Vega

Det var solen som väckte mig morgonen därpå. Den lös in genom ett par springor i bladverket ovanför mig, och som en stråle skar den genom gläntan, och träffade mig i ögonen.

Lionard låg och snusade bredvid mig. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans tunga andetag. Han såg fridfull ut.

Min natt hade inte varit lika trevlig. Gång på gång hade jag drömt om Heddins död, gång på gång hade dödsscenen spelats upp i mitt huvud.

Jag reste mig upp och torkade sömnen ur ögonen. Jag gjorde mina behov i en buske i närheten och drack sedan lite vatten ur en bäck som rann alldeles intill busken.

När jag kom tillbaka var Lionard vaken. Han höll på att packa ihop sina saker.

”Du ger dig väl inte av?”, frågade jag.

”Jag ... jag kan ju inte stanna för alltid ...”, mumlade han och slog ner blicken.

Jag suckade och lutade mig mot ett stort stenblock.

”Farväl, Vega!”, sa Lionard. ”Det var ett nöje att få träffa dig.”

”Detsamma!”, svarade jag och fick tårar i ögonen. Jag ville ju att Lionard skulle stanna!

Min vilja styrde inte den här gången. Lionard vände på klacken och började med snabba steg gå ifrån mig.

”Kommer vi ses igen?”. Min fråga lät inte högre än en viskning, men Lionard tycktes ha hört den, för han stannade.

”Det hoppas jag.” Sedan försvann han in bakom ett snår och jag såg honom inte mer.

Jag vände ansiktet mot stenen och lät tårarna rinna. Jag ville verkligen inte mista någon mer! Jag inte känt Lionard så länge, men han var den enda jag haft!

Min stilla gråt övergick till hulkande och bölande. Jag grät för mor, för Heddin, för Lionard och allra mest för mig själv. Ja, jag tyckte verkligen riktigt synd om mig själv just nu.

När jag hade samlat mig lite började jag rafsa ihop mina grejer. Jag stod framåtböjd och sträckte mig efter kniven, när jag kände ett par grova, valkiga händer runt midjan och över munnen.

”Jag har hittat henne!”, ropade en mörk mansröst.

Jag hörde hur fler människor kom närmre, i alla fall minst två till. Hur kunde jag ungått att höra mannen som nu höll fast mig i ett järngrepp?

Jag iakttog de andra männen som hade ett långt, flätat rep med sig. För sent upptäckte jag att det var en snara i ena änden, den var redan placerad runt min hals.

En av de tre männen slängde den andra änden över en gren högt upp i ett träd. Mannen som höll mig släppte greppet om mig en aning för att dra åt snaran runt halsen.

Han gick sedan bort till sina kompanjoner och alla tre tog ett stadigt tag om repet.

Nu var det snart bara Elena kvar som ättling till mor och far. Jag kände hur tårarna började rinna och jag hörde mig själv skrika innan jag blundade och hastigt rycktes uppåt.

________________________________________________________________________________

Jag kunde verklien inte låta bli att publicera denna lilla kortisdel... Var den spännande i slutet? ;)

Jag försökte få den det, i alla fall... Snälla nu kan ni väl kommentera. Delarna blir MYCKET bättre om ni ger mig positiv respons!! :) Ni får såklart gärna kritisera det jag gör, för då lär jag ju mig vad jag ska tänka på.

Kan ni klara 2 kommentarer till nästa del? Det skulle vara bra! :)