Emma hade aldrig någonsin känt sig så ensam som nu.

Hon åkte ensam till skolan, var ensam på lektionerna och satt ensam på bussen hem.

Hon hade aldrig haft någon annan kompis än Cat. 

Det hade varit hon och Cat sedan första klass. PANG BOM, bästisar för alltid. Nu var det för sent att skaffa nya vänner. Alla hade redan sitt kompisgäng och inget av dem behövde en ny medlem.

Emma visste att Cat hade andra vänner. Vänner som hon umgåtts med när Emma varit sjuk. Cat hade kallat dem ”ersättningsvänner”. 

”Dom är ju inte mina kompisar på riktigt!”, hade hon sagt. ”Dom är liksom bara reserv. Jag kan ju inte gå runt helt forever alone bara för att du är sjuk. Det blir ju pinsamt!”

Emma hade inte riktigt brytt sig på den tiden. Det viktiga hade varit att Cat alltid hade kommit tillbaka till henne så fort hon blivit frisk. Nu kom Cat inte tillbaka. Hon var borta, för alltid.

Det blev många ensamma dagar för Emmas del. Nästan två veckor. Sedan blev det avslutningsdag, och jullov.

Emma tillbringade hela jullovet hos sin mormor, den enda släkting hon hade kvar på sin mammas sida. Pappa skulle jobba över julen, till och med på självaste julafton. Därför blev det bara mormor och Emma som åt julmiddag och såg på Karl-Bertil Jonsson. Det gjorde inte så mycket, men när hon öppnade sina julklappar - och fick en sprillans ny laptop av sin pappa - kände hon ett sting av saknad i bröstet. Hon visste att han måste jobba. Den lilla familjens ekonomi var inte den stadigaste. Emma blev tårögd då hon tänkte på hur många timmar pappa måste ha jobbat över för att spara ihop till den här datorn.

Kvällen innan skolan började fick Emma ont i magen igen. Hon ville verkligen inte tillbaka dit, tillbaka till ensamheten. Helst hade hon velat stanna hos sin mormor i all evighet och uppleva sin älskade jul om och om igen. Tyvärr var detta inte möjligt.

Emma tog en Ibumetin mot magen, med det gjorde bara saken värre. Efter att tag somnade hon, som hon så ofta gjorde nu för tiden, med tårarna rinnande nerför kinderna.

___________________________________________________________________

Jahopp... Nu var det alltså dags igen.

Jag vet att min uppdatering suger. Jag vet. Jag tänker inte komma med några urusla bortförklaringar, för det finns inget att skylla på. Jag är helt enkelt dålig på det här, och det vet ni.