Emma lyckades, trots allt, ta sig till skolan på måndagen.

Första lektionen var engelska, där hennes klassföreståndare var lärare.

”Välkomna tillbaka!”, hälsade hon alla elever. ”Jag hoppas att ni har haft ett bra jullov!”

Klassen mumlade något tillbaka. Lärarinnan fortsatte:

”Vi har fått en ny elev i klassen!”

Emma, och alla andra i klassen, hajade till. Det brukade inte komma nya elever till skolan i mitten av läsåret. 

”Melanie, vill du presentera dig själv?”

En otroligt söt, kort tjej med långt rågblondt hår och blå ögon reste sig och stegade självsäkert fram till fröken. Några killar visslade.

”Hej! Jag heter som sagt Melanie!” började hon. ”Ni kanske undrar varför jag kommer nu, såhär efter jullovet?”

Hela klassen nickade och mumlade till svar.

”Anledningen är att jag, på min gamla skola, blev mobbad och trakasserad. Det började inte förrän i åttan, men det var rätt allvarligt så... Jag bestämde mig för att byta skola och hoppas på förbättring här!”

Hon log stort och tittade på fröken.

”Några frågor?”

Alex räckte upp handen.

”Varför mobbade dom dej?”

Melanie var tyst en stund.

”För att jag är homosexuell.” svarade hon sedan enkelt.

Det blev dödstyst i klassen.

”Jag hoppas på att bli accepterad här, och om inte så får jag väl byta skola igen!” fortsatte Melanie och log. ”Det var väl allt, tror jag!”

Hon sneglade på fröken, som även hon verkade ganska chockad.

”Äh... ja...”, började fröken. ”Var var vi någonstans? Just det, engelska! Du kan sätta dig nu, Melanie!”

Melanie nickade och blickade ut över klassen. Hon fick syn på Emma och sjönk ner på stolen bredvid hennes.

Fröken började prata om oregelbundna verb. Emma stängde av öronen och lutade sig tillbaka.

”Emma va?”, viskade Melanie.

”Öh, va?” svarade Emma. ”Ja! Hur visste du det?”

”Förberedde mig med skolkatalogen... Jag ville liksom vara förberedd!” fnissade Melanie. 

Emma fnissade tillbaka. Det var konstigt, hon kände sig inte alls blyg med Melanie, fastän hon bara känt henne i några minuter.

 

~

 

”Fyra matskedar kakao.”, läste Emma högt ur receptet.

”Okidoki!”, svarade Melanie och mätte upp kakaon i ett mått.

Emma hade blivit hembjuden till Melanie efter skolan, och hade självklart tackat ja.

Nu bakade de chokladmuffins, som inte verkade bli särskilt lyckade.

”WOAH!” tjöt Melanie när hon råkade sätta på elvispen på högsta effekt. Chokladsmeten flög ur bunken och hamnade överallt. 

Melanie fick kontroll över vispen och lyckades stänga av den. Sedan sneglade hon på Emma. Det räckte. De båda tjejerna bröt ut i gapskratt. Emma fick ont i magen. När hon äntligen lyckats sluta skratta tittade hon upp och såg Melanie vrida sig av skratt på golvet. Det satte igång skrattreflexen igen och snart låg även Emma på golvet. 

Efter ungefär tre minuter av okontrollerat skrattande gick det äntligen över. Emma tittade på Melanie. Hon hade lite chokladsmet på underläppen.

Utan att tänka på vad hon gjorde lutade hon sig fram och slickade bort smeten från Melanies läpp. Hon lutade sig tillbaka och såg osäkert in i Melanies blå ögon. Melanie log och lutade sig fram och kysste Emma. En lätt, försiktig, frågande kyss. Emma besvarade den genast. Den lätta kyssen hårdnade och Melanies tunga letade sig in i Emmas mun. För tillfället kändes problemet med Cat väldigt avlägset, som om det fanns i en värld där chokladsmet och frivilliga kyssar inte existerade.

 

Kyssen avbröts när källardörren öppnades och någon som antagligen var Melanies pappa ropade ”Hallå?”.

Melanie log mot Emma och reste sig upp. Hon sträckte fram sin hand mot henne och hjälpte henne att ställa sig upp.

Emma kände hur det surrade till i fickan. 

Mat om en kvart :), hade pappa skrivit.

”Jag måste gå!”, sa Emma. ”Vi ses i morgon!”

”Vi ses!”, sa Melanie och började torka lite chokladsmet från den kaklade väggen. ”Du hittar ut själv, va?”

”Jadå!”, svarade Emma och snörade på sig sina skor. 

 

På vägen hem kände sig Emma lätt, flygande. Hon ville egentligen stanna i kyssen för evigt. En pirrade fjäril i magen fladdrade omkring. Emma ville skrika högt av lycka. Livet kändes för en gångs skulle riktigt härligt.

___________________________________________________________________

ÄNTLIGEN KOM JAG IN PÅ BLOGG.SE! YAAAY!

Jag ursäktar för min urusla kärleksscen. Det var riktigt awkward att skriva den, så jaa.... Jag hoppas att ni inte lämnar mig!!! :(

Nu blir det ingen mer Emma, och ingen mer Cat. Det där var sista delen! :( I will miss you, girls!