När Emma kom ut från toaletten stod Eric och Jacob och pratade. Jacob tog upp ett paket cigaretter, tog en och räckte paketet till Eric, som tackade nej.

Jacob ryckte på axlarna och stoppade ner paketet i fickan igen.

Emma skyndade fram till dem och tittade på Jacobs cigarett.

”Du får inte röka härinne.”, sa hon tyst.

”Va?”, sa Jacob.

”Du får inte röka härinne!”, sa Emma lite högre.

Jacob skrattade till.

”Kan du stoppa mig?”

”Öh, nej, men kärringen i kassan tittar på dig just nu.”, sa Emma kaxigt. ”Och jag tror att hon kan.”

Emma visste inte vad hon fått modet ifrån. Kanske hade hon passerat gränsen, för när hon kände en person väl försvann liksom blygheten.

Jacob muttrade något och gick iväg mot utgången.

”Du kan gå med honom, om du vill!”, sa Emma till Eric. ”Jag väntar på Cat!”

”Tänkte precis säga detsamma!”, sa Eric och log. ”Men eftersom att du sa det först...”

Han gick iväg efter Jacob.

Emma sjönk ner på en bänk och tog upp sin telefon. Fyra missade samtal från Emilia. 

Fan, hon hade glömt att ringa henne.

Emma upptäckte ett röstmeddelande från sin syster.

”Hej det är jag!”, hördes Emilias röst. ”Jag ville bara prata, och säga att jag äntligen har öppnat caféet här! Gissa vad jag döpte det till? Em’s Coffee! Så att både ditt och mitt namn finns med. Fattar du? Snälla, ring när du hör det här, jag bryr mig inte om  ifall du väcker mig, jag vill bara höra din röst! Jag saknar dig så sjukt mycket!”

Emma log för sig själv. Em’s Coffee...

”Vad sitter du här och flinar för? Kom nu!”, sa Cat och drog i henne. ”The boys are waiting!”

Emma himlade med ögonen och reste sig upp. 

Cat klapprade iväg på sina skyhöga klackar och Emma skyndade efter i sina converse. 

Hon måste se ut som en dvärg bredvid Cat, speciellt eftersom Cat faktiskt var 12 centimeter längre än henne utan sina klackar.

 

~

 

Allt hon uppfattade var Jacob. Jacobs tunga i hennes mun. Jacobs varma kropp pressad mot hennes. Hon borde gilla det här. Älska det. Hon försökte låtsas, försökte få sig själv att tycka om det, men nej. Hon gillade inte Jacob. Och han smakade rök. 

Försiktigt tryckte hon honom ifrån sig.

”Förlåt!”, flämtade hon. ”Jag kan inte göra det här.”

”Vafan?”, sa Jacob. ”Emma... Jag fattar inte!”

”Jag kan inte göra det här.", upprepade hon. "Jag är jätteledsen! Förlåt!”.

Emma rusade ut ur Jacobs rum. Ner för trappan, in i hallen, på med skorna, på med jackan, ner för alla trappor och ut. Bort. Bort från Jacob.

Den kalla nattluften slog emot henne som en vägg så fort hon kom utanför dörren. Gatlyktorna lös upp den smala trottoaren längs lägenhetsbyggnaden med sitt gula sken och Emma började gå. En gatlykta gnistrade till och slocknade och Emma brast ut i gråt. 

Jävla fucking life! Varför måste det krångla just nu? Varför inte om tjugo år när hon hade tre barn och var gift med en välbetald advokat?

Och varför kunde Emma inte vara nöjd med det hon hade. Jacob var fin. Han var en bra kille, förutom rökandet då. Så varför kände sig Emma inte attraherad. Varför kände hon inget över huvud taget?

Emma grimaserade och kände de stelnade mascaratårarna på kinderna. Hon suckade och knappade vant in portkoden. Det pep till och hon öppnade dörren.

Trappuppgången var kolsvart. 

Emma letade febrilt efter lampknappen, men lyckades inte hitta den. Hon skrek till när hon kände något ludet mot benet och hoppade säkert fem meter. 

Emma pustade ut när hon råkade luta sig mot strömbrytaren och ljuset tändes.

Till sin lättnad kunde hon se att det bara var Mrs. Colmie's gamla katt Earnie som lurat i mörkret.

Emma började gå uppför trapporna och efter något som kändes som en evighet kom hon upp till lägenheten.

Hon fumlade med nycklarna, men till slut gick dörren ändå att öppna. 

Så fort hon låst dörren bakom sig och tagit av sig ytterkläderna stapplade hon in på sitt rum och sjönk ihop i en hög på sängen.

Det sista hon han tänka innan hon somnade var att hon måste ringa Emilia.

_____________________________________________________________________________

Kort? Japp.

Bra? Vet inte.

Det avgör ni! :) Räknar med respons! Bra/Dålig, ni bestämmer!