Slutat skriva
För er som inte har märkt det så har jag slutat posta saker här. Jag har även slutat skriva på min andra blogg. Ni kan läsa varför där (pannikotti.bloggplatsen.se).
Jag har ingen dator just nu och därför blir det inte att jag skriver noveller/berättelser/sagor o.s.v... Jag kommer kanske att posta enstaka noveller, eller skolarbeten då och då, men inte med kapitel och sånt.Ville bara att ni skulle veta detta!
Ha det bra!
//Sanna
P.S. Bloggen kommer alltså att finnas kvar
Best friends forever - Kapitel 10 (sista kapitlet)
Emma lyckades, trots allt, ta sig till skolan på måndagen.
Första lektionen var engelska, där hennes klassföreståndare var lärare.
”Välkomna tillbaka!”, hälsade hon alla elever. ”Jag hoppas att ni har haft ett bra jullov!”
Klassen mumlade något tillbaka. Lärarinnan fortsatte:
”Vi har fått en ny elev i klassen!”
Emma, och alla andra i klassen, hajade till. Det brukade inte komma nya elever till skolan i mitten av läsåret.
”Melanie, vill du presentera dig själv?”
En otroligt söt, kort tjej med långt rågblondt hår och blå ögon reste sig och stegade självsäkert fram till fröken. Några killar visslade.
”Hej! Jag heter som sagt Melanie!” började hon. ”Ni kanske undrar varför jag kommer nu, såhär efter jullovet?”
Hela klassen nickade och mumlade till svar.
”Anledningen är att jag, på min gamla skola, blev mobbad och trakasserad. Det började inte förrän i åttan, men det var rätt allvarligt så... Jag bestämde mig för att byta skola och hoppas på förbättring här!”
Hon log stort och tittade på fröken.
”Några frågor?”
Alex räckte upp handen.
”Varför mobbade dom dej?”
Melanie var tyst en stund.
”För att jag är homosexuell.” svarade hon sedan enkelt.
Det blev dödstyst i klassen.
”Jag hoppas på att bli accepterad här, och om inte så får jag väl byta skola igen!” fortsatte Melanie och log. ”Det var väl allt, tror jag!”
Hon sneglade på fröken, som även hon verkade ganska chockad.
”Äh... ja...”, började fröken. ”Var var vi någonstans? Just det, engelska! Du kan sätta dig nu, Melanie!”
Melanie nickade och blickade ut över klassen. Hon fick syn på Emma och sjönk ner på stolen bredvid hennes.
Fröken började prata om oregelbundna verb. Emma stängde av öronen och lutade sig tillbaka.
”Emma va?”, viskade Melanie.
”Öh, va?” svarade Emma. ”Ja! Hur visste du det?”
”Förberedde mig med skolkatalogen... Jag ville liksom vara förberedd!” fnissade Melanie.
Emma fnissade tillbaka. Det var konstigt, hon kände sig inte alls blyg med Melanie, fastän hon bara känt henne i några minuter.
~
”Fyra matskedar kakao.”, läste Emma högt ur receptet.
”Okidoki!”, svarade Melanie och mätte upp kakaon i ett mått.
Emma hade blivit hembjuden till Melanie efter skolan, och hade självklart tackat ja.
Nu bakade de chokladmuffins, som inte verkade bli särskilt lyckade.
”WOAH!” tjöt Melanie när hon råkade sätta på elvispen på högsta effekt. Chokladsmeten flög ur bunken och hamnade överallt.
Melanie fick kontroll över vispen och lyckades stänga av den. Sedan sneglade hon på Emma. Det räckte. De båda tjejerna bröt ut i gapskratt. Emma fick ont i magen. När hon äntligen lyckats sluta skratta tittade hon upp och såg Melanie vrida sig av skratt på golvet. Det satte igång skrattreflexen igen och snart låg även Emma på golvet.
Efter ungefär tre minuter av okontrollerat skrattande gick det äntligen över. Emma tittade på Melanie. Hon hade lite chokladsmet på underläppen.
Utan att tänka på vad hon gjorde lutade hon sig fram och slickade bort smeten från Melanies läpp. Hon lutade sig tillbaka och såg osäkert in i Melanies blå ögon. Melanie log och lutade sig fram och kysste Emma. En lätt, försiktig, frågande kyss. Emma besvarade den genast. Den lätta kyssen hårdnade och Melanies tunga letade sig in i Emmas mun. För tillfället kändes problemet med Cat väldigt avlägset, som om det fanns i en värld där chokladsmet och frivilliga kyssar inte existerade.
Kyssen avbröts när källardörren öppnades och någon som antagligen var Melanies pappa ropade ”Hallå?”.
Melanie log mot Emma och reste sig upp. Hon sträckte fram sin hand mot henne och hjälpte henne att ställa sig upp.
Emma kände hur det surrade till i fickan.
Mat om en kvart :), hade pappa skrivit.
”Jag måste gå!”, sa Emma. ”Vi ses i morgon!”
”Vi ses!”, sa Melanie och började torka lite chokladsmet från den kaklade väggen. ”Du hittar ut själv, va?”
”Jadå!”, svarade Emma och snörade på sig sina skor.
På vägen hem kände sig Emma lätt, flygande. Hon ville egentligen stanna i kyssen för evigt. En pirrade fjäril i magen fladdrade omkring. Emma ville skrika högt av lycka. Livet kändes för en gångs skulle riktigt härligt.
___________________________________________________________________
ÄNTLIGEN KOM JAG IN PÅ BLOGG.SE! YAAAY!
Jag ursäktar för min urusla kärleksscen. Det var riktigt awkward att skriva den, så jaa.... Jag hoppas att ni inte lämnar mig!!! :(
Nu blir det ingen mer Emma, och ingen mer Cat. Det där var sista delen! :( I will miss you, girls!
Best friends forever - Kapitel 9
Emma hade aldrig någonsin känt sig så ensam som nu.
Hon åkte ensam till skolan, var ensam på lektionerna och satt ensam på bussen hem.
Hon hade aldrig haft någon annan kompis än Cat.
Det hade varit hon och Cat sedan första klass. PANG BOM, bästisar för alltid. Nu var det för sent att skaffa nya vänner. Alla hade redan sitt kompisgäng och inget av dem behövde en ny medlem.
Emma visste att Cat hade andra vänner. Vänner som hon umgåtts med när Emma varit sjuk. Cat hade kallat dem ”ersättningsvänner”.
”Dom är ju inte mina kompisar på riktigt!”, hade hon sagt. ”Dom är liksom bara reserv. Jag kan ju inte gå runt helt forever alone bara för att du är sjuk. Det blir ju pinsamt!”
Emma hade inte riktigt brytt sig på den tiden. Det viktiga hade varit att Cat alltid hade kommit tillbaka till henne så fort hon blivit frisk. Nu kom Cat inte tillbaka. Hon var borta, för alltid.
Det blev många ensamma dagar för Emmas del. Nästan två veckor. Sedan blev det avslutningsdag, och jullov.
Emma tillbringade hela jullovet hos sin mormor, den enda släkting hon hade kvar på sin mammas sida. Pappa skulle jobba över julen, till och med på självaste julafton. Därför blev det bara mormor och Emma som åt julmiddag och såg på Karl-Bertil Jonsson. Det gjorde inte så mycket, men när hon öppnade sina julklappar - och fick en sprillans ny laptop av sin pappa - kände hon ett sting av saknad i bröstet. Hon visste att han måste jobba. Den lilla familjens ekonomi var inte den stadigaste. Emma blev tårögd då hon tänkte på hur många timmar pappa måste ha jobbat över för att spara ihop till den här datorn.
Kvällen innan skolan började fick Emma ont i magen igen. Hon ville verkligen inte tillbaka dit, tillbaka till ensamheten. Helst hade hon velat stanna hos sin mormor i all evighet och uppleva sin älskade jul om och om igen. Tyvärr var detta inte möjligt.
Emma tog en Ibumetin mot magen, med det gjorde bara saken värre. Efter att tag somnade hon, som hon så ofta gjorde nu för tiden, med tårarna rinnande nerför kinderna.
___________________________________________________________________
Jahopp... Nu var det alltså dags igen.
Jag vet att min uppdatering suger. Jag vet. Jag tänker inte komma med några urusla bortförklaringar, för det finns inget att skylla på. Jag är helt enkelt dålig på det här, och det vet ni.
Best friends forever - Kapitel 8
Emma gick inte till skolan på måndagen. Till sin pappa sa hon att hon hade ont i magen, vilket faktiskt inte var en lögn.
Hon kunde inte tänka på något annat än kyssen. Den onödiga, onödiga kyssen. Hon ångrade sig så att det värkte i kroppen. Hon saknade Cat, också. Om det hade varit någon annan hon kysst, hade Cat kunnat vara här och trösta henne. Göra lite varm choklad och sitta på Emmas sängkant, medan hon strök henne över ryggen. Ibland var Cat som den mamma Emma aldrig hade fått chansen att träffa.
Åh, vad hon önskade att hon hade en mamma nu. Inte för att det var något fel på hennes pappa, men han var aldrig sådär känslig som hon visste att mammor kunde bli. I alla fall Cats mamma.
När tankarna vandrade tillbaka till Cat vandrade de även tillbaka till gårdagen. Kyssen.
Emmas mage började värka igen. Hon snyftade till och drog täcket tätare kring kroppen. Sedan somnade hon.
Emma stannade hemma hela veckan. Sedan kunde hon inte med att låtsas längre. Hon var ju faktiskt inte sjuk. Hon ville inte missa för mycket i skolan och komma efter. Hon hade nog med problem att ta itu med.
När hon klev in genom entrédörrarna var det ingen som stirrade på henne. Det var ingen som ropade ”Lebb”, eller puttade henne. Inget sådant.
Michael Jones hade fått byta skola, eftersom han hade blivit mobbad bara för att att han var homosexuell. Alla hade skrikit ord som ”bögjävel” efter honom. Emma hade gjort det, hon med. Nu ångrade hon sig.
Men varför var det ingen som brydde sig den här gången? Sedan slog det henne. Det var så självklart att Emma nästan ville skratta. Cat hade inte berättat. Inte för någon. Hon hade säkert inte ens berättat för sin mamma. Men varför?
Emmas första tanke var att Cat fortfarande brydde sig om Emmas rykte. Att hon inte ville att Emma skulle råka illa ut. Men när Emma tänkte sin andra tanke var det självklart att det inte var så.
Cat brydde sig inte om Emmas rykte. Cat brydde sig om sitt rykte. Hon kände sig antagligen äcklad, smutsig och utnyttjad. Emma suckade och tänkte att hon hade tur som hade en bästa kompis som brydde sig så mycket om sitt rykte. Sedan rättade hon sig själv. Före detta bästa kompis.
För inte kunde väl Cat ha förlåtit Emma?
En liten gnista hopp tändes inom Emma. Hon kanske inte hade förlorat Cat, trots allt.
Cat stod inte vid sitt skåp och fixade sig, som hon alltid gjorde. Det var istället Alex som stod vid Cats skåp. Han rotade runt, som om han letade efter något. Vid hans fötter låg ett flertal böcker, som antagligen hade ramlat ner.
”Eh, hej”, sa Emma tyst. Alex hörde henne inte.
”Hej”, sa hon lite högre.
Alex tittade upp.
”Hej!”, muttrade han.
”Vad gör du här?”, frågade Emma. ”Det där är Cats skåp.”
”Var Cats skåp.”, rättade Alex henne. ”Vi har bytt.”
Emmas mod sjönk.
”Varför det?”, pep hon.
”Cat sa någonting om att hon ville ha variation eller nåt. Jag är bara glad att jag får överskåp.”, sa Alex.
Cat hade bytt till underskåp. Cat hatade underskåp. Hon hatade säkert Emma med.
”Fan, fan, fan!”, sa Alex otåligt. ”Den där jävla matteboken är borta varenda förbannade gång!”
Emma böjde sig ner och tog upp en bok som låg på golvet.
”Är det den här?”. Emma höll fram boken.
”Ja! Tack!”, sa Alex. ”Men hur...? Var...?”
”Kolla på golvet nästa gång!”, sa Emma och öppnade sitt skåp. En liten, vikt lapp låg på hennes prydligt ordnade hög av skolböcker. Redan innan hon öppnade den visste hon vem den var ifrån. Ingen annan än Cat kunde Emmas kod.
Sedan vecklade hon upp den. Fyra ord var det enda som gick att hitta på den lilla lappen. Fyra ynka ord som förändrade allt.
Jag förlåter dig inte.
___________________________________________________________________
Vad kommer att hända?
Missa inte nästa kapitel i serien Best friends forever, här på pannikotti.blogg.se!
Sådär. Nu lär det ta fem månader till innan nästa del kommer, om jag känner mig själv...
Best friends forever - Kapitel 7 - del 2
”Hur såg jag ut?”, frågade Cat en och en halv timma senare. De var hemma hos henne och bakade lussebullar.
”Du såg jättefin ut!”, sa Emma, medveten om sin lögn. Cat hade varit mer än jättefin!
”Aj, aj, aj, aj!”, sa Cat plötsligt.
”Vad är det?”, frågade Emma oroligt. Hon lade ifrån sig den lilla degklumpen tittade upp på Cat.
”Jag tror att jag fick något i ögat!”, sa Cat. ”Kan du se någonting?”
Hon tog ett steg närmre för att Emma skulle kunna undersöka ögat.
”Jag kan inte se någonting annorlunda...”, sa Emma.
”Kolla närmre!”, sa Cat och lutade sig mot henne. ”Det gör jätteont!”
Cats doft var som paradiset. Emma sniffade i luften och njöt. Sedan kunde hon inte hejda sig.
Emma lade sin högra hand på Cats bakhuvud och tryckte det henne närmre. Cat reagerade inte först, hon trodde att Emma bara skulle kolla på hennes öga.
Emma pressade försiktigt sina läppar mot Cats, som stelnade till. Sedan tryckte hon Emma ifrån sig.
”Vad håller du på med?!”, tjöt hon.
”Det... det var inte meningen!”, stammade Emma.
”INTE MENINGEN?”, skrek Cat. ”Så du kan inte kontrollera vem du kysser?”
Emma stapplade ut i hallen, med hjälp av sina kryckor, och kände tårarna komma.
Så fort hon fått på sig kläderna skyndade hon sig ut ur radhuset och började halta hemåt.
Varför i hela fridens namn hade hon kysst Cat?
Vad skulle hända med deras vänskap nu?
___________________________________________________________________
Jag kan inte annat än skämmas för den här uppdateringen. Det var fem månader sedan jag lade upp del 1... FEM MÅNADER! Det måste vara blogg.se's sämsta uppdatering...
Best Friends Forever - Kapitel 7 - Del 1
Den lilla kyrkan var full av folk som ville se Luciatåget. Emma kollade hastigt sin mobilklocka. Tre minuter kvar.
Emma suckade och strök baksidan av handen mot pannan. Hon svettades. Fast värst var det under gipset, för där kliade det och hur hon än försökte kunde hon inte komma åt.
Det surrade till i fickan och Emma tog upp sin telefon. Ett sms från Cat.
nu kmr vi snart! :) <3
Emma log. Sedan var hon tvungen att lägga ner mobilen, eftersom musikläraren började spela det välkända introt till ”Sankta Lucia” på kyrkans flygel. Hon rös av välbehag när hon hörde Cats vackra stämma i högtalarna.
Sedan kom de.
I samma sekund som Emma såg Cat - bländande vacker i vit klänning med ett rött sidenband runt midjan och med det krusiga håret naturligt fluffigt under Luciakronan - förstod hon.
Förstod att det inte var Jacob, eller någon annan kille, som hon var kär i.
För det var Cat hon hade känslor för, och när hon tänkte efter hade hon nog alltid haft det.
Men Cat skulle aldrig få veta, det lovade hon sig själv. För tänk vad som skulle hända med deras vänskap om Emma berättade.
Hon rös vid bara tanken och försökte koncentrera sig på kören. Försökte. Hon lyckades inte.
För allt hon kunde tänka på var Cat.
___________________________________________________________________________________
Det hade ni inte väntat er, va? ;)
(förutom du filuren, you were right!)
Best Friends Forever - Kapitel 6
Redan på onsdagen kände sig Emma bra igen och gick därför till skolan.
På bussen fick hon syn på Cat.
”Hejsan cheyen!”
”Hej!”, sa Emma. ”Vad har hänt i skolan då?”
”Typ inget.”, sa Cat. ”Jonathan spillde purjolökssoppa på Mrs. Groda och hon fick värsta rycket, men annars har det väl inte hänt något speciellt. Eller jo, just det! Jag blev vald till Lucia!”
”Åh vad roligt!”, sa Emma, fast det egentligen inte var något speciellt. Cat blev alltid vald till Lucia. Dels för att hon sjöng som en ängel, men mest för att hon var så populär.
”Ska du vara med i Lucia-kören i år?”, frågade Cat.
”Jag antar det.”, svarade Emma. ”Det är ju typ tvång. Förresten vill jag ju gå bakom dig och stötta dig. Sjunga vackra julsånger och så...”
Cat fnissade.
”Du behöver inte. Och jag vet att du hatar att sjunga.”
”Då mimar jag väl istället!”
Cat log och reste sig upp samtidigt som bussen saktade in vid skolan.
De hann knappt komma av bussen innan en kille tog Cats stickade mössa och kastade upp den i ett träd.
”Fan, Alex!”, skrek Cat. ”Hämta den!”
Alex flinade och sprang iväg.
”Jävla skit, jag är för tung för det där trädet!”, suckade Cat. ”Åh, jag skulle tagit min gamla mössa idag.”
Emma skämdes lite, hon hade inte märkt att Cat skaffat sig en ny mössa.
”Jag kan hämta den!”, sa Emma. ”Alltså inget illa menat, men jag väger nog mindre än dig... Jag är ju kortare och så.”
Cat sken upp.
”Åh tack, Em!”
Emma gick fram till trädet och ställde ner väskan på marken. Hon tittade på den understa grenen och kom fram till att den satt alldeles för högt upp för att hon skulle kunna komma upp.
”Jag lyfter dig!”, sa Cat och hivade enkelt upp Emma på grenen, som om hon vore ett dagisbarn.
”Har du gått ner i vikt, eller?”, sa Cat. ”Du väger ingenting!”
”Det är nog du som har fått mer muskler!”, sa Emma och flinade.
Sedan ställde hon sig, med hjälp av stammen, upp på den tjocka grenen och började sin klättring uppåt. De frostbeklädda grenarna var hala, och flera gånger var hon nära på att halka.
Grenarna blev tunnare och tunnare ju längre upp hon klättrade. När hon nådde grenen där Cats mössa hängde var de bara några centimeter tjocka.
”Emma, skit it det, jag tror inte att grenarna klarar dig heller!”, ropade Cat nedifrån. ”Jag köper en ny mössa!”
”Fan heller, jag har inte kommit såhär långt bara för att klättra ner igen!”, ropade Emma tillbaka, fast hon helst av allt hade velat stå nere på marken bredvid Cat.
Emma sträckte sig mot mössan med ett fast grepp om stammen. Hon nådde den inte, så hon lättade lite på greppet om stammen. Lutade sig mot mössan. Och föll.
Hon landade med en duns på marken och kände hur benen vek sig under henne. Hon hamnade på rygg och stirrade upp på den blå himlen.
Emma såg suddigt och hörde oroliga mummel, och efter ett tag sirener. Hon kände hur ett par starka armar lyfte upp henne på en bår och in i ambulansen. Sedan svimmade hon.
Emma låg i sin säng. Hon var rastlös. Det var inte mycket man kunde göra med ett brutet lårben.
Nu skulle hon få halta omkring på kryckor i mer än en månad!
Hon suckade, men tänkte att hon i alla fall slapp vara med i Lucia-kören.
I morgon skulle Luciatåget uppträda, även om det bara var den tolfte. Alla i kören hade protesterat mot att ”gå i skolan” på helgen. Det var i alla fall vad Cat hade sagt, när hon hälsat på på sjukhuset efter skolan.
Pappa kom in i rummet.
”Vill du ha något, gumman? Lite choklad kanske?”
”Mm.”, sa Emma. ”Har vi några bullar hemma?”
”Jag ska se!”, svarade pappa och lunkade ut i köket. Efter några minuter kom han tillbaka men en rykande kopp varm choklad och en giffel.
”Hade vi inget mer!”, klagade Emma och tittade menande på giffeln.
”Nej, jag tror inte det.”, sa pappa. ”Men jag kan kolla frysen.”
”Mm.”, muttrade Emma surt. ”Gör det!”
Hon visste inte varför hon var på så dåligt humör. Det bara var så. Men i morgon skulle hon på Luciafirande, vilket hon tyckte jättemycket om. Hon tvingade sig själv att le och bad sin pappa om ursäkt när han kom in igen.
”Ingen fara!”, skrattade pappa. ”Jag kommer ihåg puberteten, jag med!”
Emma himlade med ögonen, men log ändå åt sin knäppa pappa. Hon var glad att hon hade honom.
_________________________________________________________________________________
USCHIANEMEJ!
Det var såhär det kändes när jag ville lägga ner bloggen. :(
Min uppdatering är usel och min story är inget kul att skriva på! Den är liksom ganska tråkig, eller vad tycker ni?
Nu när jag har skaffat chatt på min andra blogg (www.pannikotti.bloggplatsen.se) kan ni ju påminna mig på ett enkelt sätt, eller hur? Det skulle faktiskt hjälpa en hel del!
Så... Sorry för kort del. Och sorry för eventuella stavfel! :)
Hare gött!
//Sanna
Best Friends Forever - Kapitel 5
Emma vaknade mitt i natten. Hon kastade en blick på klockan och märkte att den var tre.
Så kom hon ihåg Emilia.
”Jag bryr mig inte om ifall du väcker mig”, så hade hon sagt.
Emma satte sig upp i sängen och upptäckte att hon fortfarande hade kläderna på sig. Hon fumlade upp mobilen ur fickan och knappade in Emilias nummer. Efter tre signaler svarade hon.
”Hallå?”
”Hej, det är Emma.”, sa Emma.
”EMMISEN!”, tjöt Emilia. ”Åh vad jag saknar dig! Du får komma hit!”
”Eller...”, sa Emma. ”Så kan du komma hit!”
Emma nästan hörde hur Emilia himlade med ögonen borta i U.S.A.
”Du vet ju att jag och pappa...”
”Jag vet!”, avbröt Emma. ”Jag bara skojade!”
”Åh.”. Emilia blev tyst.
”Så... Hur går det med Em’s Coffee?”
”Super! Vi har tapetserat och lagt golv och köpt möbler och...”
”Vi?”, avbröt Emma.
”Jag och Justin! Oj... Har jag inte...?”
”Nej, berätta!”
”Justin är min sambo... Eller ja, han blev precis det!”
”Åh, vad roligt! Hur är han?”
”Åh, han är fantastisk!”, sa Emilia. ”Du, jag måste gå snart, men var det något du ville berätta?”
Emma tänkte efter. Skulle hon våga berätta om hela Jacob-grejen. Nej! Fast om någon någonsin skulle förstå så var det Emilia.
Efter en stunds tänkande bestämde hon sig.
”Öh, nej! Hejdå!”
”Hejdå, älskar dig!”
Emma lade på.
Hon kände sig lite bättre till mods nu när hon fått höra Emilias glada röst och önskade att hon hade ett liv som Emilias.
En trevlig pojkvän, en mysig lägenhet och till och med ett eget café!
Emma suckade.
För ett ögonblick drömde hon sig bort till Emilia, till U.S.A.
Sedan bytte hon om till pyjamas och lade sig i den svala sängen. Hon sket i att borsta tänderna. Det kunde hon göra i morgon.
På söndagen vaknade Emma av mobilens skarpa pipande. Den välbekanta sms-signalen.
Hon tog trött upp mobilen och kastade en blick på skärmen.
Sms från Jacob.,stod det.
Minnena från gårdagen kom tillbaka och Emma lade sig ner och grät i kudden. Örngottet var stelt efter alla tårar blandade med mascara.
Varför var hon så otroligt korkad?
Jacob var snygg, Jacob var snäll och Jacob gillade henne. Eller hade i varje fall gjort.
Vad hade hon tänkt när hon avvisat honom?
Tänk om det inte fanns någon annan därute som någonsin skulle gilla henne mer än som en vän?
Emma tryckte upp meddelandet från Jacob.
wdJag vet inte vad som hände igår, men jag atnar att du inte har samma känlsor för mig som jag har för dig. Jag skulle adlrig kysst dig ifall jag hade vetat.
Alla stavfel gjorde att Emma förstod att Jacob hade gråtit. Mycket till och med.
Det fick henne av någon anledning på bättre humör.
Måndagen den första december.
Det hade varit en helt vanlig måndag ifall det inte varit den första december. Det var första dagen att börja längta efter julen!
Emma satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Sedan virade hon in sig i sin morgonrock och lunkade ut i köket för att sätta på te
Efter frukosten kände sig Emma piggare än hon någonsin känt sig klockan sju på en måndag. Hon spratt till av lycka, för var det något hon verkligen älskade så var det julen.
Hon älskade den söta gröten, de gulliga tomtarna och till och med den blöta slasksnön.
Emma gjorde i ordning sig och tog på sig sina kläder. Röda byxor fick det bli, lite julig kunde hon ju få vara.
Emma kollade in sig själv i spegeln. Såg att hon hade glömt att sminka sig och skyndade till badrummet.
På toalettstolen låg hennes iPhone vilket fick henne att tänka på messet från Jacob.
Det var nio dagar sedan den där kvällen. Och fortfarande hade Jacob inte pratat med henne, inte ens tittat på henne.
Men hon förtjänade det här.
Det var hon som gett honom fel signaler. Det var hon som hade kysst honom tillbaka. Hon, ingen annan.
Emma skyndade sig med sminket och sprutade snabbt på sig lite av parfymen hon fått av Cat i födelsdagspresent innan hon rafsade ihop sina skolsaker.
Hur kunde hon alltid vara sen?
Hon hade ju faktiskt gått upp klockan halv sju idag!
Emma snörade på sig kängorna, ryckte ner jackan från en krok och rusade ner för alla trappor i trappuppgången.
Luften utanför var kall och stack mot kinderna.
Emma skyndade bort mot busshållplatsen.
Hon hade tur och behövde bara vänta på bussen i en knapp minut.
När den äntligen kom skyndade hon på för att slippa kylan.
Det första hon fick sin på var Cat och Eric. De kysstes. Mycket.
Det stack till av avund i bröstet.
Emma skyndade sig förbi deras säten och kollade ner i marken för att slippa bli igenkänd.
Emma trodde att hon osedd kommit förbi dem, men helt plötsligt hörde hon Cats röst bakom sig.
”Em!”
Emma vände sig om och klistrade på ett stelt leende.
”Hej!”, sa Emma. ”Jag såg er inte!”
”Jag såg inte dig heller.”, sa Cat. ”Men jag kände att det luktade parfym.”
Emma blev varm i bröstet. Cat gjorde henne alltid så glad!
”Sätt dig!”
Emma knödde sig ner bredvid Cat som några sekunder senare flyttade upp i Erics knä.
Emma kände sig lite snurrig och kollade ut genom fönstret för att slippa åksjukan.
Det hjälpte lite, men inte mycket. När bussen krängde till och stannade vid en hållplats slängde hon sig ner på golvet och kräktes.
Det var inte lite heller. Mängder med kräks forsade ur munnen, kändes det som i alla fall.
Cat var snabbt nere på knä och lade en hand på Emmas rygg. Sedan hjälpte hon henne upp och gick ledde henne ut ur bussen.
”Tack.”, sa Emma med skrovlig röst. ”Jag klarar mig nog härifrån. Hälsa Mrs. Padda från mig!”
Emma gjorde det bästa leende hon kunde, vilket just nu - med massor av kräks runt munnen - var ett stelt grin.
Cat log i alla fall tillbaka och frågade om hon verkligen var okej.
”Ja, men jag sa ju att jag är oke...”. Längre hann hon inte förrän hon sjönk ner på knä och kräktes igen.
”Hmm, visst cheyen! Jag följer med dig hem, vare sig du vill eller inte!”
Emma log tacksamt och reste sig upp från den frostbeklädda asfalten.
Under tystnad gick de hemåt.
Emma kunde inte låta bli att tänka på Cats varma hand, där den låg i hennes egen. Det pirrade i magen. Tänk att just hon, Emma, hade en bästis som Cat.
______________________________________________________________________________________________
Nu kom äntligen fortsättningen, hur längesedan var det sen sist? En månad? Två?
Sorry för den dåliga uppdateringen!
Jag förtjänar inga kommentarer :(
Best Friends Forever - Kapitel 4
När Emma kom ut från toaletten stod Eric och Jacob och pratade. Jacob tog upp ett paket cigaretter, tog en och räckte paketet till Eric, som tackade nej.
Jacob ryckte på axlarna och stoppade ner paketet i fickan igen.
Emma skyndade fram till dem och tittade på Jacobs cigarett.
”Du får inte röka härinne.”, sa hon tyst.
”Va?”, sa Jacob.
”Du får inte röka härinne!”, sa Emma lite högre.
Jacob skrattade till.
”Kan du stoppa mig?”
”Öh, nej, men kärringen i kassan tittar på dig just nu.”, sa Emma kaxigt. ”Och jag tror att hon kan.”
Emma visste inte vad hon fått modet ifrån. Kanske hade hon passerat gränsen, för när hon kände en person väl försvann liksom blygheten.
Jacob muttrade något och gick iväg mot utgången.
”Du kan gå med honom, om du vill!”, sa Emma till Eric. ”Jag väntar på Cat!”
”Tänkte precis säga detsamma!”, sa Eric och log. ”Men eftersom att du sa det först...”
Han gick iväg efter Jacob.
Emma sjönk ner på en bänk och tog upp sin telefon. Fyra missade samtal från Emilia.
Fan, hon hade glömt att ringa henne.
Emma upptäckte ett röstmeddelande från sin syster.
”Hej det är jag!”, hördes Emilias röst. ”Jag ville bara prata, och säga att jag äntligen har öppnat caféet här! Gissa vad jag döpte det till? Em’s Coffee! Så att både ditt och mitt namn finns med. Fattar du? Snälla, ring när du hör det här, jag bryr mig inte om ifall du väcker mig, jag vill bara höra din röst! Jag saknar dig så sjukt mycket!”
Emma log för sig själv. Em’s Coffee...
”Vad sitter du här och flinar för? Kom nu!”, sa Cat och drog i henne. ”The boys are waiting!”
Emma himlade med ögonen och reste sig upp.
Cat klapprade iväg på sina skyhöga klackar och Emma skyndade efter i sina converse.
Hon måste se ut som en dvärg bredvid Cat, speciellt eftersom Cat faktiskt var 12 centimeter längre än henne utan sina klackar.
~
Allt hon uppfattade var Jacob. Jacobs tunga i hennes mun. Jacobs varma kropp pressad mot hennes. Hon borde gilla det här. Älska det. Hon försökte låtsas, försökte få sig själv att tycka om det, men nej. Hon gillade inte Jacob. Och han smakade rök.
Försiktigt tryckte hon honom ifrån sig.
”Förlåt!”, flämtade hon. ”Jag kan inte göra det här.”
”Vafan?”, sa Jacob. ”Emma... Jag fattar inte!”
”Jag kan inte göra det här.", upprepade hon. "Jag är jätteledsen! Förlåt!”.
Emma rusade ut ur Jacobs rum. Ner för trappan, in i hallen, på med skorna, på med jackan, ner för alla trappor och ut. Bort. Bort från Jacob.
Den kalla nattluften slog emot henne som en vägg så fort hon kom utanför dörren. Gatlyktorna lös upp den smala trottoaren längs lägenhetsbyggnaden med sitt gula sken och Emma började gå. En gatlykta gnistrade till och slocknade och Emma brast ut i gråt.
Jävla fucking life! Varför måste det krångla just nu? Varför inte om tjugo år när hon hade tre barn och var gift med en välbetald advokat?
Och varför kunde Emma inte vara nöjd med det hon hade. Jacob var fin. Han var en bra kille, förutom rökandet då. Så varför kände sig Emma inte attraherad. Varför kände hon inget över huvud taget?
Emma grimaserade och kände de stelnade mascaratårarna på kinderna. Hon suckade och knappade vant in portkoden. Det pep till och hon öppnade dörren.
Trappuppgången var kolsvart.
Emma letade febrilt efter lampknappen, men lyckades inte hitta den. Hon skrek till när hon kände något ludet mot benet och hoppade säkert fem meter.
Emma pustade ut när hon råkade luta sig mot strömbrytaren och ljuset tändes.
Till sin lättnad kunde hon se att det bara var Mrs. Colmie's gamla katt Earnie som lurat i mörkret.
Emma började gå uppför trapporna och efter något som kändes som en evighet kom hon upp till lägenheten.
Hon fumlade med nycklarna, men till slut gick dörren ändå att öppna.
Så fort hon låst dörren bakom sig och tagit av sig ytterkläderna stapplade hon in på sitt rum och sjönk ihop i en hög på sängen.
Det sista hon han tänka innan hon somnade var att hon måste ringa Emilia.
_____________________________________________________________________________
Kort? Japp.
Bra? Vet inte.
Det avgör ni! :) Räknar med respons! Bra/Dålig, ni bestämmer!
I'm writing...
Best Friends Forever - Kapitel 3
Emma hade en svart volangtop och tajta jeans på sig. Håret satt i en lös knut på huvudet och hon hade en grå sjal runt halsen. Hon var nöjd med sin outfit.
Klockan var halv åtta när hon var helt klar. Hon hade en hel halvtimma på sig tills hon skulle befinna sig hos Cat.
Emma suckade och satte sig ner på sin säng. Hon tog upp telefonen och messade Cat.
Redan klar, hur e det med dej? <3
Emma fick inget snabbt svar som vanligt. Det tog fem minuter innan svaret kom.
Eric är redan här, vi myser lite. Ses åtta! <3
Emma suckade igen, kände sig lite ensam. Men hon förstod att Cat ville spendera så mycket egen tid med Eric som möjligt.
När klockan var tio i åtta snörade Emma på sig sina vita sneakers och knäppte prassliga fejkdunjacka och låste dörren bakom sig. Pappa jobbade natt.
Emma skyndade ut i den kalla kvällsluften. Hennes andedräkt ångade runt munnen. Hon halade upp ett tuggummi ur jackfickan och stoppade in det i munnen. Det var citronsmak.
Emma började gå. Hon gick igenom villaområdet med de välskötta trädgårdarna och de vitmålade grindarna. Hon skyndade på steget lite när hon passerade Tesco, eftersom moppeungarna brukade hänga där, och även om de var yngre var de inte trevliga om man var ensam.
Till slut kom hon fram till raduhusområdet med de identiska rödmålade husen. Hon gick fram till Cats dörr och tryckte på den lilla elektriska ringklockan. Emma hörde hur den välbekanta piptrudelutten spelades upp innanför den vita dörren och sedan snabba steg.
Cat öppnade dörren.
”Heeej snygging!”, sa hon och kramade om Emma. ”Kom in!”
Emma klev in i den lilla hallen som som vanligt luktade smått rökaktigt. Emma drog in den välkända doften genom näsan och myste.
”Är Jacob här?”, undrade Emma.
”Nä, inte än!”, sa Cat. ”Men Eric är ju, som du vet. Han sitter i vardagsrummet.”
”Okej!”, sa Emma och gick genom köket till vardagsrummet.
”Goddag!”, sa Eric och lyfte på sin osynliga hatt.
”Hej.”, sa Emma tyst.
”Hur är det med dig då?”
”Bara bra.”, mumlade Emma automatiskt. ”Själv?”
”Jo, tack jag mår fint!”
Emma nickade och satte sig ner längst ut på soffan.
Tre hårda knackningar hördes plötsligt från hallen.
”Jag tar det!”, hojtade Cat från köket. ”Det är nog Jacob!”
Emma hörde hur Cat gick ut i hallen och öppnade dörren.
”Hej!”, hörde man Jacobs röst.
”Vi har faktiskt ringklocka!”, sa Cat skämtsamt och Jacob skrattade.
”Jaså, den såg jag inte.”
Sedan kom de in i rummet. Emma började svettas i handflatorna.
”Tjenare Emma!”, sa Jacob.
”Hej.” mumlade hon tyst.
”Ja, nu när Jacob äntligen har kommit kan vi väl gå?”, frågade Eric.
”Yes!”, sa Cat. ”Jag visste inte ens att det gick filmer vid den här tiden på kvällen!”
”Jodå!”, sa Jacob.
De fyra ungdomarna gick ut i hallen och klädde på sig.
”Tar vi min bil?”, frågade Eric Jacob.
”Alltså, jag gick hit ...”, sa Jacob. ”Så vi måste typ det.”
Emma satte sig i det trånga baksätet på volvon. Jacob skyndade sig att sätta sig bredvid. Emma log lite tafatt mot honom och tittade ut genom fönstret.
”Ah va kul med dubbeldejt!”, kvittrade Cat. ”Men vilken film ska vi se? Ingen läskig va? Jag typ hatar sånt.”
Emma visste att Cat egentligen inte hade något emot skräckfilmer, men hon sade ingenting. Den som i själva verket var livrädd för skräckfilmer var hon själv.
”Såklart vi valde en skräckis!”, sa Eric. ”Då får du anledning att hålla mig i handen!”
Eric flinade retsamt.
”Äh, jag slår vad om att det blir du som letar efter min hand först!”, sa Cat.
Den blå volvon svängde in på biografens parkering som nästan var helt tom. Konstigt egentligen, klockan åtta på en lördag.
Emma klev ur bilen först. Hon ångrade lite att hon gått med på dejten, och så svettades hon under sin tjocka prasseljacka.
Tillsammans gick de fyra tonåringarna in på biografen. Jacob och Emma kom lite efter Eric och Cat som gick hand i hand.
”Vad vill damen har för tilltugg?”, sa Eric skämtsamt och tittade på Cat.
”Ja, det skulle väl vara lite salt snask då.”, svarade hon. ”Sådan där Laaaakrits.”
Emma fnissade till och Jacob log mot henne. Sedan gav han Eric en konstig blick och genast tog Eric Cat i handen och drog med henne bort mot kassorna efter att ha ryckt ner en påse djungelvrål från godishyllan.
”Du är fin när du ler.”, sa Jacob plötsligt.
Emma rodnade.
”Öh, tack!”, stammade hon.
”Vad vill du ha till bion då?”, frågade Jacob och log.
”Jag köper väl en popcorn.”, sa hon tyst.
”Jag bjuder gärna!”, sa Jacob.
”Nämen det behövs inte. Jag har pe...”
”Jag insisterar!”, avbröt han. ”Kom nu!”
Han drog med henne bort till kassorna.
”Två popcorn och en fanta och...”, började han. ”Vad vill du dricka, Em?”
”Öh, jag tar väl samma.”, mumlade Emma.
”Okey, två popcorn och två fanta då!”
”Hmm.”, började tanten bakom disken. ”Fyra popcorn och tre fanta?”
”Va? Nej!”, sa Jacob. ”Två popcorn och två fanta!”
”Ja!”, sa tanten. Först beställde du två popcorn och en fanta och sedan två popcorn och två fanta till!”
”Nej, BARA två popcorn och två fanta!”, suckade Jacob.
”Men varför sa du inte bara det!”, suckade tanten och himlade med ögonen.
Där fick Jacob nog. De började käbbla om vad som sagts och inte, men till slut fick Jacob betala och de kunde lämna den sura tanten.
”Jävlar vilken tid det tog!”, sa Cat. ”Vi väntade i typ en kvart. Reklamen har nog redan börjat!”
”Men den där tanten var ju helt jävla sjuk i huvudet!”, muttrade Jacob.
”Äh, kom nu!”, sa Eric och gick mot insläppet.
När en gråhårig gubbe rivit deras biljetter och de hade hittat fram till rätt salong kunde de äntligen sjunka ner i de bekväma stolarna.
De satt bara fyra människor i salongen, förutom dem. Det var ett ungt par och två medelålders killar som antagligen var arbetskamrater.
Eric och Cat hade bokat de fyra platserna längst bak längst ut i kanten. Hångelplatserna.
Emma tittade på Jacob, men han bara log. Verkade inte ens tänka på vilka platser de hade fått.
Reklamen hade faktiskt inte börjat, och allt fler människor började droppa in i salongen.
När klockan var halv nio var reklamen över och filmen började rulla.
En äcklig film om en mutant som dödade små barn. Blodet sprutade och Emma började fatta varför filmen hette som den hette. The Killer.
När mutanten närmade sig huvudpersonens baby fick Emma sådan panik att hon helt automatiskt grep tag i närmaste hand, som såklart råkade vara Jacobs.
Hon tittade generat på honom, men han log tillbaka.
”Jag gillar inte heller sånt här.”, viskade han och Emma fick hans varma andedräkt i ansiktet. Den luktade popcorn och tonfisk.
Hon försökte att inte visa sitt obehag och vände istället ansiktet mot bioduken. Men det skulle hon inte ha gjort.
Emma såg precis när mutanten tog sin jättenäve och krossade babyns skalle mellan fingrarna som om den vore en valnöt.
Blod och hjärnsubstans forsade ut ur den krossade skallen och Emma vände bort ansiktet och tryckte Jacobs hand. Som hon konstigt nog inte hade släppt.
Hon rodnade djupt och var väldigt tacksam för att det var mörkt i salongen.
Cat och Eric hånglade intensivt i sätet bredvid Jacob, och Emma kunde se ett sting av avundsjuka i hans ögon.
När filmen var slut hade Emma nästan klämt sönder Jacobs hand och nu var hon så kissnödig att hon spurtade in på toan det fortaste hon kunde. Cat var inte långt efter.
”Du vet att han har en crush på dig va?”, sa Cat.
”Va? Vem då?”, sa Emma dumt.
Cat himlade med ögonen.
”Jacob såklart. Han berättade det för Eric igår. Han var typ jättetaggad över ikväll. Och man ser det astydligt hur han kollar på dig!”
Emma rodnade och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Som tur var blev det hennes tur och hon kunde ta skydd i ett toalettbås.
Hon sjönk ner på ringen och svor till när hon kände att den var alldeles kladdig.
Snabbt kom hon på fötter igen och lade papper längs hela ringen, så som Cat hade lärt henne.
Äntligen kunde hon lätta på trycket.
Emma kunde aldrig tänka klart när hon var kissnödig. Men nu kunde hon det.
Var Jacob kär i henne? No way! En snygg, populär och dessutom tre år äldre kille skulle aldrig intressera sig för henne! Cat, definitivt. Det hade ju Eric gjort. Men Emma? Nope, I don’t think so. Fast samtidigt tyckte han att hon var fin. I alla fall när hon log.
Emma reste sig upp och spolade. Tvättade händerna och torkade sig på en pappershandduk.
Nej, det Cat hade sagt kunde inte stämma. Eller?
Best Friends Forever - Kapitel 2
På fredagen vaknade Emma av det irriterande pipiga ljudet från väckarklockan. Hon famlade efter den och hittade till slut den lilla knappen.
”Jävla skitklocka!”, muttrade hon trött och lade sig ner på kudden igen. En liten stund kunde hon ju ligga och dra sig. Klockan var ju bara halv sju...
Emma slog upp ögonen. Hon hade somnat!
Efter en snabb blick på klockan, som visat kvart över elva, svor hon högt och rusade upp ur sängen.
Magen kurrade ljudligt, men frukost hade hon inte tid med. Hon fick äta lunch i skolan.
Snabbt som blixten rafsade hon ihop sina saker och tryckte ner dem i skolväskan. Hon fick tag på sin iPhone och skrev ett snabbt mess till Cat.
Försov mig, säg till Mrs. Padda att jag var hos tandläkaren. Plzz! <3
Som vanligt surrade det till bara några sekunder efter.
Ofc, babe! :D Tandläkaren it is! Ses snart då! <33
Emma svarade kort och slängde ner telefonen i väskan. Sedan rusade hon ut ur lägenheten, ner för alla trappor och bort till busshållplatsen, där hon missade bussen med några sekunder.
”Jävla skit! Ah, jag hatar bussar!”. Emma sparkade på en liten sten som flög långt och träffade busskuren med ett klirr. En tant tittade surt på henne och hon grinade tillbaka.
Fem minuter senare kom nästa buss körande och Emma skyndade sig att kliva på. Hon ville inte riskera att missa en buss till.
När bussen väl stannade på skolans hållplats var hon först att kliva av och småsprang bort mot entrén.
Hon skyndade sig att ta upp matteboken och låsa in väskan i skåpet. Sedan sprang hon uppför trappan till matematiksalen.
”Tandläkaren!”, flämtade Emma utmattat till Mrs. Padda. Hon hette förstås inte Mrs. Padda, utan Mrs. Paddings, men Emma tyckte att hon liknade en padda så hon hade snabbt döpt om henne till det.
Mrs. Padda nickade surt, men lät Emma vara. Tandläkaren var det ju faktiskt tillåtet att gå till.
Emma slog sig ner bredvid Cat, som som vanligt hade passat platsen bredvid sig.
”Vilken tid det tog!”, viskade Cat och flinade. ”Jag trodde att du hade blivit överkörd av bussen eller nåt!”
”Jag missade den!”, muttrade Emma till svar.
”TYST I KLASSEN!”, sa Mrs. Padda strängt och började dela ut proven.
Cat och Emma flinade mot varandra, men började sedan räkna.
”Guuud, jag höll på att dö därinne!”, utbrast Cat så fort de kommit utanför klassrummet. ”Padda luktar så äckligt. Seriöst, duschar hon nånsin? Och hennes andedräkt! Oh My God, alltså jag stod inte ut.”
Emma lyssnade som vanligt bara halvt på Cats pladder, själv oroade hon sig mest för betyget. Hon hade pluggat en gång på torsdagskvällen, inget mer.
”Em?!”. Cat viftade med handen framför Emmas ansikte.
”Öh, va?”, sa hon förvirrat. Cat himlade med ögonen.
”Jag sa att jag längtar till dejten imorgon. Men jag vet inte vad jag skall ha på mig... Så vi kan väl göra nåt idag? Så kan du hjälpa mig!”
”Sure!”, sa Emma. Cat gillade när Emma hjälpte henne att välja kläder. Hon påstod att Emma var bra på sådant.
”Du har modet i blodet!”, brukade hon säga med fånig smurfröst.
Emma själv tyckte inte att det var något speciellt. Och det slutade ändå oftast med att Cat hade på sig det hon själv hade valt. Men det var alltid kul att umgås.
När Cat gled in i matsalen med Emma i släptåg vändes allas blickar dem. Eller rättare sagt, mot Cat. Hon log sitt filmstjärneleende och tog en grå plastbricka, en tallrik och bestick. Det var i sådana stunder som Emma kände sig generad. Och obekväm. Det kändes som att hon inte hade något syfte. Hon bara fanns där. Det hände ofta att killar i deras egen ålder, även äldre, kom fram till henne och bad om Cats nummer. När Cat var singel ville hon gärna ge ut sitt nummer. Annars absolut inte!
När Emma lassat på ett helt sjok med lasagne, eftersom det var hennes favoriträtt, tågade hon efter Cat medan alla killar ropade att Cat kunde väl sätta sig hos dem?
Det fanns bara en plats vid ”det coola” bordet. Det var där alla som trodde att de var något satt.
Emma tittade förtvivlat mot Cat, men hon bara log och styrde stegen mot ett annat bord. ”Nördbordet”. Och det var i sådana stunder Emma älskade Cat.
_____________________________________________________________________________
Jag vet att det var dåligt, don't blame me! Jag är verkligen jättedålig på att skriva i tredje person, så ifall det står JAG/MIN någonstans så ska det egentligen stå HON/HENNES. Bara så att ni vet. Jag har typ aldrig skrivit något "seriöst" i tredje person, eftersom att jag själv gillar att läsa första person bättre.
Kommenterar ni? :D Förresten, jag gillar kritik bättre än komplimanger, i alla fall när det gäller mina berättelser.
FÖRSTA KAPITLET SKRIVET PÅ MACBOOKEN!
