Redan på onsdagen kände sig Emma bra igen och gick därför till skolan.

På bussen fick hon syn på Cat.

”Hejsan cheyen!”

”Hej!”, sa Emma. ”Vad har hänt i skolan då?”

”Typ inget.”, sa Cat. ”Jonathan spillde purjolökssoppa på Mrs. Groda och hon fick värsta rycket, men annars har det väl inte hänt något speciellt. Eller jo, just det! Jag blev vald till Lucia!”

”Åh vad roligt!”, sa Emma, fast det egentligen inte var något speciellt. Cat blev alltid vald till Lucia. Dels för att hon sjöng som en ängel, men mest för att hon var så populär.

”Ska du vara med i Lucia-kören i år?”, frågade Cat.

”Jag antar det.”, svarade Emma. ”Det är ju typ tvång. Förresten vill jag ju gå bakom dig och stötta dig. Sjunga vackra julsånger och så...”

Cat fnissade.

”Du behöver inte. Och jag vet att du hatar att sjunga.”

”Då mimar jag väl istället!”

Cat log och reste sig upp samtidigt som bussen saktade in vid skolan. 

De hann knappt komma av bussen innan en kille tog Cats stickade mössa och kastade upp den i ett träd.

”Fan, Alex!”, skrek Cat. ”Hämta den!”

Alex flinade och sprang iväg. 

”Jävla skit, jag är för tung för det där trädet!”, suckade Cat. ”Åh, jag skulle tagit min gamla mössa idag.”

Emma skämdes lite, hon hade inte märkt att Cat skaffat sig en ny mössa.

”Jag kan hämta den!”, sa Emma. ”Alltså inget illa menat, men jag väger nog mindre än dig... Jag är ju kortare och så.”

Cat sken upp.

”Åh tack, Em!”

Emma gick fram till trädet och ställde ner väskan på marken. Hon tittade på den understa grenen och kom fram till att den satt alldeles för högt upp för att hon skulle kunna komma upp.

”Jag lyfter dig!”, sa Cat och hivade enkelt upp Emma på grenen, som om hon vore ett dagisbarn.

”Har du gått ner i vikt, eller?”, sa Cat. ”Du väger ingenting!”

”Det är nog du som har fått mer muskler!”, sa Emma och flinade. 

Sedan ställde hon sig, med hjälp av stammen, upp på den tjocka grenen och började sin klättring uppåt. De frostbeklädda grenarna var hala, och flera gånger var hon nära på att halka.

Grenarna blev tunnare och tunnare ju längre upp hon klättrade. När hon nådde grenen där Cats mössa hängde var de bara några centimeter tjocka.

”Emma, skit it det, jag tror inte att grenarna klarar dig heller!”, ropade Cat nedifrån. ”Jag köper en ny mössa!”

”Fan heller, jag har inte kommit såhär långt bara för att klättra ner igen!”, ropade Emma tillbaka, fast hon helst av allt hade velat stå nere på marken bredvid Cat.

Emma sträckte sig mot mössan med ett fast grepp om stammen. Hon nådde den inte, så hon lättade lite på greppet om stammen. Lutade sig mot mössan. Och föll. 

Hon landade med en duns på marken och kände hur benen vek sig under henne. Hon hamnade på rygg och stirrade upp på den blå himlen. 

Emma såg suddigt och hörde oroliga mummel, och efter ett tag sirener. Hon kände hur ett par starka armar lyfte upp henne på en bår och in i ambulansen. Sedan svimmade hon.

 

Emma låg i sin säng. Hon var rastlös. Det var inte mycket man kunde göra med ett brutet lårben.

Nu skulle hon få halta omkring på kryckor i mer än en månad!

Hon suckade, men tänkte att hon i alla fall slapp vara med i Lucia-kören.

I morgon skulle Luciatåget uppträda, även om det bara var den tolfte. Alla i kören hade protesterat mot att ”gå i skolan” på helgen. Det var i alla fall vad Cat hade sagt, när hon hälsat på på sjukhuset efter skolan.

Pappa kom in i rummet.

”Vill du ha något, gumman? Lite choklad kanske?”

”Mm.”, sa Emma. ”Har vi några bullar hemma?”

”Jag ska se!”, svarade pappa och lunkade ut i köket. Efter några minuter kom han tillbaka men en rykande kopp varm choklad och en giffel.

”Hade vi inget mer!”, klagade Emma och tittade menande på giffeln.

”Nej, jag tror inte det.”, sa pappa. ”Men jag kan kolla frysen.”

”Mm.”, muttrade Emma surt. ”Gör det!”

Hon visste inte varför hon var på så dåligt humör. Det bara var så. Men i morgon skulle hon på Luciafirande, vilket hon tyckte jättemycket om. Hon tvingade sig själv att le och bad sin pappa om ursäkt när han kom in igen.

”Ingen fara!”, skrattade pappa. ”Jag kommer ihåg puberteten, jag med!”

Emma himlade med ögonen, men log ändå åt sin knäppa pappa. Hon var glad att hon hade honom.

_________________________________________________________________________________

USCHIANEMEJ!

Det var såhär det kändes när jag ville lägga ner bloggen. :( 

Min uppdatering är usel och min story är inget kul att skriva på! Den är liksom ganska tråkig, eller vad tycker ni?

Nu när jag har skaffat chatt på min andra blogg (www.pannikotti.bloggplatsen.se) kan ni ju påminna mig på ett enkelt sätt, eller hur? Det skulle faktiskt hjälpa en hel del!

Så... Sorry för kort del. Och sorry för eventuella stavfel! :)

Hare gött!

//Sanna