”IIIH! Eric ringer!”, tjöt Cat. ”Tyst!”

Fastän Emma redan var tyst nickade hon.

”Hej!”, sa Cat till sin pojkvän Eric. ”Sure! Klockan åtta? Okey!”

När Cat fnissande lagt på frågade Emma som vanligt:

”Vad ville han?”

”Han vill att vi går på bio på lördag!”, pep Cat. ”Vad skall jag ha på mig?”

”Vi skulle ju ha myskväll på lördag!”, sa Emma besviket.

”Just det ... kan vi ta det en annan dag?”, frågade Cat.

”Visst!”, muttrade Emma.

”Du, förlåt!”, sa Cat. ”Men du kan ju följa med! Om Eric tar med sig Jacob kan vi ju ha en dubbeldejt!”

”Öh ... okej!”, sa Emma.

Just ämnet killar var Emma inte så bra på. Hon hade aldrig haft ett förhållande med någon, hon hade aldrig blivit kär. Och även om hon hade blivit det hade hon inte vågat visa det. Hon var för blyg.

”Em?”, sa Cat. ”Em, vi börjar nu!”

Emma tog ut sina matteböcker, smällde igen skåpet och rusade efter Cat uppför trappan.

”Vad tyckte du om maten, Emma?”, frågade Cats pappa Paolo.

”Jättegott!”, sa Emma med munnen full av lasagne.

De satt i Cats kök och åt middag tillsammans med hennes familj. Cats italienska pappa hade lagat en underbar måltid.

Hemma hos Cat var Emma inte alls blyg. Hon kände sig hemma där.

”Catharina brukar också gilla lasagne. Men idag äter hon inte alls mycket.”, sa Paolo.

Emma sneglade på Cats tallrik. Hon hade tagit högst två tuggor.

”Får vi gå nu?!”, sa Cats båda lillebröder, Carl och Cristopher, otåligt.

”Nej, vänta tills Catharina har ätit upp!”, sa Cats mamma Elizabeth strängt.

”Jag är färdig!”, suckade Cat och de båda pojkarna kilade snabbt iväg från matbordet.

”Ska du inte har mer än sådär?”, sa Elizabeth oroligt. ”Du kommer att tyna bort om du fortsätter såhär!”

Cat suckade och tog en pyttetugga innan hon reste sig upp.

”Ska vi gå, Em?”, frågade hon.

”Okej!”, svarade Emma och reste sig upp hon också.

”Hallå!”, ropade Emma när hon stängt ytterdörren till den lilla lägenheten hon bodde i med sin pappa.

”Hallå gumman! Har du varit hos Cat?”, hördes pappas röst inifrån vardagsrummet.

”Mm.”, mumlade Emma.

”Det finns fisk i kylen.”, sa pappa.

”Jag åt hos Cat.”, svarade Emma, och var glad att hon för en gångs skull tackat ja till middag hos sin bästis.

Hon gick in till sin pappa och slog sig ner bredvid honom i den blommiga soffan. På teve visades The Simpsons.

”Just det, Emilia ringde.”, sa pappa. ”Hon ville snacka med dig. Jag tror inte att det var något speciellt, men du får ringa henne i morgon.”

”Okej!”, sa Emma, som helst hade velat prata med sin storasyster med en gång.

”Några läxor idag, då?”, frågade pappa.

”Nej, men vi har matteprov på fredag.”, svarade Emma. ”Jag ska nog plugga lite.”

Hon reste sig igen och hämtade skolväskan i hallen. Hennes mobil surrade till i fickan så hon tog upp den.

Det var ett sms från Cat.

Du och Jacob följer med på lördag! Dubbledate! YEEY! <33  :)

Emma svarade snabbt.

Okey! Prata skype nu? :)

Det tog inte många sekunder innan det surrade till igen.

Kan inte, morsan tvingar mig att va med och se på Star Wars  med familjen! :(

Emma svarade kort innan hon lade ner mobilen i fickan igen.

Haha, men Star Wars är ju bra! Ses imorgon i skolan! <3

Emma tog den svarta axelbandsväskan och lunkade in på sitt lilla rum. Därinne fanns bara en säng, en garderob och ett litet skrivbord. På skrivbordet stod den gamla stenåldersdatorn som knappt gick att använda för att den var så seg.

Emma suckade och slog sig ner vid skrivbordet. Hon tog upp sin mattebok, men fick ingenting gjort. Matte var inte direkt Emmas bästa ämne, och att hon var jäkligt trött gjorde inte saken bättre.

Hon tog upp sin iPhone och gick in på facebook. Inget nytt där.

Plötsligt surrade det till.

Jacob ringer, stod det på skärmen.

Emma funderade en stund men svarade till slut.

”Hallå?”

”Hej, det är Jacob!”, hördes Jakobs röst i andra änden.

”Hej.”, sa Emma.

”Öh, vi skulle ju gå på bio på lördag, men ska vi ses hos Cat, eller ...?”

”Visst!”, sa Emma. ”Hejdå!”

Emma klickade honom innan han hunnit svara och kände sig lite elak.

Vad hade han gjort henne? Hon suckade igen och tänkte att hon nog bara var trött.

”Pappa, jag lägger mig tidigt idag!”, ropade hon till honom.

”Matteprovet då?”, ropade pappa tillbaka.

”Jag pluggar mer imorgon!”

_____________________________________________________________________________

Jag vet inte om det där blev så himla bra... Ni får säga till om det verkade dåligt, för i sånna fall får jag komma på någonting annat.

Det här var bara ett INFO-kapitel, så att ni skall förstå ungefär hur Emmas liv ser ut! :) Ifall det var något ni inte riktigt fattade är det bara att fråga, för som sagt blev jag väldigt osäker på hur det här blev!

Som vanligt har jag inte läst igenom, så ursäkta för stavfel och sånt xD 

DO YOU COMMENT? :D

Det mystiska huset

Hej! Jag heter Mary Bowes, jag har långt brunt hår och är tio år. Jag bor i  Bornemout som ligger i England. Min bästa kompis heter Tom Thwaites. Tom har kort ljust hår och är elva år. I vanliga fall går vi på två olika internatskolor men nu var det lov.

Det ringde på dörren. Det var Tom.

”Hej Mary”, sa Tom.

”Hej!”, sa jag.

”Vill du följa med ut på en promenad med Lassie?”, frågade Tom. ”Han behöver verkligen gå på toa”

Lassie är Toms lilla jackrussel. Han är så söt så jag bara måste följa med.

”Gärna, jag behöver ändå gå ut lite jag har suttit inne hela dagen”, sa jag.

Ute var det blött och kallt för det var höst. Det hade regnat hela natten så det var djupa vattenpölar. Jag tog stövlarna på mig för säkerhets skull.

Vi gick in i skogen och där gjorde Lassie sitt. Vi fortsatte gå djupare och djupare in i skogen. Vår skog är inte sådär fjuttig och liten. Den är en stor, stor skog som man lätt går vilse i. Men vi hade ju Lassie med oss så vi hittade ju ut igen. Efter ett tag när vi hade gått länge skymtade vi något  ganska litet mellan grenarna.

”Kolla ett litet hus!”, utbrast Tom.

”Ja, vi går närmre”, sa jag.

Vi gick närmre det lilla huset och nu såg man verkligen hur gammalt och ruttet huset var. Det var gamla murkna stockar lagda ovanpå varandra och taket var av vass. Det var väldigt kusligt. Tur att Tom var med. Det kusligaste var nog att fönster rutorna var krossade och det hängde gamla trasiga gardiner i dem. Dörren var stängd. Tur det, för annars hade Tom gått in.

”Jag undrar om det är öppet”, sa Tom.

Han gick fram till dörren och tryckte ner handtaget. Men sen kunde han inte mer. Dörren var stängd.

”Synd”, sa Tom.

”Nej”, sa jag. ”Jag hade ändå aldrig vågat gå in där”

Tom gick fram till dörren än en gång. Han tryckte ner handtaget och drog allt vad han orkade. Och se dörren gick upp.

”Kom så undersöker vi saken”, sa han.

”Nej aldrig!”, sa jag.

”Vill du hellre vara kvar här ute alldeles själv?”, sa han.

Jag tittade mig omkring. Vinden susade i stora höga ekar och lönnar. Någonstans bröts en kvist av.

”Nej”, sa jag.

”Tänkte väl det”, sa han.

Tom gick in i det lilla huset. Jag tvekade lite men sen gick jag också in.

Det var kolsvart till en början, men sen vande ögonen sig vid mörkret.

I stugan fanns en gammal gungstol med en filt över.

Det fanns också en gammal säng med ett gammalt gulnat påslakan. Och mitt på golvet fanns en plats där det låg gamla vedpinnar. Runt vedpinnarna låg det stenar för att elden inte skulle sprida sig. En gång i tiden hade det nog brunnit en lägereld där. Precis ovanför lägerelds platsen fanns det ett hål i taket där röken skulle komma ut. Tom kände på stenarna och skrek till.

”Vad hände?” frågade jag.

”Stenarna”, sa Tom. ”De var varma”

Toms hand var alldeles röd och hade massa brännblåsor. Jag stelnade till. Här hade någon alltså tänt en eld ganska nyss. Annars skulle inte stenarna vara varma. Jag skyndade ut med Tom hack i häl. Tom ropade på Lassie som genast kom springande.

”Led oss hem”, sa han till Lassie.

Lassie lydde och sprang hemåt i vår takt. Efter fem minuter var vi hemma igen. Vi hade sprungit hem till Tom och nu satt vi ner och åt bullar med saft. Tom hade ett bandage lindat om handen för han hade bränt säg rejält. Lassie hade fått ett ben som tack för hjälpen, så han var upptagen med att ligga och tugga på det.

”Hur varma var stenarna Tom?”, frågade jag.

”Jättevarma”, svarade han. ”Du såg ju hur min hand såg ut efter att jag hade bränt mig”

Ingen sa något på en lång stund. Sen sa jag:

”Dit går vi aldrig mer igen”

”Nej verkligen inte”, sa Tom. ”Det var dumt av mig att gå in, jag skulle lyssnat på dig”

”Mm”, mumlade jag.

Jag undrade verkligen vem som hade tänt brasan. Kanske någon gammal gubbe som inte hittade någonstans att sova. Eller några femtonåringar som försökt att vara coola. Jag vet inte.

Nästa dag gick jag och Tom dit igen. Vi skulle bara kolla på utsidan. Men när vi kom dit så var stugan inte där längre. Jag svär på att det var samma ställe för jag kände igen träden runtomkring den plats där stugan hade legat.

______________________________________________________________________________

Jag skrev den i början på fyran, nästan 2 år sedan nu...

Jag hoppas att jag har utvecklats efter det där, för den där sagan var skum... xD

Jag blandar då och nutid på ett mystiskt sätt!^^

Vega

Vi befann oss i Gustavs arbetsrum och han förklarade hur saker och ting funkade på UAFT. Jag lyssnade inte, jag kunde inte komma ifrån blickarna Lionard kastat på Jamie. På hennes bröst.

”Vega?”, sa Gustav och avbröt mina tankar. ”Lyssnar du?”

Jag skakade på huvudet.

Gustav suckade ljudligt.

”Jo, Lionard frågade vad vi tjänar på det här.”, sa han. ”Och mitt svar är pengar.”

”Så ni gör allt det här för pengar?”, sa jag.

”Precis. Men det vi får från staten räcker inte.”, sa Gustav. ”Vi tjänar inget på det. Det är därför vi sänder de populäraste tidsperioderna på TV!”

”Levde vi i en av de populära tidsperioderna?”, frågade Lionard. ”Så att man kunde se oss på teve, menar jag ...”

”Ja, det gjorde ni. Och eftersom lilla fröken nyfiken här ...” Gustav tittade menande på mig. ”... upptäckte våra kameror steg tittarsiffrorna i rekordfart och när ni sedan träffades blev allt bara ännu bättre. Tittarna gillar romantik.”

”Men vad händer nu? Jag menar, blir inte programmet konstigt om vi helt plötsligt är borta?”, frågade jag.

”Ni är inte borta!”, skrockade Gustav. Jag förstod inte vad som var roligt. ”Ni är i direktsändning just nu! Och alla tycker att det är jättespännande för ingen annan i något projekt har någonsin lyckats hitta huvudbyggnaden och portalen.”

Han nickade mot kameran som satt på väggen.

Jag blev arg. Och förvånad. Men mest arg. Jag ville inte att tusentals folk skulle kunna se mig på TV. Speciellt inte nu, när jag var så långt ifrån hemma.

”Jag vill inte vara på teve!”, utbrast jag. ”Jag vill hem!”

”Ni kan inte åka hem nu!”, sa Gustav. ”Nu när ni vet om vår verksamhet måste ni stanna här.”

”Jag trivs.”, sa Lionard. ”Vega, vill du verkligen åka hem? Vi har hela livet framför oss, varför inte börja om på nytt här?”

Jag kände efter. Och jag ville verkligen hem. Till mor och far. Till Elena och till Heddin. Min döda bror...

”Vad hände med Heddin?”, sa jag.

”Vad menar du?”, sa Gustav. ”Du såg ju själv att han dog.”

”Ja, men hur tog mor och far hand om hans begravning? De måste ha blivit förkrossade! Och tänk på Elena! Hon är bara fem. FEM!”

Vid det här laget sprutade tårarna.

”Såja sötnos, gråt inte!”, tröstade Lionard och satte sig bredvid mig i den trånga stolen. Han placerade mig i sitt knä och strök mig över ryggen medan han mumlade ”Såja, såja.”.

”Ni kanske vill ta en liten paus? Jamie kan visa er till ett ledigt rum.”, sa Gustav.

Jamie nickade öppnade dörren.

Jag reste mig upp och tog Lionard i handen innan vi började gå mot sweezern.

Rummet var stort och lyxigt. Det förvånade mig att de hade sådana rum på en arbetsplats. Längs den ena vitmålade väggen stod en ganska bred dubbelsäng med vitt överkast. En stor platt-TV prydde väggen mitt emot. Ett tillhörande badrum med bubbelbadkar och dusch fanns bakom en silvergrå metalldörr.

”Wow!”, sa jag andlöst. ”Coolt!”

”Tycker ni det här är coolt?”, sa Jamie. ”Då skall ni se lyxsviten. Men den är till för när chefen är här.”

”Chefen?”, sa jag. ”Är det Gustav?”

”Nää, du!”, skrattade Jamie. ”Det skulle allt vara nåt, va? Nä, chefen är snubben som fick idén att starta hela verksamheten. Han är svinrik.”

Jag nickade och satte mig på sängkanten.

”Då lämnar jag er ifred då.”, sa Jamie och fnissade innan hon slank ut genom dörren.

”Förlåt.”, sa jag till Lionard.

”För vad då?”, undrade han.

”För att jag har varit så jobbig. Gråtit mycket och så ...”

”Äsch, det är väl inget att säga förlåt för!”

”Nä, kanske inte. Och jag hade ju mina anledningar ...”

”Ja ... att du längtar hem och att allt är nytt och så.”

Jag nickade.

”Och att du gillar Jamie.”, slank det ur mig. Jag satte hastigt handen för munnen.

”Att jag gör vadå?”, sa Lionard förvånat.

”Att du gillar Jamie!” sa jag irriterat.

”Gör jag ju inte alls det!”, sa Lionard. Han var arg nu. ”Eller, jo som en vän men det är allt!”

”Ljug inte! Jag såg hur du kollade på hennes bröst! Det var så uppenbart!”, skrek jag.

”Åh, så nu ska jag få skulden för att hon har snygga bröst?”, skrek han tillbaka.

”Ja, hon verkar ju vara mycket snyggare än mig!”, snäste jag sårat och skyndade mig att låsa in mig på toaletten.

Jag sjönk ihop på toalettstolen, skakande av gråt.

”Du, förlåt mig.”, hörde jag Lionards röst utifrån. Jag hörde att han ångrade sig. ”Det var dumt gjort. Men tro aldrig, aldrig, aldrig att jag älskar någon annan än dig. Vega, du betyder allt för mig! Öppna nu. Snälla!”

Jag tvekade, men öppnade till slut dörren.

Tårar glänste i Lionards ögon. Jag kastade mig i hans famn vilket gjorde att vi trillade baklänges ner i sängen.

Jag fnissade till.

”Sådär ja! Mycket bättre.”, sa Lionard glatt och kysste mig lätt på läpparna.

Jag rullade av honom och satte mig bredvid honom i sängen.

”Kolla vad som visas på teve!”, föreslog jag.

”Som du vill, min sköna!”, sa Lionard och tog upp fjärrkontrollen som låg på nattduksbordet. Han tryckte på en röd knapp och platt-teven gick igång. På skärmen såg vi ... oss själva!

”Herregud, har de kameror över allt?”, sa jag förtvivlat. En knapp sekund efteråt hörde jag min röst säga samma sak igen, fast den här gången kom den från teven.

”Gustav!”, morrade jag. ”Han skall få betala för det här!”

Lionard verkade minst lika upprörd som jag och vi störtade upp från sängen. Jag gick fram till dörren och den var ... låst!

”De har låst in oss!”, flämtade jag.

”Vi måste hitta kameran!”, viskade Lionard. ”Om vi täcker över den kommer det säkert någon för att kolla vad som hänt och då rymmer vi!”

Jag nickade och började söka med blicken längs väggarna. Det tog ett bra tag innan vi upptäckte den. Eller dem. Det var nämligen flera stycken.

Vi hittade en på teven, en i vardera sänglampa och till och med en i badrummet.

Tanken slog mig att tusentals människor måste ha sett mig naken. Jag rös och blev bara ännu argare.

Lionard hittade två matknivar ovanpå det minimala kylskåpet som stod i det ena hörnet. Jag tog en och gick mot badrummet. Det gick lätt att krossa den lilla linsen som satt i hörnet på den svartmålade spegelramen. Lionard tog hand om de båda sänglamporna, så jag krossade tevekameran också.

Som vi befarat tog det inte lång tid innan två gubbar med likadana ljusblå  SuitUps som alla andra kom rusande.

Vi såg dem genom fiskögat på dörren och gömde oss snabbt bakom den.

Så fort dörren öppnades och de två männen stigit in i rummet slank vi obemärkta ut i korridoren.

”Det gick ju lätt!”, sa jag muntert.

”Vega ...”, sa Lionard, en aning bekymrat.

”Vadå?”, pladdrade jag.

”Öh, har du tänkt på att det sitter kameror överallt? Jag menar, alla kan se oss!”

”Ojdå ...”

Och så sprang vi. I samma riktning som de gröna pilarna som visade åt vilket håll utgången låg. Hela tiden hörde vi steg bakom oss, snabba springade.

I samma stund som vi var utanför den enorma byggnaden upptäckte vi att vi inte befann oss på marken. Vi var på någon sorts balkong, med högt staket. I hörnet stod ett par mini-sweezers. Jag skyndade mig att grabba tag i två och slängde den ena till Lionard.

Vi svävade upp i luften och synen bakom det höga staketet fick mig nästan att tappa andan.

Kors och tvärs i luften flög underliga farkoster. Men det verkade vara någon sorts ordning på dem, för de krockade inte. På marken, som var ungefär hundra meter ner, promenerade eller sweezade människor fram.

”Vi måste ner!”, sa Lionard och började åka neråt. Jag följde efter och ganska snart var vi nere på marken.

”Här kan det väl ändå inte finnas kameror!”, sa Lionard. Och han hade rätt.

Nästan alla människor vi åkte förbi pekade och ropade, som om vi vore utomjordingar. Men så slog det mig att vi faktiskt var kändisar.

Jag sweezade fram till Lionard, men klumpig som jag var råkade jag åka in med min sweezer i hans. Då hände något underlig. Sweezrarna smälte liksom ihop och blev till en enda större sweezer. Jag greppade tag om Lionards midja och han såg lika förvånad ut som jag var.

”Vi måste bestämma vart vi ska!”, ropade han genom den susande vinden.

”Vi åker till något hotell!”, skrek jag tillbaka.

”Var finns ...”, började Lionard men hejdade sig. Jag höjde undrande blicken och fick syn på en enorm byggnad, helt i guld.

The Golden Hotel  stod det med snirkliga guldbokstäver på en stor skylt.

Lionard stannade sweezern och en man i kostym tog hand om den. Han skakade frenetiskt våra händer och berättade hur mycket han uppskattade serien Projekt 105.

Vi log stelt och gick på grusgången mot det gigantiska guldhotellet. Till och med gruset var spraymålat.

Framför hotellet fanns en stor fontän, även den gjord i guld, som sprutade silverblänkande vatten.

När vi närmade oss ingången gled de guldiga dörrarna isär och vi klev in i en stor gyllene lobby.

”Nämen heeeeeej!”, sa den unga kvinnan bakom disken i receptionen. ”Ni är Vega och Lionard va? Jag följer er typ dygnet runt och jag älskar er, ni är så gulliga tillsammans och det var så spännande när ni rymde och ...”

”Kan vi få ett rum?”, avbröt Lionard småirriterat när vi kommit fram till disken.

Kvinnan rodnade och jag kunde läsa på en namnbricka som satt på hennes guldfärgade SuitUp att hennes namn var Connie.

”Javisst ja!”, sa Connie och skrattade nervöst. Hon vände sig om och öppnade en låda som visade sig innehålla två kort av plast.

”Rum 814, på åttonde våningen. Det är bara att ta hissen!”. Connie pekade på en dörr, såklart även den guldig, ganska nära utgången.

”Kan vi få ett annat rum?”, sa Lionard.

”Öh ...”, sa Connie besvärat. ”Alltså, öh okej!” Hon tog fram två nya plastkort.

”Då blir det rum 820.”

”Sätt betalningen på Gustav ... öh, Haraldsson, från UAFT...”, sa Lionard och tog emot de två plastkorten.

”Åh, den där Gustav har tur!”, babblade Connie. ”Här på hotellet bor alla TV-kändisar gratis!”

”Åh!”, sa jag snopet. ”Öh, så bra då ...”

”Ha en trevlig vistelse här på The Golden Hotel!”, sa Connie och räckte mig en broschyr. ”Poolen finns på takvåningen, och resturangen på våning 1.”

”Okej, tack!”. Jag skyndade bort till Lionard som redan stod och väntade vid hissen.

Vi klev in i och Lionard tryckte på en knapp märkt med en nia.

Hissen skakade till och tre sekunder efteråt hördes ett plingande och dörrarna gled isär.

”Wow, det gick snabbt!”, sa jag. ”Och vi kände inte ens av det!”

”Kom nu!”, muttrade Lionard. ”Vårt rum ligger längst bort i korridoren.”. Han höll upp ett av de två korten framför mig, så att jag kunde se den lilla kartan över våning 9 som var tryckt på det.

Jag suckade.

”Varför är du så sur?”, frågade jag försiktigt.

”Förlåt, jag är bara stressad.”, sa han. ”Här är det!”

Lionard stannade så plötsligt att jag gick in i honom.

”Ojdå!”, fnissade jag.

Han log och höll upp ett av korten framför dörren.

Med ett pip gled den upp avslöjade vad som fanns innanför den.

Det var fantastiskt. Rakt fram fanns gigantiska panoramafönster. Man kunde se hela staden här uppifrån.

Mitt emot fönstrena stod den bredaste dubbelsäng man kunde tänka sig.

Ett badrum med bubbelbadkar, dusch och platt-TV hörde till. I det lilla köket hittade vi en liten silverbox. Säkert det enda på hela hotellet som hade färgen silver. Man höll plastkortet framför boxen, sa vad man ville ha för mat och så fick man det. Stod det på broschyren.

”Hare.”, sa jag och ut kom en tallrik med skivat harkött, ett berg av pastasallad och en liten skål med bearnaisesås.

”Och vi som tyckte den förra rummet var bra!”, sa jag och skrattade. ”Din tur, Lionard.”

När han inte svarade vände jag mig om och kom på honom med att leta efter kameror.

”Lionard, det finns inga kameror här!”, sa jag.

”Vadå, såg du inte hur besvärad Connie blev när jag ville ha ett annat rum?”, sa Lionard.

”Jo men vad har det med saken ...”, började jag. ”Aha, du tror att de kan ha satt upp kameror i förväg?”

”Precis!”, sa han och återgick till sitt letande.

Jag suckade och återgick till min mat. Bestick hittade jag i en låda och glas i ett skåp. Jag fyllde det med vatten och satte mig vid den lilla köksön.

Snart kom Lionard och gjorde mig sälskap. Han hade velat ha vildsvin, men när han sagt det till silverboxen hade den pipit:

”Maträtt ej tillgänglig.”

Så Lionard hade tagit samma mat som mig.

När kvällen kom lade vi oss i den enorma dubbelsängen för att sova.

”Vi klarar det här, tjejen!”, viskade Lionard plötsligt och tryckte min hand under täcket. Det var det sista jag hörde innan jag somnade. Vi klarar det här...

__________________________________________________________________________

Nu förklarar jag Projekt 105 officiellt slut! NO MORE PROJEKT 105! (Haha erkänn att det var det värsta slutet ever!)

Känns skönt, men samtidigt lite sorgligt... *snyft!* Nä, egentligen inte... Alltså mina karaktärer hade ju inga personligheter! Så bye bye, Vega och Lionard! :)

Som vanligt har jag inte läst igenom kapitlet, so don't blame me if you find wrong stuff! (Jag vet, jag är dålig på engelska!)p

Och jag ska göra en ny novell... Så fort jag har kommit på vad den skall handla om! Så länge kommer jag nog publicera korta smånoveller, som jag skrivit antingen när jag har varit på fjanthumör (ni kommer märka vilka) eller bara vanligt humör... Heh xD

Vega

”Men snälla Vega! Vi kan väl prata om det här?”, började Lionard.

”Men snälla Vega!”, härmades jag. ”Är du feg eller?”

Jag kisade busigt mot honom.

”Jag? Feg? Aldrig!” Lionard log självsäkert, men hans tvekande blick mot den långa gången avslöjade honom.

”Kom med mig då!”, sa jag och började dra i honom.

”Okej, men öh, damerna först!”

”Räddhare!”, retades jag.

”Okej, där går gränsen!”, sa Lionard och stegade mot det fyrkantiga hålet i väggen. Det konstiga var att luften i öppningen böljade som turkosskimrande vågor när han satte sin ena fot i gången.

”AH!”, skrek Lionard och hoppade bakåt.

Han landade på rumpan i det fuktiga gräset.

”Är du okej?”, frågade jag skärrat medan jag hjälpte honom upp. Han mumlade något till svar och borstade bort lite jord från sin byxa.

”Vad hände?!”, sa jag.

”Jag vet inte ... det kändes som att något drog i min fot.”, sa Lionard.

”Jag provar!”, sa jag och klev in i gången.

Det var som Lionard sagt, det kändes som att något drog i mig och innan jag visste ordet av stod jag inne i gången som jag nyss betraktat utifrån.

Jag vände mig om och såg den hysteriska Lionard stå och skrika något. Jag hörde inta vad han ropade, jag hörde ingenting från andra sidan.

Jag tecknade åt honom att han också skulle komma. Han såg tveksamt på mig men tog sedan ett försiktigt steg in i gången.

”Du klarade det!”, sa jag överentusiastiskt. Och kramade om honom.

Han rodnade.

”Det var inte så farligt ...”, mumlade han.

”Det vet jag väl!”, sa jag. ”Jag gjorde det ju också.”

Jag ställde mig på tå och kysste honom på näsan innan jag vände mig om. Lionard hejdade mig och jag vände mig tillbaka mot honom.

”Vad det där allt jag fick?”, sa han ironiskt.

Jag log litet och lät honom kyssa mig på munnen. Min tunga letade sig in i hans mun och utforskade den. Han smakade hallon och harsyra. Vi avbröt kyssen för att hämta luft och jag suckade belåtet.

”Du är så vacker!”, viskade han i mitt öra. Jag vände mitt ansikte mot hans och tittade in i hans bruna ögon. De vackra, underbara, bruna ögonen. Jag betraktade resten av hans ansikte och min blick fastnade vid hans lite för stora näsa. Jag upptäckte att den var lite krokig, antagligen knäckt på grund av ett slagsmål. Min blick vandrade neråt mot hans mun, de tunna, ljusrosa läpparna.

Jag fylldes av en enorm lust att kyssa den och gjorde därför just det. En passionerad, men ändå inte hetsig, kyss.

”Ska vi stå här och kyssas resten av livet eller?”, mumlade jag leende.

”Gärna det!”, mumlade Lionard i mitt hår.

”Vi har faktiskt saker att göra ...”

”Som vadå?”

”Som att undersö ...”

Längre kom jag inte förrän Lionard kysste mig. Jag ville inte, men jag tryckte honom ifrån mig.

”Som att undersöka på vilket helmystiskt ställe vi är på!”

”Förlåt, min dam.”, sa Lionard med snofsig röst.

Det fick mig att börja fnissa hysteriskt.

När jag lyckats samla mig lite tog jag Lionards hand och drog honom med mig längs gången.

”Vad är det här för ett ställe?”, sa jag förundrat och tittade mig omkring. Den långa gången svängde, men bakom kröken upptäckte vi en exakt likadan gång, med lika många lösa väggbitar.

”Titta här!”, sa Lionard och pekade på några underliga tecken på en av dem.

”Lionard, det finns tecken på alla lösa väggbitar!”, sa jag efter att ha lyft blicken. ”Men alla skiljer sig från varandra ...”

”Jag förstår inte vad de betyder!”, sa Lionard.

”Inte jag heller ... så då är det ingen idé att försöka tyda dem. Låt oss följa gången en bit till!”

Vi började gå igen och passerade fyra krökar till. Men efter den femte kröken fick vi inte se en lång gång ... Vi fick se ett stort rum, lika stort som en stor skogsglänta, med högt i tak och människor som sprang hit och dit. De hade underliga kläder på sig, och då menar jag verkligen underliga. Ljusblå, tightsittande dräkter. Och deras hår ... De tillhörde antagligen någon slags underlig klan som hade bosattsig på det här ... stället.

Vi gick försiktigt in i rummet med ett krampaktigt tag om varandras händer. Några av människorna fick syn på oss och stannade till. De började mumla till varandra, så lågt att vi inte hörde. Det gjorde mig illa till mods.

En av dem tryckte på en rund liten sak som fanns på ett armband hon bar runt handleden.

Det började genast pipa och blinka överallt. Jag blev rädd, och jag tror att jag började gråta. Lionard tryckte mig ömt emot sig, nästan som en beskyddande far.

Fler och fler människor kom närmre och snart hade de omringat oss.

Alla mumlade lågt med varandra och tittade på oss. Det fanns någon underligt i blicken hos dem. När jag kom på det började jag nästan skratta. Rädsla. Människorna var rädda för oss.

Ett plötsligt ljud fick mig att stelna till.

”Vadå rymt, vad menar du? Vi har allt under kontroll säger jag ju! Vi har räknat och alla 128 är kvar, så jag fattar inte ...” Den bullriga mansrösten blev tyst.

Jag tittade upp och fick syn på en ganska tjock man med svart hår. Han kliade sig i sitt stora skägg och betraktade oss förundrat. Sedan sprack han upp i ett leende.

”Jaså! Det är ju bara Vega och Lionard, de små turturduvorna!”

Jag stelnade till.

Han kunde våra namn. Han visste vad vi hette.

”Hej!”, sa han vänligt och tog ett steg närmre. ”Vill ni vara så vänliga att följa med mig?”

Jag och Lionard visste inte var vi skulle ta vägen annars, så vi nickade och följde efter den underligt klädde mannen.

”Ni undrar säkert vad det här är för ett konstigt ställe, va?”, sa han som om han pratade med en treåring.

”Precis!”, sa Lionard lite småirriterad. ”Kan du vara så snäll att förklara?”

”Det var vad jag tänkte göra.”, sa mannen. ”Först och främst vill jag presentera mig. Jag heter Gustav.”

”Och jag är Ve ...”, började jag men kom sedan på att han redan visste vad vi hette.

”Du är Vega, ja. Och han är Lionard. Men det är inte det viktiga. In här!” Gustav öppnade en lös väggbit. Han klev in och vi gick efter, fortfarande hand i hand. Gustav satte sig ner i på något jag inte visste vad det var.

”Stänger du dörren, Vega?”.

Jag fattade ingenting. Vad var en dörr? Jag såg mig förtvivlat omkring efter något man kunde stänga.

”Just det!”, utbrast Gustav. ”Ni är ju från jägarstenåldern.”

”Va?”, sa jag och Lionard i en mun.

”Vi tar det snart! Och det där är en dörr.” Gustav pekade på den lösa väggbiten. Jag skyndade fram till den och drog i den. Den lät sig rubbas förvånansvärd lätt och eftersom jag dragit med all min kraft smällde det högt när den gick igen.

Gustav pekade på två saker som såg likadana ut som den sak han satt på.

”Det där är stolar.”, sa han. ”Man sitter på dem. Sätt er!”

Vi satte oss försiktigt i varsin stol. Det var verkligen jättebekvämt! I jämförelse med de stockar och stenar vi satt på där hemma var det rena paradiset. Hemma. Hur hade mor och far det? Jag hade inte funderat på vad som skulle hända med dem när jag rymt från Gugh. Tänk om han dödat dem. Men jag hade inte tid men sådana tankar nu. Jag ville bara veta var jag befann sig.

”Okej ...”, avbröt Gustav mina tankar. ”Var ska jag börja? Det finns så mycket jag måste berätta.”

”Börja med att berätta vad det här är för ställe!”, sa Lionard. Han verkade fortfarande irriterad.

”Jo, det här är UAFT!”, sa Gustav. ”’Undersökande Av FornTiden’. Jag jobbar här.”

”Jaså ...”, sa jag. ”Jag är ledsen men jag fattar inte ...”

”Jo,”, sa Gustav. ”här på UAFT undersöker vi forntiden. Det vill säga det förflutna. Vi har skapat olika projekt som befinner sig i olika stadier. Varje projekt har en speciell planet. Med hjälp av vår teknik kan vi teleportera oss mellan planeterna. Ni lever i projekt 105 som just nu befinner sig i stadiet jägarstenåldern. Vi betraktar er genom våra kameror.” Han nickade mot en blinkare som satt på väggen.

”Ursäkta, men jag fastnade vid planet.”, sa jag.

”Förlåt, låt oss säga en stor, stor plats. Mycket större än vad ni kan tänka er.”, sa Gustav.

”Men vad är hela syftet med de olika projekten?”, undrade Lionard. Han verkade mer intresserad än arg nu och det gjorde mig lättad.

”Jo, vår planet hade en tid då den höll på att gå under av förorening, men det var längesedan, på 2000-talet.”

”2000-talet?”, frågade jag. Jag började känna mig dum som frågade så mycket.

”Det är en tidsperiod. Vi räknar från när Kristus föddes.”, sa Gustav. ”Den tid ni ska föreställa att leva på är undefär år 80 000 före Kristus. Här är det år 3247. Efter Kristus, alltså.”

”Vem är den där Kristus du pratar om?” Nu var det Lionards tur att fråga och jag kände mig inte allt lika dum längre.

”Åh, en väldigt speciell man som levde för länge sedan ... Vänta, jag vet faktiskt inte varför jag sitter här och försöker förklara för er om allt det här. Det skulle gå mycket lättare om vi åkte till skolan.”

”Ja, alltså jag vet ju inte vad den där skolan är för något men jag förstår nästan inte någonting alls, så eh hehe.”, sa jag och kände hur kinderna hettade till.

”Okej, då gör vi så.”, mumlade Gustav och reste sig upp ur stolen. Han stegade tvärs över det mellanstora rummet och öppnade en annan dörr. Han vred på några rattar vid sidan om dörren och vände sig mot oss.

”Vem vill gå först?”

”Jag kan göra det!”, sa jag och stegade självsäkert bort mot Gustav. ”För det funkar väl på samma sätt som dörren vid ... hemma?”

”Precis!”, sa Gustav och gav mig en vänskaplig knuff mot dörren. På andra sidan kunde jag se en stor lokal full med massa stolar. På stolarna satt barn med underliga huvudbonader.

”Ja, vi ses väl då ...”, sa jag och tog ett djupt andetag innan jag klev genom dörren.

________________________________________________________________________________

Well, here it is. En extra lång del faktiskt. Bara för att jag har haft dålig uppdatering. MEN jag läste inte igenom den här delen so don't blame me if you hittade några fel. <-- (Svengelska ^^)

Jag vet att det här är en seg och tråkig del, men den BEHÖVS och jag varnar er, nästa del kan bli ännu segare och ännu tråkigare. Och i nästa del blir det definitivt inte romantik! Tror jag ...

Kan ni klara 2 kommentarer till nästa? Helst av olika personer... xD Hehe