Vega

Vi hade vandrat längs med den långa ån i några dagar nu. Den verkade bli smalare och smalare för varje steg jag tog. Efter en vecka försvann den helt. Jag och Lionard hade också lärt känna varandra mycket bättre och den pirrande känslan jag känt kvällen vi träffats kom tillbaka allt oftare.

Kvällen vi slog läger där ån slutade var kolmörk. Lionard tände en eld och vi grillade haren vi hade fångat tidigare den dagen.

Träden kastade långa skuggor på marken. Jag ryckte till när jag såg att vissa av skuggorna böjde sig som om det fanns en vägg där. Jag funderade inte mer över det den kvällen och föll in i en drömlös sömn.

På morgonen vaknade jag tidigt. Gräset glittrade av dagg och Lionard låg och sov på sin skinnfäll. Han log i sömnen och hans mörka hår var rufsigt och spretade åt alla håll. Den pirrande känslan uppstod i min mage och jag kom på mig själv med att sitta och flina dumt. Men jag fick inte se Lionard på det sättet. Om han inte hade samma känslor för mig som jag hade för honom skulle jag bara bli sårad och just nu klarade jag inte en förlust till.

Min fot hade blivit helt bra under veckan som gått och jag kunde utan problem röra mig som jag ville.

Jag sträckte på mig och gäspade stort. Sedan lade jag mig ner på min nytillverkade skinnfäll och innan jag visste ordet av hade jag somnat igen.

 

Lionard

Min känslor för Vega växte sig allt starkare. När jag vaknade den morgonen och såg henne ligga och sova dunkade mitt hjärta så kraftigt att jag trodde hon skulle vakna av ljudet.Jag steg upp och började packa ihop våra saker.

”Vi måste bestämma vad vi skall göra!”, hörde jag Vega säga med kraxig morgonröst. ”Vi kan inte bara vandra runt och ... sånt!”

”Jag vet vad jag vill göra.”, mumlade jag och rodnade medan jag tänkte på hur det skulle vara att kyssa henne. Tur att hon inte kunde läsa tankar.

”Jaså!”, sa hon och jag hörde att hon log. ”Vad skulle det vara då?”

”Öhh ...”, sa jag dumt och vände mig om. Hon stod närmre än jag trott.

”Just det!”, sa Vega och bytte samtalsämne. ”Jag vet att ingen av oss egentligen vill prata om det, men jag funderar en del över det och ... Vet du kanske varför dig gick den där dagen? Du vet när jag blev ... hängd?”

Frågan kom som en chock men jag hade faktiskt ett svar, vilket jag haft när hon frågat förra gången också. Jag hade varit för osäker på mig själv. Osäker på om jag haft känslor för henne. Men nu visste jag.

Jag hade ingen aning om var modet kom ifrån med helt plötsligt böjde jag mig framåt och kysste henne på munnen.

Det var inget mer än en lätt kyss men när jag backade såg jag att hon log.

”Igen!”, viskade hon och jag böjde mig än en gång framåt.

Den här kyssen var längre, intensivare och definitivt besvarad.

När mina läppar avlägsnades från Vegas visste jag att hon hade samma känslor för mig som jag haft för henne. Det kändes bra.

 

Vega

Jag blev väldigt förvånad när Lionard kysste mig. Men jag blev också väldigt glad. Det betydde att han hade känslor för mig, såsom jag hade känslor för honom!

Jag backade några steg och log brett mot Lionard. Men mitt leende utbyttes ganska snabbt mot en väldigt förvånad min. Några steg bakom Lionard fanns en vägg. En vägg! Djupt inne i skogen.

Men det var ingen vanlig lervägg. Den var helt rak och alldeles vit. Den var gjord av ett material som jag aldrig sett förut, vilket förde mina tankar till blinkaren. Kunde den och den mystiska väggen höra ihop på något sett.

Lionard som hade uppfattat min förvånade blick vände sig också om och när han såg väggen gapade han förvånat.

”Vad i hela friden ...!”, utbrast Lionard. ”En vägg mitt i skogen!”

”Hur kunde vi missa den förut?”, sa jag.

”Jag hade viktigare saker att tänka på ...”, mumlade Lionard och vände bort ansiktet, antagligen för att dölja rodnaden som spridit sig över hans kinder.

Jag förde samtalet tillbaka till väggen.

”Vi måste undersöka den!”, sa jag nyfiket.

Jag gick fram till väggen och började känna på den. Den var alldeles slät och kall. Jag följde väggen en bit och upptäckte att den fanns en lös bit av väggen på ett ställe. Det fanns något i ett silvrigt material, lite större än min hand, ungefär i navelhöjd. Jag tog ett fast grepp runt det och tryckte och konstigt nog kände jag att den silvriga saken – som såg ut lite som en slät, rund gren och var lika tjock som min tumme – rörde sig. Och med ett klickande läte gled den lösa väggbiten upp.

Innanför fanns en lång smal gång med samma besynnerliga väggar runt sig. Men nu fanns också liknande som golv och tak. De båda väggarna pryddes av varsin lös väggbit med likadana silverföremål fastsatta på dem.

”Lionard!”, väste jag.

”Va?”, svarade han.

”Kom och kolla!”, viskade jag högt. Jag visste egentligen inte varför jag viskade, men det kändes som att det fanns någon därinne. Någon som kanske lyssnade på oss.

Lionard stannade bredvid mig och tittade förundrat in i gången, men sedan sade han:

”Det här är inte rätt! Vi borde vända om och hitta någon klan vi kan ansluta oss till.”

Jag bet mig löst i underläppen.

”Nej, vi går in!”, sa jag. ”Och om du inte följer med går jag själv.”

________________________________________________________________________

Jag vet att jag suger på att skriva romantik, so don't blame me!

Men jag kände liksom att jag ville ha det såhär!

Ska titta på nån konstig film som mamma och pappa har hyrt... xP 

Jag har inte fått en endaste kommentar av er och nu är jag faktiskt lite besviken!

JAG KRÄÄÄÄVER 2 KOMMENTARER TILL NÄSTA!!