Emma gick inte till skolan på måndagen. Till sin pappa sa hon att hon hade ont i magen, vilket faktiskt inte var en lögn.

Hon kunde inte tänka på något annat än kyssen. Den onödiga, onödiga kyssen. Hon ångrade sig så att det värkte i kroppen. Hon saknade Cat, också. Om det hade varit någon annan hon kysst, hade Cat kunnat vara här och trösta henne. Göra lite varm choklad och sitta på Emmas sängkant, medan hon strök henne över ryggen. Ibland var Cat som den mamma Emma aldrig hade fått chansen att träffa. 

Åh, vad hon önskade att hon hade en mamma nu. Inte för att det var något fel på hennes pappa, men han var aldrig sådär känslig som hon visste att mammor kunde bli. I alla fall Cats mamma. 

När tankarna vandrade tillbaka till Cat vandrade de även tillbaka till gårdagen. Kyssen. 

Emmas mage började värka igen. Hon snyftade till och drog täcket tätare kring kroppen. Sedan somnade hon.

 

Emma stannade hemma hela veckan. Sedan kunde hon inte med att låtsas längre. Hon var ju faktiskt inte sjuk. Hon ville inte missa för mycket i skolan och komma efter. Hon hade nog med problem att ta itu med.

När hon klev in genom entrédörrarna var det ingen som stirrade på henne. Det var ingen som ropade ”Lebb”, eller puttade henne. Inget sådant.

Michael Jones hade fått byta skola, eftersom han hade blivit mobbad bara för att att han var homosexuell. Alla hade skrikit ord som ”bögjävel” efter honom. Emma hade gjort det, hon med. Nu ångrade hon sig.

Men varför var det ingen som brydde sig den här gången? Sedan slog det henne. Det var så självklart att Emma nästan ville skratta. Cat hade inte berättat. Inte för någon. Hon hade säkert inte ens berättat för sin mamma. Men varför?

Emmas första tanke var att Cat fortfarande brydde sig om Emmas rykte. Att hon inte ville att Emma skulle råka illa ut. Men när Emma tänkte sin andra tanke var det självklart att det inte var så. 

Cat brydde sig inte om Emmas rykte. Cat brydde sig om sitt rykte. Hon kände sig antagligen äcklad, smutsig och utnyttjad. Emma suckade och tänkte att hon hade tur som hade en bästa kompis som brydde sig så mycket om sitt rykte. Sedan rättade hon sig själv. Före detta bästa kompis. 

För inte kunde väl Cat ha förlåtit Emma?

En liten gnista hopp tändes inom Emma. Hon kanske inte hade förlorat Cat, trots allt. 

Cat stod inte vid sitt skåp och fixade sig, som hon alltid gjorde. Det var istället Alex som stod vid Cats skåp. Han rotade runt, som om han letade efter något. Vid hans fötter låg ett flertal böcker, som antagligen hade ramlat ner.

”Eh, hej”, sa Emma tyst. Alex hörde henne inte.

”Hej”, sa hon lite högre.

Alex tittade upp.

”Hej!”, muttrade han. 

”Vad gör du här?”, frågade Emma. ”Det där är Cats skåp.”

”Var Cats skåp.”, rättade Alex henne. ”Vi har bytt.”

Emmas mod sjönk.

”Varför det?”, pep hon.

”Cat sa någonting om att hon ville ha variation eller nåt. Jag är bara glad att jag får överskåp.”, sa Alex.

Cat hade bytt till underskåp. Cat hatade underskåp. Hon hatade säkert Emma med.

”Fan, fan, fan!”, sa Alex otåligt. ”Den där jävla matteboken är borta varenda förbannade gång!”

Emma böjde sig ner och tog upp en bok som låg på golvet.

”Är det den här?”. Emma höll fram boken.

”Ja! Tack!”, sa Alex. ”Men hur...? Var...?”

”Kolla på golvet nästa gång!”, sa Emma och öppnade sitt skåp. En liten, vikt lapp låg på hennes prydligt ordnade hög av skolböcker. Redan innan hon öppnade den visste hon vem den var ifrån. Ingen annan än Cat kunde Emmas kod.

Sedan vecklade hon upp den. Fyra ord var det enda som gick att hitta på den lilla lappen. Fyra ynka ord som förändrade allt.

Jag förlåter dig inte.

___________________________________________________________________

Vad kommer att hända?

Missa inte nästa kapitel i serien Best friends forever, här på pannikotti.blogg.se! 

 

Sådär. Nu lär det ta fem månader till innan nästa del kommer, om jag känner mig själv...