Vega

Vi hade vandrat längs med den långa ån i några dagar nu. Den verkade bli smalare och smalare för varje steg jag tog. Efter en vecka försvann den helt. Jag och Lionard hade också lärt känna varandra mycket bättre och den pirrande känslan jag känt kvällen vi träffats kom tillbaka allt oftare.

Kvällen vi slog läger där ån slutade var kolmörk. Lionard tände en eld och vi grillade haren vi hade fångat tidigare den dagen.

Träden kastade långa skuggor på marken. Jag ryckte till när jag såg att vissa av skuggorna böjde sig som om det fanns en vägg där. Jag funderade inte mer över det den kvällen och föll in i en drömlös sömn.

På morgonen vaknade jag tidigt. Gräset glittrade av dagg och Lionard låg och sov på sin skinnfäll. Han log i sömnen och hans mörka hår var rufsigt och spretade åt alla håll. Den pirrande känslan uppstod i min mage och jag kom på mig själv med att sitta och flina dumt. Men jag fick inte se Lionard på det sättet. Om han inte hade samma känslor för mig som jag hade för honom skulle jag bara bli sårad och just nu klarade jag inte en förlust till.

Min fot hade blivit helt bra under veckan som gått och jag kunde utan problem röra mig som jag ville.

Jag sträckte på mig och gäspade stort. Sedan lade jag mig ner på min nytillverkade skinnfäll och innan jag visste ordet av hade jag somnat igen.

Lionard

Min känslor för Vega växte sig allt starkare. När jag vaknade den morgonen och såg henne ligga och sova dunkade mitt hjärta så kraftigt att jag trodde hon skulle vakna av ljudet.Jag steg upp och började packa ihop våra saker.

”Vi måste bestämma vad vi skall göra!”, hörde jag Vega säga med kraxig morgonröst. ”Vi kan inte bara vandra runt och ... sånt!”

”Jag vet vad jag vill göra.”, mumlade jag och rodnade medan jag tänkte på hur det skulle vara att kyssa henne. Tur att hon inte kunde läsa tankar.

”Jaså!”, sa hon och jag hörde att hon log. ”Vad skulle det vara då?”

”Öhh ...”, sa jag dumt och vände mig om. Hon stod närmre än jag trott.

”Just det!”, sa Vega och bytte samtalsämne. ”Jag vet att ingen av oss egentligen vill prata om det, men jag funderar en del över det och ... Vet du kanske varför dig gick den där dagen? Du vet när jag blev ... hängd?”

Frågan kom som en chock men jag hade faktiskt ett svar, vilket jag haft när hon frågat förra gången också. Jag hade varit för osäker på mig själv. Osäker på om jag haft känslor för henne. Men nu visste jag.

Jag hade ingen aning om var modet kom ifrån med helt plötsligt böjde jag mig framåt och kysste henne på munnen.

Det var inget mer än en lätt kyss men när jag backade såg jag att hon log.

”Igen!”, viskade hon och jag böjde mig än en gång framåt.

Den här kyssen var längre, intensivare och definitivt besvarad.

När mina läppar avlägsnades från Vegas visste jag att hon hade samma känslor för mig som jag haft för henne. Det kändes bra.

Vega

Jag blev väldigt förvånad när Lionard kysste mig. Men jag blev också väldigt glad. Det betydde att han hade känslor för mig, såsom jag hade känslor för honom!

Jag backade några steg och log brett mot Lionard. Men mitt leende utbyttes ganska snabbt mot en väldigt förvånad min. Några steg bakom Lionard fanns en vägg. En vägg! Djupt inne i skogen.

Men det var ingen vanlig lervägg. Den var helt rak och alldeles vit. Den var gjord av ett material som jag aldrig sett förut, vilket förde mina tankar till blinkaren. Kunde den och den mystiska väggen höra ihop på något sett.

Lionard som hade uppfattat min förvånade blick vände sig också om och när han såg väggen gapade han förvånat.

”Vad i hela friden ...!”, utbrast Lionard. ”En vägg mitt i skogen!”

”Hur kunde vi missa den förut?”, sa jag.

”Jag hade viktigare saker att tänka på ...”, mumlade Lionard och vände bort ansiktet, antagligen för att dölja rodnaden som spridit sig över hans kinder.

Jag förde samtalet tillbaka till väggen.

”Vi måste undersöka den!”, sa jag nyfiket.

Jag gick fram till väggen och började känna på den. Den var alldeles slät och kall. Jag följde väggen en bit och upptäckte att den fanns en lös bit av väggen på ett ställe. Det fanns något i ett silvrigt material, lite större än min hand, ungefär i navelhöjd. Jag tog ett fast grepp runt det och tryckte och konstigt nog kände jag att den silvriga saken – som såg ut lite som en slät, rund gren och var lika tjock som min tumme – rörde sig. Och med ett klickande läte gled den lösa väggbiten upp.

Innanför fanns en lång smal gång med samma besynnerliga väggar runt sig. Men nu fanns också liknande som golv och tak. De båda väggarna pryddes av varsin lös väggbit med likadana silverföremål fastsatta på dem.

”Lionard!”, väste jag.

”Va?”, svarade han.

”Kom och kolla!”, viskade jag högt. Jag visste egentligen inte varför jag viskade, men det kändes som att det fanns någon därinne. Någon som kanske lyssnade på oss.

Lionard stannade bredvid mig och tittade förundrat in i gången, men sedan sade han:

”Det här är inte rätt! Vi borde vända om och hitta någon klan vi kan ansluta oss till.”

Jag bet mig löst i underläppen.

Vega

När jag skulle resa mig upp kände jag en olidlig smärta i ena foten. Jag kved till och satte mig ner igen.

”Vad är det?”, frågade Lionard oroligt.

”Foten!”, flämtade jag.

Lionard satte sig ner på huk och kände på min fot.

”Säg till när det gör ont!”, sa han och började klämma på den.

”Aj!”, sa jag när han kom till fotleden.

”Vi får se hur det är i morgon, men förhoppningsvis är den bara stukad.”, sa han och hjälpte mig upp. Han hämtade en lång och rätt så kraftig pinne som låg på marken och gav den till mig.

”Du kanske kan använda den som stöd?”, frågade han.

Jag log tacksamt och tog emot pinnen. Den hjälpte faktiskt.

Efter att vi letat igenom hela gläntan efter mina saker kunde jag konstatera att jag bara hade min tomma vattenpung kvar, eftersom att den satt fastspänd i mitt bälte.

”Ska vi börja röra på oss?”, frågade Lionard försiktigt.

Jag nickade till svar och började halta efter honom.

Lionard

På kvällen kom vi fram till en bred å.

”Hur ska vi ta oss över?”, frågade Vega.

”Jag tycker att vi väntar tills i morgon med det.”, svarade jag. ”Jag behöver sova, och det behöver nog du också!”

Vega nickade till svar och satte sig ned på en avhuggen trädstam som låg ner på marken.

Jag gick till ån och böjde mig ned för att tvätta av ansiktet när jag såg något på den grunda botten.

Jag plockade upp flintastenen och vände mig om.

”Jag har två goda nyheter!”, sa jag. ”En är att ån är väldigt grund, och en är att den är full med flinta!”

Vega ansikte sprack upp i ett léende.

”Men då kan vi ju göra en ny kniv till mig! Och till dig med förstås ...”, sa hon.

”Jepp!”, sa jag och log.

Ett ljudligt kurrande från Vegas mage avslöjade att hon var hungrig.

”Oj ...”, sa hon och rodnade.

Jag skrattade lite och slängde min säck med mat till henne.

”Ta vad du vill ha!”, sa jag och böjde mig ner för att leta efter torra kvistar och grenar på marken.

Vega tog upp ett stycke bröd och delade det på mitten. Sedan åt hon ena halvan.

”Du får ta hela, om du vill!”, sa jag och återgick till letandet. ”Jag har mer.”

Jag hörde hur hon snabbt åt upp den andra halvan också, och sedan hur hon ställde ner säcken på marken.

”Ska jag hjälpa dig?”, frågade hon.

”Gärna!”, sa jag. ”Men akta foten.”

”Okej.”, mumlade hon och började leta hon med. Jag hade vid det här laget fått ihop endast fyra torra kvistar, vilket inte skulle räcka länge.

Vega började leta längre och längre bort från mig och efter en stund kunde jag inte längre se henne.

”Vega?”, sa jag högt. ”Vega, är du där?”

”Jag är här!”, hörde jag henne ropa. ”Kom och hjälp mig!”

Jag skyndade bort mot hennes röst och hittade henne snabbt, bakom ett bar stora stenar. Hon hade en hel hög med torra grenar bredvid sig.

”Jag trodde något hade hänt!”, sa jag anklagande.

”Förlåt!”, sa hon ursäktande och nickade mot grenarna. ”Men jag kunde inte bära dem själv, jag måste stödja mig på min pinne med ena armen och då kan jag bara bära kvistar med den andra!”

Jag nickade lite småsurt och tog upp nästan alla grenar och kvistar. Resten tog Vega i sin lediga hand och följde efter mig tillbaka till vår lägerplats.

En stund senare hade vi en härligt sprakande eld framför oss.

Jag gäspade stort och satte mig ner bredvid Vega på den avhuggna trädstammen.

”Är du lite trött, lilla gubben?”, retades Vega och flinade. Hon fick igen när hon själv gäspade.

”Lika trött som du, lilla gumman!”, sa jag och log tillbaka. Hon slog mig löst på låret och gäspade igen.

”Jag måste nog sova nu.”, sa hon och lade sig ner på trädstammen.

”Jag med!”, sa jag och bredde ut min skinnfäll på marken.

Vega

Nästa morgon var min fot helt röd och svullen och Lionard konstaterade nöjt att den bara var stukad.

Jag suckade och reste mig upp. Sedan haltade jag bort till ån och skvätte lite vatten i ansiktet. Det piggade upp mig och jag passade på att fylla våra vattenpungar, eftersom det var sötvatten. Sedan plockade jag tre stora flintastenar och haltade tillbaka till Lionard.

Han hade redan hunnit packa ihop alla våra (ja, jag kallade dem våra) grejer och var nu redo att ge sig av. Jag lade stenarna i säcken med saker och räckte sedan Lionard sin vattenpung. Jag knöt fast min egen vid det flätade hjortskinnsbältet och vi började vandra längs med ån. 

___________________________________________________________________________

Sorry för händelselöst kapitel, men jag hade ingen skrivarglöd idag. Nästa kapitel kanske blir mer händelser i, det får jag i alla fall hoppas att ni tycker. 

Som ni nog märker kollar jag inte stavning, så försök att inte reta er på det.

Klarar ni 2 kommenterer till nästa?