Best Friends Forever - Kapitel 4
När Emma kom ut från toaletten stod Eric och Jacob och pratade. Jacob tog upp ett paket cigaretter, tog en och räckte paketet till Eric, som tackade nej.
Jacob ryckte på axlarna och stoppade ner paketet i fickan igen.
Emma skyndade fram till dem och tittade på Jacobs cigarett.
”Du får inte röka härinne.”, sa hon tyst.
”Va?”, sa Jacob.
”Du får inte röka härinne!”, sa Emma lite högre.
Jacob skrattade till.
”Kan du stoppa mig?”
”Öh, nej, men kärringen i kassan tittar på dig just nu.”, sa Emma kaxigt. ”Och jag tror att hon kan.”
Emma visste inte vad hon fått modet ifrån. Kanske hade hon passerat gränsen, för när hon kände en person väl försvann liksom blygheten.
Jacob muttrade något och gick iväg mot utgången.
”Du kan gå med honom, om du vill!”, sa Emma till Eric. ”Jag väntar på Cat!”
”Tänkte precis säga detsamma!”, sa Eric och log. ”Men eftersom att du sa det först...”
Han gick iväg efter Jacob.
Emma sjönk ner på en bänk och tog upp sin telefon. Fyra missade samtal från Emilia.
Fan, hon hade glömt att ringa henne.
Emma upptäckte ett röstmeddelande från sin syster.
”Hej det är jag!”, hördes Emilias röst. ”Jag ville bara prata, och säga att jag äntligen har öppnat caféet här! Gissa vad jag döpte det till? Em’s Coffee! Så att både ditt och mitt namn finns med. Fattar du? Snälla, ring när du hör det här, jag bryr mig inte om ifall du väcker mig, jag vill bara höra din röst! Jag saknar dig så sjukt mycket!”
Emma log för sig själv. Em’s Coffee...
”Vad sitter du här och flinar för? Kom nu!”, sa Cat och drog i henne. ”The boys are waiting!”
Emma himlade med ögonen och reste sig upp.
Cat klapprade iväg på sina skyhöga klackar och Emma skyndade efter i sina converse.
Hon måste se ut som en dvärg bredvid Cat, speciellt eftersom Cat faktiskt var 12 centimeter längre än henne utan sina klackar.
~
Allt hon uppfattade var Jacob. Jacobs tunga i hennes mun. Jacobs varma kropp pressad mot hennes. Hon borde gilla det här. Älska det. Hon försökte låtsas, försökte få sig själv att tycka om det, men nej. Hon gillade inte Jacob. Och han smakade rök.
Försiktigt tryckte hon honom ifrån sig.
”Förlåt!”, flämtade hon. ”Jag kan inte göra det här.”
”Vafan?”, sa Jacob. ”Emma... Jag fattar inte!”
”Jag kan inte göra det här.", upprepade hon. "Jag är jätteledsen! Förlåt!”.
Emma rusade ut ur Jacobs rum. Ner för trappan, in i hallen, på med skorna, på med jackan, ner för alla trappor och ut. Bort. Bort från Jacob.
Den kalla nattluften slog emot henne som en vägg så fort hon kom utanför dörren. Gatlyktorna lös upp den smala trottoaren längs lägenhetsbyggnaden med sitt gula sken och Emma började gå. En gatlykta gnistrade till och slocknade och Emma brast ut i gråt.
Jävla fucking life! Varför måste det krångla just nu? Varför inte om tjugo år när hon hade tre barn och var gift med en välbetald advokat?
Och varför kunde Emma inte vara nöjd med det hon hade. Jacob var fin. Han var en bra kille, förutom rökandet då. Så varför kände sig Emma inte attraherad. Varför kände hon inget över huvud taget?
Emma grimaserade och kände de stelnade mascaratårarna på kinderna. Hon suckade och knappade vant in portkoden. Det pep till och hon öppnade dörren.
Trappuppgången var kolsvart.
Emma letade febrilt efter lampknappen, men lyckades inte hitta den. Hon skrek till när hon kände något ludet mot benet och hoppade säkert fem meter.
Emma pustade ut när hon råkade luta sig mot strömbrytaren och ljuset tändes.
Till sin lättnad kunde hon se att det bara var Mrs. Colmie's gamla katt Earnie som lurat i mörkret.
Emma började gå uppför trapporna och efter något som kändes som en evighet kom hon upp till lägenheten.
Hon fumlade med nycklarna, men till slut gick dörren ändå att öppna.
Så fort hon låst dörren bakom sig och tagit av sig ytterkläderna stapplade hon in på sitt rum och sjönk ihop i en hög på sängen.
Det sista hon han tänka innan hon somnade var att hon måste ringa Emilia.
_____________________________________________________________________________
Kort? Japp.
Bra? Vet inte.
Det avgör ni! :) Räknar med respons! Bra/Dålig, ni bestämmer!
I'm writing...
Best Friends Forever - Kapitel 3
Emma hade en svart volangtop och tajta jeans på sig. Håret satt i en lös knut på huvudet och hon hade en grå sjal runt halsen. Hon var nöjd med sin outfit.
Klockan var halv åtta när hon var helt klar. Hon hade en hel halvtimma på sig tills hon skulle befinna sig hos Cat.
Emma suckade och satte sig ner på sin säng. Hon tog upp telefonen och messade Cat.
Redan klar, hur e det med dej? <3
Emma fick inget snabbt svar som vanligt. Det tog fem minuter innan svaret kom.
Eric är redan här, vi myser lite. Ses åtta! <3
Emma suckade igen, kände sig lite ensam. Men hon förstod att Cat ville spendera så mycket egen tid med Eric som möjligt.
När klockan var tio i åtta snörade Emma på sig sina vita sneakers och knäppte prassliga fejkdunjacka och låste dörren bakom sig. Pappa jobbade natt.
Emma skyndade ut i den kalla kvällsluften. Hennes andedräkt ångade runt munnen. Hon halade upp ett tuggummi ur jackfickan och stoppade in det i munnen. Det var citronsmak.
Emma började gå. Hon gick igenom villaområdet med de välskötta trädgårdarna och de vitmålade grindarna. Hon skyndade på steget lite när hon passerade Tesco, eftersom moppeungarna brukade hänga där, och även om de var yngre var de inte trevliga om man var ensam.
Till slut kom hon fram till raduhusområdet med de identiska rödmålade husen. Hon gick fram till Cats dörr och tryckte på den lilla elektriska ringklockan. Emma hörde hur den välbekanta piptrudelutten spelades upp innanför den vita dörren och sedan snabba steg.
Cat öppnade dörren.
”Heeej snygging!”, sa hon och kramade om Emma. ”Kom in!”
Emma klev in i den lilla hallen som som vanligt luktade smått rökaktigt. Emma drog in den välkända doften genom näsan och myste.
”Är Jacob här?”, undrade Emma.
”Nä, inte än!”, sa Cat. ”Men Eric är ju, som du vet. Han sitter i vardagsrummet.”
”Okej!”, sa Emma och gick genom köket till vardagsrummet.
”Goddag!”, sa Eric och lyfte på sin osynliga hatt.
”Hej.”, sa Emma tyst.
”Hur är det med dig då?”
”Bara bra.”, mumlade Emma automatiskt. ”Själv?”
”Jo, tack jag mår fint!”
Emma nickade och satte sig ner längst ut på soffan.
Tre hårda knackningar hördes plötsligt från hallen.
”Jag tar det!”, hojtade Cat från köket. ”Det är nog Jacob!”
Emma hörde hur Cat gick ut i hallen och öppnade dörren.
”Hej!”, hörde man Jacobs röst.
”Vi har faktiskt ringklocka!”, sa Cat skämtsamt och Jacob skrattade.
”Jaså, den såg jag inte.”
Sedan kom de in i rummet. Emma började svettas i handflatorna.
”Tjenare Emma!”, sa Jacob.
”Hej.” mumlade hon tyst.
”Ja, nu när Jacob äntligen har kommit kan vi väl gå?”, frågade Eric.
”Yes!”, sa Cat. ”Jag visste inte ens att det gick filmer vid den här tiden på kvällen!”
”Jodå!”, sa Jacob.
De fyra ungdomarna gick ut i hallen och klädde på sig.
”Tar vi min bil?”, frågade Eric Jacob.
”Alltså, jag gick hit ...”, sa Jacob. ”Så vi måste typ det.”
Emma satte sig i det trånga baksätet på volvon. Jacob skyndade sig att sätta sig bredvid. Emma log lite tafatt mot honom och tittade ut genom fönstret.
”Ah va kul med dubbeldejt!”, kvittrade Cat. ”Men vilken film ska vi se? Ingen läskig va? Jag typ hatar sånt.”
Emma visste att Cat egentligen inte hade något emot skräckfilmer, men hon sade ingenting. Den som i själva verket var livrädd för skräckfilmer var hon själv.
”Såklart vi valde en skräckis!”, sa Eric. ”Då får du anledning att hålla mig i handen!”
Eric flinade retsamt.
”Äh, jag slår vad om att det blir du som letar efter min hand först!”, sa Cat.
Den blå volvon svängde in på biografens parkering som nästan var helt tom. Konstigt egentligen, klockan åtta på en lördag.
Emma klev ur bilen först. Hon ångrade lite att hon gått med på dejten, och så svettades hon under sin tjocka prasseljacka.
Tillsammans gick de fyra tonåringarna in på biografen. Jacob och Emma kom lite efter Eric och Cat som gick hand i hand.
”Vad vill damen har för tilltugg?”, sa Eric skämtsamt och tittade på Cat.
”Ja, det skulle väl vara lite salt snask då.”, svarade hon. ”Sådan där Laaaakrits.”
Emma fnissade till och Jacob log mot henne. Sedan gav han Eric en konstig blick och genast tog Eric Cat i handen och drog med henne bort mot kassorna efter att ha ryckt ner en påse djungelvrål från godishyllan.
”Du är fin när du ler.”, sa Jacob plötsligt.
Emma rodnade.
”Öh, tack!”, stammade hon.
”Vad vill du ha till bion då?”, frågade Jacob och log.
”Jag köper väl en popcorn.”, sa hon tyst.
”Jag bjuder gärna!”, sa Jacob.
”Nämen det behövs inte. Jag har pe...”
”Jag insisterar!”, avbröt han. ”Kom nu!”
Han drog med henne bort till kassorna.
”Två popcorn och en fanta och...”, började han. ”Vad vill du dricka, Em?”
”Öh, jag tar väl samma.”, mumlade Emma.
”Okey, två popcorn och två fanta då!”
”Hmm.”, började tanten bakom disken. ”Fyra popcorn och tre fanta?”
”Va? Nej!”, sa Jacob. ”Två popcorn och två fanta!”
”Ja!”, sa tanten. Först beställde du två popcorn och en fanta och sedan två popcorn och två fanta till!”
”Nej, BARA två popcorn och två fanta!”, suckade Jacob.
”Men varför sa du inte bara det!”, suckade tanten och himlade med ögonen.
Där fick Jacob nog. De började käbbla om vad som sagts och inte, men till slut fick Jacob betala och de kunde lämna den sura tanten.
”Jävlar vilken tid det tog!”, sa Cat. ”Vi väntade i typ en kvart. Reklamen har nog redan börjat!”
”Men den där tanten var ju helt jävla sjuk i huvudet!”, muttrade Jacob.
”Äh, kom nu!”, sa Eric och gick mot insläppet.
När en gråhårig gubbe rivit deras biljetter och de hade hittat fram till rätt salong kunde de äntligen sjunka ner i de bekväma stolarna.
De satt bara fyra människor i salongen, förutom dem. Det var ett ungt par och två medelålders killar som antagligen var arbetskamrater.
Eric och Cat hade bokat de fyra platserna längst bak längst ut i kanten. Hångelplatserna.
Emma tittade på Jacob, men han bara log. Verkade inte ens tänka på vilka platser de hade fått.
Reklamen hade faktiskt inte börjat, och allt fler människor började droppa in i salongen.
När klockan var halv nio var reklamen över och filmen började rulla.
En äcklig film om en mutant som dödade små barn. Blodet sprutade och Emma började fatta varför filmen hette som den hette. The Killer.
När mutanten närmade sig huvudpersonens baby fick Emma sådan panik att hon helt automatiskt grep tag i närmaste hand, som såklart råkade vara Jacobs.
Hon tittade generat på honom, men han log tillbaka.
”Jag gillar inte heller sånt här.”, viskade han och Emma fick hans varma andedräkt i ansiktet. Den luktade popcorn och tonfisk.
Hon försökte att inte visa sitt obehag och vände istället ansiktet mot bioduken. Men det skulle hon inte ha gjort.
Emma såg precis när mutanten tog sin jättenäve och krossade babyns skalle mellan fingrarna som om den vore en valnöt.
Blod och hjärnsubstans forsade ut ur den krossade skallen och Emma vände bort ansiktet och tryckte Jacobs hand. Som hon konstigt nog inte hade släppt.
Hon rodnade djupt och var väldigt tacksam för att det var mörkt i salongen.
Cat och Eric hånglade intensivt i sätet bredvid Jacob, och Emma kunde se ett sting av avundsjuka i hans ögon.
När filmen var slut hade Emma nästan klämt sönder Jacobs hand och nu var hon så kissnödig att hon spurtade in på toan det fortaste hon kunde. Cat var inte långt efter.
”Du vet att han har en crush på dig va?”, sa Cat.
”Va? Vem då?”, sa Emma dumt.
Cat himlade med ögonen.
”Jacob såklart. Han berättade det för Eric igår. Han var typ jättetaggad över ikväll. Och man ser det astydligt hur han kollar på dig!”
Emma rodnade och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Som tur var blev det hennes tur och hon kunde ta skydd i ett toalettbås.
Hon sjönk ner på ringen och svor till när hon kände att den var alldeles kladdig.
Snabbt kom hon på fötter igen och lade papper längs hela ringen, så som Cat hade lärt henne.
Äntligen kunde hon lätta på trycket.
Emma kunde aldrig tänka klart när hon var kissnödig. Men nu kunde hon det.
Var Jacob kär i henne? No way! En snygg, populär och dessutom tre år äldre kille skulle aldrig intressera sig för henne! Cat, definitivt. Det hade ju Eric gjort. Men Emma? Nope, I don’t think so. Fast samtidigt tyckte han att hon var fin. I alla fall när hon log.
Emma reste sig upp och spolade. Tvättade händerna och torkade sig på en pappershandduk.
Nej, det Cat hade sagt kunde inte stämma. Eller?
Best Friends Forever - Kapitel 2
På fredagen vaknade Emma av det irriterande pipiga ljudet från väckarklockan. Hon famlade efter den och hittade till slut den lilla knappen.
”Jävla skitklocka!”, muttrade hon trött och lade sig ner på kudden igen. En liten stund kunde hon ju ligga och dra sig. Klockan var ju bara halv sju...
Emma slog upp ögonen. Hon hade somnat!
Efter en snabb blick på klockan, som visat kvart över elva, svor hon högt och rusade upp ur sängen.
Magen kurrade ljudligt, men frukost hade hon inte tid med. Hon fick äta lunch i skolan.
Snabbt som blixten rafsade hon ihop sina saker och tryckte ner dem i skolväskan. Hon fick tag på sin iPhone och skrev ett snabbt mess till Cat.
Försov mig, säg till Mrs. Padda att jag var hos tandläkaren. Plzz! <3
Som vanligt surrade det till bara några sekunder efter.
Ofc, babe! :D Tandläkaren it is! Ses snart då! <33
Emma svarade kort och slängde ner telefonen i väskan. Sedan rusade hon ut ur lägenheten, ner för alla trappor och bort till busshållplatsen, där hon missade bussen med några sekunder.
”Jävla skit! Ah, jag hatar bussar!”. Emma sparkade på en liten sten som flög långt och träffade busskuren med ett klirr. En tant tittade surt på henne och hon grinade tillbaka.
Fem minuter senare kom nästa buss körande och Emma skyndade sig att kliva på. Hon ville inte riskera att missa en buss till.
När bussen väl stannade på skolans hållplats var hon först att kliva av och småsprang bort mot entrén.
Hon skyndade sig att ta upp matteboken och låsa in väskan i skåpet. Sedan sprang hon uppför trappan till matematiksalen.
”Tandläkaren!”, flämtade Emma utmattat till Mrs. Padda. Hon hette förstås inte Mrs. Padda, utan Mrs. Paddings, men Emma tyckte att hon liknade en padda så hon hade snabbt döpt om henne till det.
Mrs. Padda nickade surt, men lät Emma vara. Tandläkaren var det ju faktiskt tillåtet att gå till.
Emma slog sig ner bredvid Cat, som som vanligt hade passat platsen bredvid sig.
”Vilken tid det tog!”, viskade Cat och flinade. ”Jag trodde att du hade blivit överkörd av bussen eller nåt!”
”Jag missade den!”, muttrade Emma till svar.
”TYST I KLASSEN!”, sa Mrs. Padda strängt och började dela ut proven.
Cat och Emma flinade mot varandra, men började sedan räkna.
”Guuud, jag höll på att dö därinne!”, utbrast Cat så fort de kommit utanför klassrummet. ”Padda luktar så äckligt. Seriöst, duschar hon nånsin? Och hennes andedräkt! Oh My God, alltså jag stod inte ut.”
Emma lyssnade som vanligt bara halvt på Cats pladder, själv oroade hon sig mest för betyget. Hon hade pluggat en gång på torsdagskvällen, inget mer.
”Em?!”. Cat viftade med handen framför Emmas ansikte.
”Öh, va?”, sa hon förvirrat. Cat himlade med ögonen.
”Jag sa att jag längtar till dejten imorgon. Men jag vet inte vad jag skall ha på mig... Så vi kan väl göra nåt idag? Så kan du hjälpa mig!”
”Sure!”, sa Emma. Cat gillade när Emma hjälpte henne att välja kläder. Hon påstod att Emma var bra på sådant.
”Du har modet i blodet!”, brukade hon säga med fånig smurfröst.
Emma själv tyckte inte att det var något speciellt. Och det slutade ändå oftast med att Cat hade på sig det hon själv hade valt. Men det var alltid kul att umgås.
När Cat gled in i matsalen med Emma i släptåg vändes allas blickar dem. Eller rättare sagt, mot Cat. Hon log sitt filmstjärneleende och tog en grå plastbricka, en tallrik och bestick. Det var i sådana stunder som Emma kände sig generad. Och obekväm. Det kändes som att hon inte hade något syfte. Hon bara fanns där. Det hände ofta att killar i deras egen ålder, även äldre, kom fram till henne och bad om Cats nummer. När Cat var singel ville hon gärna ge ut sitt nummer. Annars absolut inte!
När Emma lassat på ett helt sjok med lasagne, eftersom det var hennes favoriträtt, tågade hon efter Cat medan alla killar ropade att Cat kunde väl sätta sig hos dem?
Det fanns bara en plats vid ”det coola” bordet. Det var där alla som trodde att de var något satt.
Emma tittade förtvivlat mot Cat, men hon bara log och styrde stegen mot ett annat bord. ”Nördbordet”. Och det var i sådana stunder Emma älskade Cat.
_____________________________________________________________________________
Jag vet att det var dåligt, don't blame me! Jag är verkligen jättedålig på att skriva i tredje person, så ifall det står JAG/MIN någonstans så ska det egentligen stå HON/HENNES. Bara så att ni vet. Jag har typ aldrig skrivit något "seriöst" i tredje person, eftersom att jag själv gillar att läsa första person bättre.
Kommenterar ni? :D Förresten, jag gillar kritik bättre än komplimanger, i alla fall när det gäller mina berättelser.
FÖRSTA KAPITLET SKRIVET PÅ MACBOOKEN!
