Vega

När jag skulle resa mig upp kände jag en olidlig smärta i ena foten. Jag kved till och satte mig ner igen.

”Vad är det?”, frågade Lionard oroligt.

”Foten!”, flämtade jag.

Lionard satte sig ner på huk och kände på min fot.

”Säg till när det gör ont!”, sa han och började klämma på den.

”Aj!”, sa jag när han kom till fotleden.

”Vi får se hur det är i morgon, men förhoppningsvis är den bara stukad.”, sa han och hjälpte mig upp. Han hämtade en lång och rätt så kraftig pinne som låg på marken och gav den till mig.

”Du kanske kan använda den som stöd?”, frågade han.

Jag log tacksamt och tog emot pinnen. Den hjälpte faktiskt.

Efter att vi letat igenom hela gläntan efter mina saker kunde jag konstatera att jag bara hade min tomma vattenpung kvar, eftersom att den satt fastspänd i mitt bälte.

”Ska vi börja röra på oss?”, frågade Lionard försiktigt.

Jag nickade till svar och började halta efter honom.

 

Lionard

På kvällen kom vi fram till en bred å.

”Hur ska vi ta oss över?”, frågade Vega.

”Jag tycker att vi väntar tills i morgon med det.”, svarade jag. ”Jag behöver sova, och det behöver nog du också!”

Vega nickade till svar och satte sig ned på en avhuggen trädstam som låg ner på marken.

Jag gick till ån och böjde mig ned för att tvätta av ansiktet när jag såg något på den grunda botten.

Jag plockade upp flintastenen och vände mig om.

”Jag har två goda nyheter!”, sa jag. ”En är att ån är väldigt grund, och en är att den är full med flinta!”

Vega ansikte sprack upp i ett léende.

”Men då kan vi ju göra en ny kniv till mig! Och till dig med förstås ...”, sa hon.

”Jepp!”, sa jag och log.

Ett ljudligt kurrande från Vegas mage avslöjade att hon var hungrig.

”Oj ...”, sa hon och rodnade.

Jag skrattade lite och slängde min säck med mat till henne.

”Ta vad du vill ha!”, sa jag och böjde mig ner för att leta efter torra kvistar och grenar på marken.

Vega tog upp ett stycke bröd och delade det på mitten. Sedan åt hon ena halvan.

”Du får ta hela, om du vill!”, sa jag och återgick till letandet. ”Jag har mer.”

Jag hörde hur hon snabbt åt upp den andra halvan också, och sedan hur hon ställde ner säcken på marken.

”Ska jag hjälpa dig?”, frågade hon.

”Gärna!”, sa jag. ”Men akta foten.”

”Okej.”, mumlade hon och började leta hon med. Jag hade vid det här laget fått ihop endast fyra torra kvistar, vilket inte skulle räcka länge.

Vega började leta längre och längre bort från mig och efter en stund kunde jag inte längre se henne.

”Vega?”, sa jag högt. ”Vega, är du där?”

”Jag är här!”, hörde jag henne ropa. ”Kom och hjälp mig!”

Jag skyndade bort mot hennes röst och hittade henne snabbt, bakom ett bar stora stenar. Hon hade en hel hög med torra grenar bredvid sig.

”Jag trodde något hade hänt!”, sa jag anklagande.

”Förlåt!”, sa hon ursäktande och nickade mot grenarna. ”Men jag kunde inte bära dem själv, jag måste stödja mig på min pinne med ena armen och då kan jag bara bära kvistar med den andra!”

Jag nickade lite småsurt och tog upp nästan alla grenar och kvistar. Resten tog Vega i sin lediga hand och följde efter mig tillbaka till vår lägerplats.

En stund senare hade vi en härligt sprakande eld framför oss.

Jag gäspade stort och satte mig ner bredvid Vega på den avhuggna trädstammen.

”Är du lite trött, lilla gubben?”, retades Vega och flinade. Hon fick igen när hon själv gäspade.

”Lika trött som du, lilla gumman!”, sa jag och log tillbaka. Hon slog mig löst på låret och gäspade igen.

”Jag måste nog sova nu.”, sa hon och lade sig ner på trädstammen.

”Jag med!”, sa jag och bredde ut min skinnfäll på marken.

 

Vega

Nästa morgon var min fot helt röd och svullen och Lionard konstaterade nöjt att den bara var stukad.

Jag suckade och reste mig upp. Sedan haltade jag bort till ån och skvätte lite vatten i ansiktet. Det piggade upp mig och jag passade på att fylla våra vattenpungar, eftersom det var sötvatten. Sedan plockade jag tre stora flintastenar och haltade tillbaka till Lionard.

Han hade redan hunnit packa ihop alla våra (ja, jag kallade dem våra) grejer och var nu redo att ge sig av. Jag lade stenarna i säcken med saker och räckte sedan Lionard sin vattenpung. Jag knöt fast min egen vid det flätade hjortskinnsbältet och vi började vandra längs med ån. 

___________________________________________________________________________

Sorry för händelselöst kapitel, men jag hade ingen skrivarglöd idag. Nästa kapitel kanske blir mer händelser i, det får jag i alla fall hoppas att ni tycker. 

Som ni nog märker kollar jag inte stavning, så försök att inte reta er på det.

 

Klarar ni 2 kommenterer till nästa?