Lionard

Jag gick med snabba steg i en obestämd riktning. Tårar glänste i mina ögon och jag fick hela tiden grenar och kvistar i ansiktet.

Det hade varit jobbigt att lämna Vega. Hennes ögon hade varit fyllda av tårar och hon hade varit helt förtvivlad. Plötsligt kände jag mig dum. Varför hade jag lämnat henne? Kanske var jag rädd för att bli nobbad av henne, såsom flickorna i min klan gjort mot mig?

Jag stannade och visste inte om jag skulle fortsätta eller vända tillbaka. Det skärande skriket jag hörde någon sekund senare fick mig att bestämma mig.

Så snabbt jag kunde sprang jag mot gläntan där jag sist sett Vega. När jag kom fram var jag helt andådd, men lade ändå märke till att Vegas saker var borta. Kanske hade hon flyttat på sig. Jag tittade mig omrking för att se om hon var i närheten och min upptäckt fick mig nästan att svimma.

Vega hängde i ett träd med fötterna nästan två meter från marken och var helt vit i ansiktet. Hon hade en snara runt halsen som hon höll i med båda händerna för att inte kvävas, men det lyckades inget vidare. Jag skyndade fram till repet som var spänt över hennes gren och fastknutet i ett annat träd och skar av det med min kniv. Det tog ett tag men till sist gav det sig.

Vega föll två meter och landade med en duns på gräset. Jag sprang fram till henne och frågade hur det var. Då hon inte svarade blev jag orolig och vände henne emot mig. Hon andades inte. Jag sträckte hennes armar ovanför huvudet och genast kunde hon andas bättre.

”Tack.”, flämtade hon efter ett tag.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Vem gjorde det här mot dig?”, frågade jag istället.

”Några ... överföll ... packade ... hängd.” var det enda Vega fick fram.

När hon förstod att jag inte fattade flinade hon. Flinade. Hon, som just hade blivit hängd kunde le och vara glad.

Det fick mig att inse att man kan gå vidare. Det fick mig också att inse en annan sak.

Vega

Jag var vid liv. Jag levde!

Allt tack vare Lionard.

När jag hade slutat flämta och kunde andas normalt berättade jag för honom om vad som hade hänt.

”Det är mitt fel. sa han.

”Ditt?”, sa jag frågande. ”Du kan väl inte hjälpa att tre busar från min klan kommer och hänger mig, för att jag flytt från vår hövding?”

”Jag stack ju!”, sa han.

”Ja, men ...”

Jag kom inte på mer att säga. Han hade ju faktiskt stuckit.

”Men det är fortfarande inte ditt fel!”, protesterade jag.

”Jag kunde varit här och försvarat dig!”

”Du? Försvara mig? Hah, du som knappt orkar lyfta en kotte! Hade du varit här hade vi båda varit döda nu!”

Mina ord var hårda. Jag ångrade mig genast.

”Förlåt!”, pep jag.

”Men du har ju rätt!, sa Lionard trumpet. ”Jag är svag. Jag är tunn. Jag hade inte kunnat försvara dig!”

När Lionard satt där och såg så dyster ut blev jag också dyster.

”Men jag menade det inte!”, sa jag i ett försök till att muntra upp honom. Han såg i alla fall lite gladare ut när jag sagt det, och genast kändes det lättare i bröstet.

Men det var en fråga jag behövde få svar på.

”Varför gick du?”

Först fick jag inget svar.

”Jag ... jag vet inte!”, sa han sedan.

”Det är mycket vi inte vet ...”, sa jag med mystisk röst och det fick oss båda att brista ut i gapskratt. Fastän jag bara känt Lionard i knappt ett dygn kändes det som vi alltid hade varit vänner.

Vega

Det var solen som väckte mig morgonen därpå. Den lös in genom ett par springor i bladverket ovanför mig, och som en stråle skar den genom gläntan, och träffade mig i ögonen.

Lionard låg och snusade bredvid mig. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans tunga andetag. Han såg fridfull ut.

Min natt hade inte varit lika trevlig. Gång på gång hade jag drömt om Heddins död, gång på gång hade dödsscenen spelats upp i mitt huvud.

Jag reste mig upp och torkade sömnen ur ögonen. Jag gjorde mina behov i en buske i närheten och drack sedan lite vatten ur en bäck som rann alldeles intill busken.

När jag kom tillbaka var Lionard vaken. Han höll på att packa ihop sina saker.

”Du ger dig väl inte av?”, frågade jag.

”Jag ... jag kan ju inte stanna för alltid ...”, mumlade han och slog ner blicken.

Jag suckade och lutade mig mot ett stort stenblock.

”Farväl, Vega!”, sa Lionard. ”Det var ett nöje att få träffa dig.”

”Detsamma!”, svarade jag och fick tårar i ögonen. Jag ville ju att Lionard skulle stanna!

Min vilja styrde inte den här gången. Lionard vände på klacken och började med snabba steg gå ifrån mig.

”Kommer vi ses igen?”. Min fråga lät inte högre än en viskning, men Lionard tycktes ha hört den, för han stannade.

”Det hoppas jag.” Sedan försvann han in bakom ett snår och jag såg honom inte mer.

Jag vände ansiktet mot stenen och lät tårarna rinna. Jag ville verkligen inte mista någon mer! Jag inte känt Lionard så länge, men han var den enda jag haft!

Min stilla gråt övergick till hulkande och bölande. Jag grät för mor, för Heddin, för Lionard och allra mest för mig själv. Ja, jag tyckte verkligen riktigt synd om mig själv just nu.

När jag hade samlat mig lite började jag rafsa ihop mina grejer. Jag stod framåtböjd och sträckte mig efter kniven, när jag kände ett par grova, valkiga händer runt midjan och över munnen.

”Jag har hittat henne!”, ropade en mörk mansröst.

Jag hörde hur fler människor kom närmre, i alla fall minst två till. Hur kunde jag ungått att höra mannen som nu höll fast mig i ett järngrepp?

Jag iakttog de andra männen som hade ett långt, flätat rep med sig. För sent upptäckte jag att det var en snara i ena änden, den var redan placerad runt min hals.

En av de tre männen slängde den andra änden över en gren högt upp i ett träd. Mannen som höll mig släppte greppet om mig en aning för att dra åt snaran runt halsen.

Han gick sedan bort till sina kompanjoner och alla tre tog ett stadigt tag om repet.

Nu var det snart bara Elena kvar som ättling till mor och far. Jag kände hur tårarna började rinna och jag hörde mig själv skrika innan jag blundade och hastigt rycktes uppåt.

________________________________________________________________________________

Jag kunde verklien inte låta bli att publicera denna lilla kortisdel... Var den spännande i slutet? ;)

Jag försökte få den det, i alla fall... Snälla nu kan ni väl kommentera. Delarna blir MYCKET bättre om ni ger mig positiv respons!! :) Ni får såklart gärna kritisera det jag gör, för då lär jag ju mig vad jag ska tänka på.

Nu fick hon en polare.. x) 
Grymt som alltid! Och varsegod för länken ;) Hur många läsare är du uppe i? :)

Vega

I många dagar hade jag fortsatt att vandra ännu djupare in i skogen. Jag hade otroligt nog haft en väldig tur med rovdjur och andra faror under natten, men så hade jag ju också gjort upp en eld varje kväll.

Lingonen hade tagit slut redan efter den andra dagen, men jag hade livnärt mig på både blåbär och smultron som växt längs min väg, och dem fanns det gott om.

Det var det solnedgång och jag hade precis tänt en eld och satt mig till ro på en trädstam för att vila, när jag hörde att det prasslade i en buske lite längre bort.

Ljudet påminde om Heddins smygande steg och en tår trängde sig upp i ögat. Jag torkade hastigt bort den och reste mig sakta upp. Jag greppade mors kniv och gick med långsamma steg bort mot busken. Om det var en hare, eller ett annat djur, kunde jag äta mig mätt den här kvällen. Annars var jag tvungen att lägga ut snaror och vänta tills i morgon bitti.

Jag var nu så nära busken att jag till och med kunde höra djuret andas. Tunga, jämna andetag. Om jag hade tur var det ett vildsvin. Det vattnades i munnen på mig och jag höjde kniven.

Jag drog med ett högt prasslande undan ett par grenar och gjorde mig berädd att anfalla.

En ung man, han kunde inte vara mycket äldre än mig och Heddin, tittade sig yrvaket omkring och gav ifrån sig ett högt skrik när han såg mig med kniven i högsta hugg.

”Snälla, gör mig inte illa!”, bad han och tittade skräckslaget på den lilla, men vassa kniven.

Jag sänkte den och räckte fram min hand. När han inte tog den suckade jag, slängde jag ifrån mig kniven och räckte fram handen på nytt.

”Jag heter Vega.”, sa jag och log prövande.

”Lionard.”, sa han och och reste sig upp. Han tog min hand i ett stadigt grepp och skakade den energiskt. ”Får man fråga vad en ung dam som du gör själv ute i djupa skogen såhär sent?”

”Jag kunde ha dödat dig.”, sa jag. ”Snälla, prata inte till mig som om jag vore hjälplös!”

Han suckade.

”Förlåt mig. Hemma i min by betyder artigheten allt, men det var därför jag stack. Jag orkade inte med det längre.”

”Berätta mer om din by!”

Vi började gå mot min eld, som nästan hade slocknat. Jag slängde på lite fnöske och gjorde en gest mot Lionard som sa att han kunde sätta sig ner på stocken.

”I min by var alla artiga.” började Lionard. ”De som var tillräckligt artiga och charmiga fick alla kvinnor. Min äldre bror hade fyra. Samtidigt.”

”Men vad är det för fel på det?”, undrade jag.

”Jag kommer till det!”, sa Lionard och fortsatte. ”Ingen kvinna visade någonsin något intresse för mig, och jag mådde inte bra.”

”Oj.”, sa jag med så stort medlidande jag kunde, viljet inte var så stort, eftersom jag inte kände honom.

Han log sorgset och började prata igen.

”Sedan var det så att när flera familjer träffades på jaktturer eller för att ha en fest var alla väldigt artiga. Men när ens familj var själv pratade man illa om andra klanmedlemmar, ibland till och med om släkt. När det sedan läckte ut vad man sagt blev det inte så trevligt. Det kostade min mor livet när hövdingen fått veta vad min yngre bror sagt om hans son. Du förstår nog varför jag gav mig av.”

Jag nickade och förstod att jag själv nog hade haft det ganska bra där hemma.

”Så varför är du här?” Lionard såg nyfiket på mig. Någonting med honom fick mig att tro att han var en person man kunde lita på. Så jag berättade hela min historia, om blinkaren, Gugh och Heddins död.

”Jag beklagar sorgen.”, sa han efter att ha hört mitt långa tal.

När jag upptäckte att en tår trängt sig fram och nu rann ner längs kinden vände jag bort ansiktet och torkade bort den med ovansidan av handen. Jag grät så lätt nu, men det var väl normalt när ens tvillingbror hade dött.

”Det är okej att gråta.”

Lionards plötsliga uttalande fick mig att le. Men så fort jag kom att tänka på Heddin började tårarna rinna igen. Nu rann de hejdlöst. Lionell placerade mitt huvud mot hans taniga axel och lät mig gråta ut mot den. Mitt i all gråt kände jag en pirrande känsla i magen. Det var som att en fjäril flög runt, runt därinne. När jag slutat gråta tittade jag försiktigt upp på Lionard och det första som mötte mig var hans underbart bruna ögon, kantade av tjocka svarta ögonfransar.

”Varför gråter inte du över din mor?”, frågade jag dumt.

”Det gör jag!”, sa han och log. ”Men jag har kommit över det. I början grät jag hela tiden, så som du gör nu. Men efter några dagar grät jag kanske varannan dag. Och nu gråter jag bara vid fullmåne. Det var den tiden på natten hon blev avrättad.”

Jag torkade de sista tårarna ut mina rödgråtna ögon.

”Jag är ledsen, men jag måste sova nu. Är du kvar i morgon när jag vaknar?”, frågade jag och gäspade.

”Självklart!”, svarade han och kliade sig i sitt korpsvarta hår.

Jag drog fram min skinnfäll, som jag upptäckt också fanns i säcken jag fått av Heddin, och placerade den på marken. Så fort jag hade lagt mig till rätta på den somnade jag och hann inte tänka mer på varken Heddin eller Lionard.

_____________________________________________________________________________

Nu kom änligen en del. Jag har varit lite med kompisar och sovit över, och har därför inte haft möjlighet att skriva.

Sedan Saga länkade mig (tack Saga!! <3) har jag haft många fler läsare. Man får lite mer lust att skriva, speciellt när man får så fina kommentarer!! :)

I morgon ska jag på begravning, så jag kanske inte har ork till att skriva ett kapitel, men vi får se.

KOMMENTERA FÖR MERA, MINST 3 KOMMENTARER TILL NÄSTA, TACK!! :)

Och förresten så ska han heta LIONARD och inte Leonard som är det "riktiga" namnet... xP Fast jag trodde inte att ni trodde den heller, men man kan aldrig vara helt säker! :)

Vega

Den stora hyddan var vackert pyntad med blommande björkris och glimmande stenar. Jag hade fullt upp med att hälsa alla klanmedlemmar välkomna till festen som alla gav mig olika gåvor. Jag övervägde att strunta i planen och stanna hos Gugh, men när han kom in i den stora hyddan och omilt tryckte sina torra läppar mot mina ändrade jag mig hastigt. Planen skulle genomföras.

Luften i hyddan luktade vid det här laget rök och svett. Jag började bli nervös, och undrade om Heddin var redo än. Det var inte jag. Till min stora förskräckelse fångade just Heddin upp min blick och nickade en kort nickning mot mig. Det var dags.

Jag började försiktigt bana mig iväg mot hyddans utgång, men blev flera gånger undanknuffad och bortskuffad i fel riktning. Det tog mig ett tag, men till sist var jag framme vid öppningen där en léende Heddin väntade på mig.

”Ta den här!”, sa han och räckte fram en packad skinnsäck.

Jag log tillbaka och tog emot den halvtunga säcken. Men mitt léende varade inte länge.

”Var är min kvinna?!”, hördes en rytande stämma inifrån hyddan. ”Var är Vega!?”

Jag tittade panikslaget på Heddin.
”Vi springer!”, sa han.

Och jag sprang. Heddin kom lite på efterkälken, eftersom han hade tyngre packning att bära på, men när jag stannade för att vänta på honom väste han andfått:

”Stanna inte, vad som än händer, Vega! Vänta inte på mig! Det viktiga är att du kommer här ifrån. Allt du behöver finns i säcken!”

Jag satte av igen och stannade inte för att vänta på Heddin. Inte förrän jag hörde ett stön och en dov duns.

Jag vred på huvudet medan jag sprang och kunde inte tro mina ögon. Heddin var skadad. Han låg på marken, ungeför fyrtio steg ifrån mig, i en sin egen blodpöl, och ett långt spjut stack upp ur ryggen på honom.

Min ögon fylldes av tårar och jag började sakta ner. Heddin lyfte på sitt huvud och mimade ”Spring!”, innan han för sista gången tog ett andetag och sjönk ihop.

Det var inte sant.

Heddin var död.

Han dog, för min skull.

Nej, det kunde inte vara sant, detta var bara ännu en mardröm innan festen. Haha, såklart, vakna nu Vega!

Men det var ingen dröm. Heddin var verkligen död, och jag började panikslaget springa för mitt liv.

Det var nu jag kom på varför Heddin lärt mig alla manssysslor. Han hade räknat med att han kanske skulle dö.

Ännu mer tårar trängde sig upp ur tårkanalerna och jag blinkade envist bort dem. Till en början hjälpte det, men när det bara kom fler och fler var det lönlöst.

Jag började bli trött i både muskler och lungor och stannade därför för att vila mot ett träd. Jag slappnade av ett ögonblick men spände mig igen när jag hörde låga mansröster som mumlade till varann.

”...måste vara här någonstans...”

”...döda henne...”

Kalla kårar gick längs min ryggrad och jag satt så stilla jag bara kunde.

Rösterna kom allt närmre.

Jag fick panik, men kunde inte röra mig.

När rösterna var så nära att jag kunde se vilka de tillhörde, genom ett buskage, var det som att tiden stog still.

”Äsch, vi tar ett rådjurshjärta istället. Det är ju nästan likadant!”, sa en av de två männen plötsligt.

När de bådas steg avlägsnade sig vågade jag pusta ut. Jag öppnade säcken och kollade vad som fanns i den. Lite av mina kläder, ett knyte med torkade lingon och mors bästa kniv.

Hur hade Heddin fått tag i den?

När jag tänkte på Heddin svämmade mina ögon över av tårar. Älskade Heddin!

___________________________________________________________________________

Jag slutar med bilderna nu! De kändes onödiga, och var inte ens snygga ju!

Jag funderar på att lägga ner den här bloggen... Eftersom min kapitel inte blir så värst bra och att uppdateringen är urusen så känns det bäst så. Men jag skriver nog klart den här storyn, iallafall!

KOMMENTERA FÖR MERA!! Den här gången tänker jag kräva åtminstone 2 kommentarer innan nästa del kommer!