Emma vaknade mitt i natten. Hon kastade en blick på klockan och märkte att den var tre. 

Så kom hon ihåg Emilia.

”Jag bryr mig inte om ifall du väcker mig”, så hade hon sagt.

Emma satte sig upp i sängen och upptäckte att hon fortfarande hade kläderna på sig. Hon fumlade upp mobilen ur fickan och knappade in Emilias nummer. Efter tre signaler svarade hon.

”Hallå?”

”Hej, det är Emma.”, sa Emma.

”EMMISEN!”, tjöt Emilia. ”Åh vad jag saknar dig! Du får komma hit!”

”Eller...”, sa Emma. ”Så kan du komma hit!”

Emma nästan hörde hur Emilia himlade med ögonen borta i U.S.A.

”Du vet ju att jag och pappa...”

”Jag vet!”, avbröt Emma. ”Jag bara skojade!”

”Åh.”. Emilia blev tyst.

”Så... Hur går det med Em’s Coffee?”

”Super! Vi har tapetserat och lagt golv och köpt möbler och...”

”Vi?”, avbröt Emma.

”Jag och Justin! Oj... Har jag inte...?”

”Nej, berätta!”

”Justin är min sambo... Eller ja, han blev precis det!”

”Åh, vad roligt! Hur är han?”

”Åh, han är fantastisk!”, sa Emilia. ”Du, jag måste gå snart, men var det något du ville berätta?”

Emma tänkte efter. Skulle hon våga berätta om hela Jacob-grejen. Nej! Fast om någon någonsin skulle förstå så var det Emilia.

Efter en stunds tänkande bestämde hon sig.

”Öh, nej! Hejdå!”

”Hejdå, älskar dig!”

Emma lade på.

Hon kände sig lite bättre till mods nu när hon fått höra Emilias glada röst och önskade att hon hade ett liv som Emilias.

En trevlig pojkvän, en mysig lägenhet och till och med ett eget café!

Emma suckade.

För ett ögonblick drömde hon sig bort till Emilia, till U.S.A.

Sedan bytte hon om till pyjamas och lade sig i den svala sängen. Hon sket i att borsta tänderna. Det kunde hon göra i morgon.

 

På söndagen vaknade Emma av mobilens skarpa pipande. Den välbekanta sms-signalen.

Hon tog trött upp mobilen och kastade en blick på skärmen.

Sms från Jacob.,stod det.

Minnena från gårdagen kom tillbaka och Emma lade sig ner och grät i kudden. Örngottet var stelt efter alla tårar blandade med mascara.

Varför var hon så otroligt korkad?

Jacob var snygg, Jacob var snäll och Jacob gillade henne. Eller hade i varje fall gjort.

Vad hade hon tänkt när hon avvisat honom? 

Tänk om det inte fanns någon annan därute som någonsin skulle gilla henne mer än som en vän?

Emma tryckte upp meddelandet från Jacob.

wdJag vet inte vad som hände igår, men jag atnar att du inte har samma känlsor för mig som jag har för dig. Jag skulle adlrig kysst dig ifall jag hade vetat.

Alla stavfel gjorde att Emma förstod att Jacob hade gråtit. Mycket till och med. 

Det fick henne av någon anledning på bättre humör.

 

Måndagen den första december. 

Det hade varit en helt vanlig måndag ifall det inte varit den första december. Det var första dagen att börja längta efter julen!

Emma satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Sedan virade hon in sig i sin morgonrock och lunkade ut i köket för att sätta på te

Efter frukosten kände sig Emma piggare än hon någonsin känt sig klockan sju på en måndag. Hon spratt till av lycka, för var det något hon verkligen älskade så var det julen.

Hon älskade den söta gröten, de gulliga tomtarna och till och med den blöta slasksnön.

Emma gjorde i ordning sig och tog på sig sina kläder. Röda byxor fick det bli, lite julig kunde hon ju få vara.

Emma kollade in sig själv i spegeln. Såg att hon hade glömt att sminka sig och skyndade till badrummet.

På toalettstolen låg hennes iPhone vilket fick henne att tänka på messet från Jacob. 

Det var nio dagar sedan den där kvällen. Och fortfarande hade Jacob inte pratat med henne, inte ens tittat på henne.

Men hon förtjänade det här.

Det var hon som gett honom fel signaler. Det var hon som hade kysst honom tillbaka. Hon, ingen annan. 

Emma skyndade sig med sminket och sprutade snabbt på sig lite av parfymen hon fått av Cat i födelsdagspresent innan hon rafsade ihop sina skolsaker.

Hur kunde hon alltid vara sen?

Hon hade ju faktiskt gått upp klockan halv sju idag!

Emma snörade på sig kängorna, ryckte ner jackan från en krok och rusade ner för alla trappor i trappuppgången.    

Luften utanför var kall och stack mot kinderna.

Emma skyndade bort mot busshållplatsen.

Hon hade tur och behövde bara vänta på bussen i en knapp minut.

När den äntligen kom skyndade hon på för att slippa kylan.

Det första hon fick sin på var Cat och Eric. De kysstes. Mycket.

Det stack till av avund i bröstet.

Emma skyndade sig förbi deras säten och kollade ner i marken för att slippa bli igenkänd.

Emma trodde att hon osedd kommit förbi dem, men helt plötsligt hörde hon Cats röst bakom sig.

”Em!”

Emma vände sig om och klistrade på ett stelt leende.

”Hej!”, sa Emma. ”Jag såg er inte!”

”Jag såg inte dig heller.”, sa Cat. ”Men jag kände att det luktade parfym.”

Emma blev varm i bröstet. Cat gjorde henne alltid så glad!

”Sätt dig!”

Emma knödde sig ner bredvid Cat som några sekunder senare flyttade upp i Erics knä.

Emma kände sig lite snurrig och kollade ut genom fönstret för att slippa åksjukan.

Det hjälpte lite, men inte mycket. När bussen krängde till och stannade vid en hållplats slängde hon sig ner på golvet och kräktes.

Det var inte lite heller. Mängder med kräks forsade ur munnen, kändes det som i alla fall.

Cat var snabbt nere på knä och lade en hand på Emmas rygg. Sedan hjälpte hon henne upp och gick ledde henne ut ur bussen.

”Tack.”, sa Emma med skrovlig röst. ”Jag klarar mig nog härifrån. Hälsa Mrs. Padda från mig!”

Emma gjorde det bästa leende hon kunde, vilket just nu - med massor av kräks runt  munnen - var ett stelt grin.

Cat log i alla fall tillbaka och frågade om hon verkligen var okej.

”Ja, men jag sa ju att jag är oke...”. Längre hann hon inte förrän hon sjönk ner på knä och kräktes igen.

”Hmm, visst cheyen! Jag följer med dig hem, vare sig du vill eller inte!”

Emma log tacksamt och reste sig upp från den frostbeklädda asfalten.

Under tystnad gick de hemåt. 

Emma kunde inte låta bli att tänka på Cats varma hand, där den låg i hennes egen. Det pirrade i magen. Tänk att just hon, Emma, hade en bästis som Cat.

______________________________________________________________________________________________

Nu kom äntligen fortsättningen, hur längesedan var det sen sist? En månad? Två?

Sorry för den dåliga uppdateringen!

 

Jag förtjänar inga kommentarer :(