Vega

När mor hade gjort mig i ordning tog hon med mig till Gugh för godkännande. Vi steg in i hans rymliga hydda med långa rader av sängar längs väggarna. Gugh hade tydligen väntat på oss, för han såg lite otålig ut.

”Du är sen!”, röt Gugh och hans ansikte förvreds i en arg grimas. ”Men jag förlåter dig, för den här gången.”

Jag pustade lättat ut, och trängde bort rösten i huvudet som sa Spring, spring, spring!

”Du är vacker, min ros!” Gugh log ett förvridet leende, och granskade mig med sina vattniga ögon. ”Men jag skulle föredra lite mindre kläder. Du skymmer ju undan hela dig!”

Jag fick en klump i halsen som jag hastigt svalde. Mor nickade och tog mig tillbaka till vår hydda.

”Mor, jag ...”, började jag, men mor avbröt mig.

”Vega, jag gillar det inte heller, men det är ingen idé att protestera. Det vet du mycket väl! Han är hövding, och dessutom din blivande make. Han har rätt till att bestämma hur du ska klä dig!”

Jag suckade sorgset medan jag började klä av mig klänningen. Mor tog emot den och hämtade sin vassaste skinnkniv. Hon skar av en stor del, så att nästan hela låren syntes. Hon skar även av de halvlånga ärmarna. Efter en sista finkoll räckte mor mig klänningen och jag klev motvilligt i den.

”Hur ser jag ut?”, frågade jag och snurrade ett varv.

”Bedårande!”, sa mor. ”Gå ner till sjön ett slag, och spegla dig själv i vattenytan!”

Jag gjorde som mor sa, och till min förvåning såg klänningen inte lika kort ut som jag befarat. Den var faktiskt rätt vacker, även om jag föredragit en längre.

Heddin

Jag smög mig på Vega bakifrån, där hon satt i och betraktade sig själv i sjön. När jag var mindre än tre steg bort vände hon sig om med ett léende på läpparna. Hur gjorde hon för att höra mig?

”Du kan inte smyga dig på mig Heddin. Det vet du!”, sa hon som vanligt och flinade.

Jag låtsassuckade och spelade ledsen.

”Kom!” Vega nickade mot marken bredvid henne. Jag satte mig ner och kom på varför jag ens hade uppsökt henne.

”Jag måste berätta en sak.”, sa jag allvarligt.

”Vadå?” hon såg undrande på mig och log sött.

”Du ska ju ... bli Gughs idag ...”, började jag.

”Japp.” Vega nickade och log ett sorgset léende.

Jag tog ett djupt andetag. ”Jag hjälper dig att fly.”

Vega såg chockad ut. När hon fattade att jag var allvarlig tittade hon sorgset på mig.

”Det kommer aldrig att gå.”

”Jag har en plan!”

”Du och dina planer.”, fnissade Vega. Jag log prövande och reste mig upp. Hon gjorde detsamma och såg sedan frågande på mig.

”Och planen är ...?”

”Åh, just det ja!”, sa jag. ”Jag skulle ju berätta planen”

Vega flinade och såg nyfiket på mig. Om det var något jag var bra på var det att göra Vega glad. Och när hon var glad var jag glad. Så enkelt var det!

”Jo, såhär gör vi.”, började jag. ”På föreningsfesten kommer det ju vara väldigt mycket folk. Så när folk börjar bli trötta och lite dåsiga smyger du dig ut ur Gughs hydda och där väntar jag på dig med din packning! Sedan springer vi där ifrån, så långt bort vi kan och hittar en annan klan!” Jag fyllde mina tomma lungor med luft och log.

Vega såg fundersam ut.

”Och om det inte funkar?”

”Det gör det!”

”Men om?”, envisades Vega.

”Jag antar att vi blir dödade ...”, sa jag tyst. ”Men det är väl bättre än att leva med Gugh resten av livet?”

”Du har nog rätt.”, sa Vega. ”Men nu måste vi nog skynda oss tillbaka, mor väntar ju!”

__________________________________________________________________________

Delen kom idag! :) Men den blev rätt så kort... Som ni nog förstår kommer det att hända en del i nästa kapitel.

Hoppas att ni tyckte om det!

KOMMENTERA FÖR MERA!

Vega

”Här!”, sa Heddin och stannade oturligt nog precis under blinkaren.

Pip inte, pip inte!  bad jag tyst till blinkaren.

”Kan vi inte gå lite längre bort?” frågade jag och kastade en snabb blick mot blinkaren. Bladen döljde den, men jag visste att den satt där.

”Varför det?” Heddin skrattade lite osäkert. ”Det är här jag får störst fångst! Jag har provat massor av olika ställen, men det här är bäst. Det är som att djuren dras hit, av någon konstig anledning!”

Heddin tog fram sin snara och visade hur man skulle fästa den. Jag härmade så gott jag kunde, och efter lite hjälp från Heddin satt den fast rätt okej.

Vi återvände hemåt och såg snart vår hydda mellan träden.

”Jag väntar här ett tag.”, sa Heddin. ”Jag tror inte att det är så bra om vi kommer samtidigt. Vi brukar ju inte direkt vara med varandra i skogen, och jag vill inte att far ska får reda på ...” Han slog handen för munnen.

”Så ... Far vet inte om det här?” Heddin skakade på huvudet.

”Gå nu!”, sa Heddin och nickade med huvudet mot vår hydda. Jag nickade tillbaka och trippade iväg.

~

Heddin hade haft rätt. Mycket riktigt satt det två stora vildsvinsgaltar i våra snaror när vi dagen efter kom dit för att inspektera dem. Heddin tog fram sitt spjut och sa till mig att hålla mig på avstånd.

”Vildsvinen kan vara agressiva!”, menade han.

Han smög framåt och körde in spjutet i ryggen på det ena djuret. Det gav ifrån sig ett högt tjut innan det föll dött ner på marken bredvid Heddins fötter.

Heddin gjorde samma sak med den andra galten, men med en viss svårighet den här gången. Vildsvinet var på helspänn efter att ha bevittnat sin brors död.

~

Det hade gått ungefär en månad sedan far hade berättat för mig om sin överenskommelse med Gugh. Under den månaden hade det hänt mycket.

Bland annat hade Heddin lärt mig att göra en massa manssysslor, som att jaga, tillverka redskap och vapen, och att hantera dem. Det hade tagit mig lång tid, jag var ganska klumpig. Varför han lärde mig visste jag inte, men jag uppskattade det mycket!

Det jag uppskattade lite mindre var festen kommande dag, som skulle anordnas till min och Gughs förening. Jag rös vid bara tanken. Men som sagt, bestämt var bestämt.

~

Jag sov oroligt den natten.

Jag drömde mardrömmar om hur Gugh mördade mig. Hela tiden vaknade jag, flämtande och svettig. Varje gång jag somnade om tvingades jag bevittna nya hemska sett Gugh dödade mig på, alla lika brutala och hänsynslöst blodiga.

När jag vaknade sista gången hade solen stigit upp och mor satt på knä bredvid min skinnfäll.

”Äntligen vaknar du!”, sa hon och log. ”Jag trodde att jag aldrig skulle få liv i dig!”

Jag reste mig upp i sittande ställning och gnuggade sömnen ur ögonen.

”Kom nu, din slöfock! Vi måste göra dig i ordning inför festen!”

Jag blev plötsligt alldeles kall. Festen. Den hade jag helt glömt!

”Se inte så förskräckt ut! Gugh är en hederlig karl! Och tänk inte på de små, hrm, olyckor som inträffat i samband med hans tidigare kvinnor. Var glad att Gugh valde dig! Det finns många unga kvinnor i stammen som skulle göra vad som helst för att vara i din position! Tänk – min dotter hövdingahustru – det hade jag aldrig ens vågat drömma om!”

Mor fortsatte att mala på om hur fantastisk det var att Gugh valt just mig, och om vilken tur jag hade medan hon tvättade av mitt ansikte och började fläta in små, svagt rosa blommor i mitt långa, ljusa hår.

Egentligen var vi ganska lika, mor och jag. Samma ljusa hår, samma tjocka ögonfransar. Den största skillnaden var ögonfärgen. Hennes ögon var bruna, medan mina var blå. Isblå, brukade mor kalla dem. Hon brukade också kalla mig vacker. Jag visste inte riktigt om jag höll med, men jag såg bättre ut än många andra flickor i min ålder, det kunde jag medge. Jag tror att det var den främsta anledningen till att Gugh valde mig framför de andra flickorna i klanen, eftersom jag var både klumpig, svag och inte alls särskilt begåvad.

”Vega?”

Mors röst avbröt mina funderingar. Jag tittade upp och tog tacksamt emot den vackra klänningen av ljust lammskinn som mor höll upp. Det kanske inte skulle bli så dumt ändå. Om jag bara såg upp och lydde Gugh skulle väl allt ordna sig... Eller?

Heddin

Jag var nervös. Det var idag min plan skulle sättas i verk, och jag var orolig över att den skulle slå fel. Det fick inte hända! Jag rös vid bara tanken på vad som skulle hända med Vega om den gjorde det.

___________________________________________________________________________

Vad tyckte ni om bilderna?

Jag tycker Heddin ser lite halvt galen ut, men det är väl okej? xD

KOMMENTERA FÖR MERA!

Vega

När far och Heddin hade vaknat åt vi alla en del av gårdagens fångst, vilket var vildsvinskött och getmjölk. Till skillnad från andra familjer hade vi en get som stod bunden vid en påle nära vår hydda. Vi mjölkade den varje dag och drack alltid färsk mjölk till alla måltider.

”Vega ...”, sa far och tittade på mig med något allvarligt i blicken. ”Jag och din mor har pratat, och vi tycker att det är dags för dig att hitta en man och skaffa familj.” Far gjorde en paus för att andas innan han fortsatte. ”Jag har gjort ett avtal med Gugh, och vi kom överenens om att du ska bli hans nya kvinna!”

Gugh var klanens ledare. Han var storvuxen och muskulös. Men han var inte vacker. Han hade en stor potatisnäsa, buskiga ögonbryn och små vattniga grisögon. Han var känd för hur många kvinnor han haft, och det var ingen som hade levt mer än fem år tillsammans med honom. Sedan hade de ”mystiskt” dött av någon konstig anledning.

Om det var någon som jag inte ville leva med var det Gugh.

”Men far...”, började jag men jag visste att det inte var någon idé att klaga. Bestämt var bestämt.

Mor såg på mig med en medlidsam blick. Jag reste mig och han precis vända bort huvudet innan den första tåren kom. Sakta rann den ner för kinden och längs med käken innan den stannade vid hakan ett tag, för att sedan droppa ner på mina bara fötter.

Jag stegade iväg medan min blick blev allt suddigare av tårar. Hur kunde far göra såhär mot mig? Jag visste att mor ville att jag skulle hitta en man, men absolut inte Gugh! Varför kunde hon aldrig protestera någon gång?

Plötsligt vällde en stark ilska upp inom mig.

Om mor hade brytt sig tillräckligt mycket hade hon protesterat. Det visste jag. Mor var inte den sortens kvinna som gjorde allt männen sa åt henne. Hon gjorde mycket, men absolut inte allt!

Jag damp ner på en mossbevuxen sten och torkade bort de värsta tårarna ur ögonen.

Efter en stund hörde jag smygande steg bakom mig.

”Heddin, du vet att du inte kan smyga dig på mig!”, sa jag med ett leende och vände mig om. Heddins flinande ansikte var det första jag fick syn på. Men hans leende dog ut så fort han fått syn på mina rödgråtna ögon.

”Jag är ... eh ... ledsen för det där med Gugh ...”, sa han osäkert.

”Äsch, var inte ledsen nu! Var ledsen om fem år, när jag är död!” Jag log, men hejdade mig efter några sekunder. Det jag sagt kunde faktiskt bli verklighet!

Heddin slog sig ner på en sten mitt emot mig. Plötsligt reste han sig upp igen. Han hade en min som jag mycket väl kände igen.

”Ånej, nu har du fått en idé igen!”, fnissade jag.

Heddin

Jag nickade allvarligt. En idé hade börjat ta form i mitt huvud, och om jag skulle lyckas genomföra den behövde jag börja nu.

”Jag vill lära dig att knyta snaror!”, sa jag.

Till en början såg Vega ut som att hon inte trodde mig. Att knyta snaror var en manssyssla. När hon fattade att jag menade allvar nickade hon ivrigt och log med hela ansiktet.

~

Vega visade sig vara en hejare på att knyta snaror. Efter bara två försök hade hon lyckats knyta en som dög till att fånga en hel räv.

”Du är ju jätteduktig!”, sa jag uppmuntrande.

”Tack!”, log Vega och började pilla med sin snara för att få upp knuten.

”Nej, knyt inte upp den!”, utbrast jag snabbt innan hon hunnit klart. ”Vi måste ju se om vi kan fånga något med den också!”

Vega hejdade sig och tittade upp.

”Kom, jag vet ett jättebra ställe!”, sa jag och började dra i henne. Hon trippade efter mig in i skogen så att hennes ljusa hår guppade.

Vega

En stund senare hade vi kommit till ett ställe som jag tyckte mig känna igen. Efter några sekunders tänkande dog mitt leende, som tidigare lekt på mina läppar, ut. Det här var platsen vid blinkaren.

______________________________________________________________________

Bestämde mig för att publicera del 2 ändå, varför vänta?

Hope U enjoyed it!

Vega

Med en suck tog jag upp en kvist från marken och slängde den på elden.

”Vega, sådär kan du inte göra!” klagade mor. ”Den där pinnen var ju våt! Elden kan slockna, och då kanske vi inte klarar oss igenom natten. Tänk på alla vilddjur!”

”Förlåt.”, mumlade jag och slog ner blicken. Alltid detta tjat! Men jag höll med henne – elden var viktig!

”Kom och hjälp mig med kläderna!” Mor klappade på en sten bredvid sig och jag slog mig ner.

”Här!”, sa mor och räckte mig en lång hjortsena.

Jag tog motvilligt emot den och började äcklat tugga på den. Det var så orättvist! Far och min tvillingbror, Heddin, fick alltid jaga, men hur mycket jag än tjatade fick jag inte följa med! Bara för att jag var kvinna! Jag skulle istället sitta här med mor och min syster, Elena, och tugga senor som vi sedan skulle sy med. Elena var fem, alltså tio år yngre än mig och Heddin. Vi hade haft många mellansyskon, men alla hade dött i tidig ålder.

Jag spottade ut senan och torkade av saliven mot fållen av min fårskinnsklädnad.

”Räcker det såhär?”, frågade Elena, som gjort samma sak, och höll upp sin sena.

”Tugga en stund till!”, sa mor när hon kännt på den. Elena stoppade ännu en gång in senan i munnen och började tugga på den.

Senor smakade inte gott. Det var jag helt säker på efter mina nio år i sentuggarbranchen. Den smakade sand och något salt, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.

Jag trädde min sena på en vass benbit med ett hål igenom. Mor gav mig två stycken hjortskinn och jag satte genast igång att sy ihop dem enligt mors anvisningar.

~

Det var tidig morgon och jag var ivägskickad att plocka hallon. Jag begav mig in i skogen, jag kunde den som min högra hand. Jag knatade på och befann mig djupt inne i mina egna tankar. Helt plötsligt trampade jag på en gren och en ljudligt knak hördes. Jag vaknade upp ur mina funderingar och upptäckte till min fasa att jag inte längre visste var jag befann mig någonstans. Jag snurrade runt och suckade uppgivet. Skulle jag någonsin hitta hem? Ett väldigt ljust pip hördes från någonstans lite längre upp, och jag ryckte till. Jag vände blicken mot pipet för att upptäcka ett litet föremål tillverkat i något svart material. Det var inte sten, materialet var alldeles för blankt för det. Saken var liten, kompakt och rektangulär. På ena kortsidan satt en rund utskjutande sak med något som såg ut som is längst fram. Det satt en liten röd plupp, inte större än ett gruskorn, alldeles bredvid den runda saken. Den blinkade.

Jag stirrade på den. Stirrade på isen, stirrade på lådan. Vände sedan tvärt om och sprang så långt bort från den som jag kunde. Det lilla föremålet hade skrämt mig med sitt blinkade och sina pip.

Jag sprang och sprang, och helt plötsligt kände jag igen stigen framför mig. Jag skyndade iväg mot hallonstället och plockade hela den flätade korgen full. När jag kom tillbaka till vår hydda saknade ingen mig, mamma och jag var de enda som var vakna. Hon hade varit nere vid bäcken och tvättat kläder. Jag tänkte inte berätta om den mystiska lilla blinkaren, det fick vara min egen lilla hemlighet tills vidare.