur gjorde hon för att höra mig?

”Du kan inte smyga dig på mig Heddin. Det vet du!”, sa hon som vanligt och flinade.

Jag låtsassuckade och spelade ledsen.

”Kom!” Vega nickade mot marken bredvid henne. Jag satte mig ner och kom på varför jag ens hade uppsökt henne.

”Jag måste berätta en sak.”, sa jag allvarligt.

”Vadå?” hon såg undrande på mig och log sött.

”Du ska ju ... bli Gughs idag ...”, började jag.

”Japp.” Vega nickade och log ett sorgset léende.

Jag tog ett djupt andetag. ”Jag hjälper dig att fly.”

Vega såg chockad ut. När hon fattade att jag var allvarlig tittade hon sorgset på mig.

”Det kommer aldrig att gå.”

”Jag har en plan!”

”Du och dina planer.”, fnissade Vega. Jag log prövande och reste mig upp. Hon gjorde detsamma och såg sedan frågande på mig.

”Och planen är ...?”

”Åh, just det ja!”, sa jag. ”Jag skulle ju berätta planen”

Vega flinade och såg nyfiket på mig. Om det var något jag var bra på var det att göra Vega glad. Och när hon var glad var jag glad. Så enkelt var det!

”Jo, såhär gör vi.”, började jag. ”På föreningsfesten kommer det ju vara väldigt mycket folk. Så när folk börjar bli trötta och lite dåsiga smyger du dig ut ur Gughs hydda och där väntar jag på dig med din packning! Sedan springer vi där ifrån, så långt bort vi kan och hittar en annan klan!” Jag fyllde mina tomma lungor med luft och log.

Vega såg fundersam ut.

”Och om det inte funkar?”

”Det gör det!”

”Men om?”, envisades Vega.

”Jag antar att vi blir dödade ...”, sa jag tyst. ”Men det är väl bättre än att leva med Gugh resten av livet?”

”Du har nog rätt.”, sa Vega. ”Men nu måste vi nog skynda oss tillbaka, mor väntar ju!”

__________________________________________________________________________

Delen kom idag! :) Men den blev rätt så kort... Som ni nog förstår kommer det att hända en del i nästa kapitel.

Hoppas att ni tyckte om det!

KOMMENTERA FÖR MERA!

Vega

”Här!”, sa Heddin och stannade oturligt nog precis under blinkaren.

Pip inte, pip inte!  bad jag tyst till blinkaren.

”Kan vi inte gå lite längre bort?” frågade jag och kastade en snabb blick mot blinkaren. Bladen döljde den, men jag visste att den satt där.

”Varför det?” Heddin skrattade lite osäkert. ”Det är här jag får störst fångst! Jag har provat massor av olika ställen, men det här är bäst. Det är som att djuren dras hit, av någon konstig anledning!”

Heddin tog fram sin snara och visade hur man skulle fästa den. Jag härmade så gott jag kunde, och efter lite hjälp från Heddin satt den fast rätt okej.

Vi återvände hemåt och såg snart vår hydda mellan träden.

”Jag väntar här ett tag.”, sa Heddin. ”Jag tror inte att det är så bra om vi kommer samtidigt. Vi brukar ju inte direkt vara med varandra i skogen, och jag vill inte att far ska får reda på ...” Han slog handen för munnen.

”Så ... Far vet inte om det här?” Heddin skakade på huvudet.

”Gå nu!”, sa Heddin och nickade med huvudet mot vår hydda. Jag nickade tillbaka och trippade iväg.

~

Heddin hade haft rätt. Mycket riktigt satt det två stora vildsvinsgaltar i våra snaror när vi dagen efter kom dit för att inspektera dem. Heddin tog fram sitt spjut och sa till mig att hålla mig på avstånd.

”Vildsvinen kan vara agressiva!”, menade han.

Han smög framåt och körde in spjutet i ryggen på det ena djuret. Det gav ifrån sig ett högt tjut innan det föll dött ner på marken bredvid Heddins fötter.

Heddin gjorde samma sak med den andra galten, men med en viss svårighet den här gången. Vildsvinet var på helspänn efter att ha bevittnat sin brors död.

~

Det hade gått ungefär en månad sedan far hade berättat för mig om sin överenskommelse med Gugh. Under den månaden hade det hänt mycket.

Bland annat hade Heddin lärt mig att göra en massa manssysslor, som att jaga, tillverka redskap och vapen, och att hantera dem. Det hade tagit mig lång tid, jag var ganska klumpig. Varför han lärde mig visste jag inte, men jag uppskattade det mycket!

Det jag uppskattade lite mindre var festen kommande dag, som skulle anordnas till min och Gughs förening. Jag rös vid bara tanken. Men som sagt, bestämt var bestämt.

~

Jag sov oroligt den natten.

Jag drömde mardrömmar om hur Gugh mördade mig. Hela tiden vaknade jag, flämtande och svettig. Varje gång jag somnade om tvingades jag bevittna nya hemska sett Gugh dödade mig på, alla lika brutala och hänsynslöst blodiga.

När jag vaknade sista gången hade solen stigit upp och mor satt på knä bredvid min skinnfäll.

”Äntligen vaknar du!”, sa hon och log. ”Jag trodde att jag aldrig skulle få liv i dig!”

Jag reste mig upp i sittande ställning och gnuggade sömnen ur ögonen.

”Kom nu, din slöfock! Vi måste göra dig i ordning inför festen!”

Jag blev plötsligt alldeles kall. Festen. Den hade jag helt glömt!

”Se inte så förskräckt ut! Gugh är en hederlig karl! Och tänk inte på de små, hrm, olyckor som inträffat i samband med hans tidigare kvinnor. Var glad att Gugh valde dig! Det finns många unga kvinnor i stammen som skulle göra vad som helst för att vara i din position! Tänk – min dotter hövdingahustru – det hade jag aldrig ens vågat drömma om!”

Mor fortsatte att mala på om hur fantastisk det var att Gugh valt just mig, och om vilken tur jag hade medan hon tvättade av mitt ansikte och började fläta in små, svagt rosa blommor i mitt långa, ljusa hår.

Egentligen var vi ganska lika, mor och jag. Samma ljusa hår, samma tjocka ögonfransar. Den största skillnaden var ögonfärgen. Hennes ögon var bruna, medan mina var blå. Isblå, brukade mor kalla dem. Hon brukade också kalla mig vacker. Jag visste inte riktigt om jag höll med, men jag såg bättre ut än många andra flickor i min ålder, det kunde jag medge. Jag tror att det var den främsta anledningen till att Gugh valde mig framför de andra flickorna i klanen, eftersom jag var både klumpig, svag och inte alls särskilt begåvad.

”Vega?”

Mors röst avbröt mina funderingar. Jag tittade upp och tog tacksamt emot den vackra klänningen av ljust lammskinn som mor höll upp. Det kanske inte skulle bli så dumt ändå. Om jag bara såg upp och lydde Gugh skulle väl allt ordna sig... Eller?

Heddin

Jag var nervös. Det var idag min plan skulle sättas i verk, och jag var orolig över att den skulle slå fel. Det fick inte hända! Jag rös vid bara tanken på vad som skulle hända med Vega om den gjorde det.

___________________________________________________________________________

Vad tyckte ni om bilderna?

Jag tycker Heddin ser lite halvt galen ut, men det är väl okej? xD

KOMMENTERA FÖR MERA!

Vega

När far och Heddin hade vaknat åt vi alla en del av gårdagens fångst, vilket var vildsvinskött och getmjölk. Till skillnad från andra familjer hade vi en get som stod bunden vid en påle nära vår hydda. Vi mjölkade den varje dag och drack alltid färsk mjölk till alla måltider.

”Vega ...”, sa far och tittade på mig med något allvarligt i blicken. ”Jag och din mor har pratat, och vi tycker att det är dags för dig att hitta en man och skaffa familj.” Far gjorde en paus för att andas innan han fortsatte. ”Jag har gjort ett avtal med Gugh, och vi kom överenens om att du ska bli hans nya kvinna!”

Gugh var klanens ledare. Han var storvuxen och muskulös. Men han var inte vacker. Han hade en stor potatisnäsa, buskiga ögonbryn och små vattniga grisögon. Han var känd för hur många kvinnor han haft, och det var ingen som hade levt mer än fem år tillsammans med honom. Sedan hade de ”mystiskt” dött av någon konstig anledning.

Om det var någon som jag inte ville leva med var det Gugh.

”Men far...”, började jag men jag visste att det inte var någon idé att klaga. Bestämt var bestämt.

Mor såg på mig med en medlidsam blick. Jag reste mig och han precis vända bort huvudet innan den första tåren kom. Sakta rann den ner för kinden och längs med käken innan den stannade vid hakan ett tag, för att sedan droppa ner på mina bara fötter.

Jag stegade iväg medan min blick blev allt suddigare av tårar. Hur kunde far göra såhär mot mig? Jag visste att mor ville att jag skulle hitta en man, men absolut inte Gugh! Varför kunde hon aldrig protestera någon gång?

Plötsligt vällde en stark ilska upp inom mig.

Om mor hade brytt sig tillräckligt mycket hade hon protesterat. Det visste jag. Mor var inte den sortens kvinna som gjorde allt männen sa åt henne. Hon gjorde mycket, men absolut inte allt!

Jag damp ner på en mossbevuxen sten och torkade bort de värsta tårarna ur ögonen.

Efter en stund hörde jag smygande steg bakom mig.

”Heddin, du vet att du inte kan smyga dig på mig!”, sa jag med ett leende och vände mig om. Heddins flinande ansikte var det första jag fick syn på. Men hans leende dog ut så fort han fått syn på mina rödgråtna ögon.

”Jag är ... eh ... ledsen för det där med Gugh ...”, sa han osäkert.

”Äsch, var inte ledsen nu! Var ledsen om fem år, när jag är död!” Jag log, men hejdade mig efter några sekunder. Det jag sagt kunde faktiskt bli verklighet!

Heddin slog sig ner på en sten mitt emot mig. Plötsligt reste han sig upp igen. Han hade en min som jag mycket väl kände igen.

”Ånej, nu har du fått en idé igen!”, fnissade jag.

Heddin

Jag nickade allvarligt. En idé hade börjat ta form i mitt huvud, och om jag skulle lyckas genomföra den behövde jag börja nu.

”Jag vill lära dig att knyta snaror!”, sa jag.

Till en början såg Vega ut som att hon inte trodde mig. Att knyta snaror var en manssyssla. När hon fattade att jag menade allvar nickade hon ivrigt och log med hela ansiktet.

~

Vega visade sig vara en hejare på att knyta snaror. Efter bara två försök hade hon lyckats knyta en som dög till att fånga en hel räv.

”Du är ju jätteduktig!”, sa jag uppmuntrande.

”Tack!”, log Vega och började pilla med sin snara för att få upp knuten.

”Nej, knyt inte upp den!”, utbrast jag snabbt innan hon hunnit klart. ”Vi måste ju se om vi kan fånga något med den också!”

Vega hejdade sig och tittade upp.

”Kom, jag vet ett jättebra ställe!”, sa jag och började dra i henne. Hon trippade efter mig in i skogen så att hennes ljusa hår guppade.

Vega

En stund senare hade vi kommit till ett ställe som jag tyckte mig känna igen. Efter några sekunders tänkande dog mitt leende, som tidigare lekt på mina läppar, ut. Det här var platsen vid blinkaren.

______________________________________________________________________

Bestämde mig för att publicera del 2 ändå, varför vänta?

Hope U enjoyed it!

Vega

Med en suck tog jag upp en kvist från marken och slängde den på elden.

”Vega, sådär kan du inte göra!” klagade mor. ”Den där pinnen var ju våt! Elden kan slockna, och då kanske vi inte klarar oss igenom natten. Tänk på alla vilddjur!”

”Förlåt.”, mumlade jag och slog ner blicken. Alltid detta tjat! Men jag höll med henne – elden var viktig!

”Kom och hjälp mig med kläderna!” Mor klappade på en sten bredvid sig och jag slog mig ner.

”Här!”, sa mor och räckte mig en lång hjortsena.

Jag tog motvilligt emot den och började äcklat tugga på den. Det var så orättvist! Far och min tvillingbror, Heddin, fick alltid jaga, men hur mycket jag än tjatade fick jag inte följa med! Bara för att jag var kvinna! Jag skulle istället sitta här med mor och min syster, Elena, och tugga senor som vi sedan skulle sy med. Elena var fem, alltså tio år yngre än mig och Heddin. Vi hade haft många mellansyskon, men alla hade dött i tidig ålder.

Jag spottade ut senan och torkade av saliven mot fållen av min fårskinnsklädnad.

”Räcker det såhär?”, frågade Elena, som gjort samma sak, och höll upp sin sena.

”Tugga en stund till!”, sa mor när hon kännt på den. Elena stoppade ännu en gång in senan i munnen och började tugga på den.

Senor smakade inte gott. Det var jag helt säker på efter mina nio år i sentuggarbranchen. Den smakade sand och något salt, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.

Jag trädde min sena på en vass benbit med ett hål igenom. Mor gav mig två stycken hjortskinn och jag satte genast igång att sy ihop dem enligt mors anvisningar.

~

Det var tidig morgon och jag var ivägskickad att plocka hallon. Jag begav mig in i skogen, jag kunde den som min högra hand. Jag knatade på och befann mig djupt inne i mina egna tankar. Helt plötsligt trampade jag på en gren och en ljudligt knak hördes. Jag vaknade upp ur mina funderingar och upptäckte till min fasa att jag inte längre visste var jag befann mig någonstans. Jag snurrade runt och suckade uppgivet. Skulle jag någonsin hitta hem? Ett väldigt ljust pip hördes från någonstans lite längre upp, och jag ryckte till. Jag vände blicken mot pipet för att upptäcka ett litet föremål tillverkat i något svart material. Det var inte sten, materialet var alldeles för blankt för det. Saken var liten, kompakt och rektangulär. På ena kortsidan satt en rund utskjutande sak med något som såg ut som is längst fram. Det satt en liten röd plupp, inte större än ett gruskorn, alldeles bredvid den runda saken. Den blinkade.

Jag stirrade på den. Stirrade på isen, stirrade på lådan. Vände sedan tvärt om och sprang så långt bort från den som jag kunde. Det lilla föremålet hade skrämt mig med sitt blinkade och sina pip.

Jag sprang och sprang, och helt plötsligt kände jag igen stigen framför mig. Jag skyndade iväg mot hallonstället och plockade hela den flätade korgen full. När jag kom tillbaka till vår hydda saknade ingen mig, mamma och jag var de enda som var vakna. Hon hade varit nere vid bäcken och tvättat kläder. Jag tänkte inte berätta om den mystiska lilla blinkaren, det fick vara min egen lilla hemlighet tills vidare.