Vega

När far och Heddin hade vaknat åt vi alla en del av gårdagens fångst, vilket var vildsvinskött och getmjölk. Till skillnad från andra familjer hade vi en get som stod bunden vid en påle nära vår hydda. Vi mjölkade den varje dag och drack alltid färsk mjölk till alla måltider.

”Vega ...”, sa far och tittade på mig med något allvarligt i blicken. ”Jag och din mor har pratat, och vi tycker att det är dags för dig att hitta en man och skaffa familj.” Far gjorde en paus för att andas innan han fortsatte. ”Jag har gjort ett avtal med Gugh, och vi kom överenens om att du ska bli hans nya kvinna!”

Gugh var klanens ledare. Han var storvuxen och muskulös. Men han var inte vacker. Han hade en stor potatisnäsa, buskiga ögonbryn och små vattniga grisögon. Han var känd för hur många kvinnor han haft, och det var ingen som hade levt mer än fem år tillsammans med honom. Sedan hade de ”mystiskt” dött av någon konstig anledning.

Om det var någon som jag inte ville leva med var det Gugh.

”Men far...”, började jag men jag visste att det inte var någon idé att klaga. Bestämt var bestämt.

Mor såg på mig med en medlidsam blick. Jag reste mig och han precis vända bort huvudet innan den första tåren kom. Sakta rann den ner för kinden och längs med käken innan den stannade vid hakan ett tag, för att sedan droppa ner på mina bara fötter.

Jag stegade iväg medan min blick blev allt suddigare av tårar. Hur kunde far göra såhär mot mig? Jag visste att mor ville att jag skulle hitta en man, men absolut inte Gugh! Varför kunde hon aldrig protestera någon gång?

Plötsligt vällde en stark ilska upp inom mig.

Om mor hade brytt sig tillräckligt mycket hade hon protesterat. Det visste jag. Mor var inte den sortens kvinna som gjorde allt männen sa åt henne. Hon gjorde mycket, men absolut inte allt!

Jag damp ner på en mossbevuxen sten och torkade bort de värsta tårarna ur ögonen.

Efter en stund hörde jag smygande steg bakom mig.

”Heddin, du vet att du inte kan smyga dig på mig!”, sa jag med ett leende och vände mig om. Heddins flinande ansikte var det första jag fick syn på. Men hans leende dog ut så fort han fått syn på mina rödgråtna ögon.

”Jag är ... eh ... ledsen för det där med Gugh ...”, sa han osäkert.

”Äsch, var inte ledsen nu! Var ledsen om fem år, när jag är död!” Jag log, men hejdade mig efter några sekunder. Det jag sagt kunde faktiskt bli verklighet!

Heddin slog sig ner på en sten mitt emot mig. Plötsligt reste han sig upp igen. Han hade en min som jag mycket väl kände igen.

”Ånej, nu har du fått en idé igen!”, fnissade jag.

 

Heddin

Jag nickade allvarligt. En idé hade börjat ta form i mitt huvud, och om jag skulle lyckas genomföra den behövde jag börja nu.

”Jag vill lära dig att knyta snaror!”, sa jag.

Till en början såg Vega ut som att hon inte trodde mig. Att knyta snaror var en manssyssla. När hon fattade att jag menade allvar nickade hon ivrigt och log med hela ansiktet.

 

~

 

Vega visade sig vara en hejare på att knyta snaror. Efter bara två försök hade hon lyckats knyta en som dög till att fånga en hel räv.

”Du är ju jätteduktig!”, sa jag uppmuntrande.

”Tack!”, log Vega och började pilla med sin snara för att få upp knuten.

”Nej, knyt inte upp den!”, utbrast jag snabbt innan hon hunnit klart. ”Vi måste ju se om vi kan fånga något med den också!”

Vega hejdade sig och tittade upp.

”Kom, jag vet ett jättebra ställe!”, sa jag och började dra i henne. Hon trippade efter mig in i skogen så att hennes ljusa hår guppade.

 

Vega

En stund senare hade vi kommit till ett ställe som jag tyckte mig känna igen. Efter några sekunders tänkande dog mitt leende, som tidigare lekt på mina läppar, ut. Det här var platsen vid blinkaren.

______________________________________________________________________

Bestämde mig för att publicera del 2 ändå, varför vänta?

 

Hope U enjoyed it!