Vega

Med en suck tog jag upp en kvist från marken och slängde den på elden.

”Vega, sådär kan du inte göra!” klagade mor. ”Den där pinnen var ju våt! Elden kan slockna, och då kanske vi inte klarar oss igenom natten. Tänk på alla vilddjur!”

”Förlåt.”, mumlade jag och slog ner blicken. Alltid detta tjat! Men jag höll med henne – elden var viktig!

”Kom och hjälp mig med kläderna!” Mor klappade på en sten bredvid sig och jag slog mig ner.

”Här!”, sa mor och räckte mig en lång hjortsena.

Jag tog motvilligt emot den och började äcklat tugga på den. Det var så orättvist! Far och min tvillingbror, Heddin, fick alltid jaga, men hur mycket jag än tjatade fick jag inte följa med! Bara för att jag var kvinna! Jag skulle istället sitta här med mor och min syster, Elena, och tugga senor som vi sedan skulle sy med. Elena var fem, alltså tio år yngre än mig och Heddin. Vi hade haft många mellansyskon, men alla hade dött i tidig ålder.

Jag spottade ut senan och torkade av saliven mot fållen av min fårskinnsklädnad.

”Räcker det såhär?”, frågade Elena, som gjort samma sak, och höll upp sin sena.

”Tugga en stund till!”, sa mor när hon kännt på den. Elena stoppade ännu en gång in senan i munnen och började tugga på den.

Senor smakade inte gott. Det var jag helt säker på efter mina nio år i sentuggarbranchen. Den smakade sand och något salt, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.

Jag trädde min sena på en vass benbit med ett hål igenom. Mor gav mig två stycken hjortskinn och jag satte genast igång att sy ihop dem enligt mors anvisningar.

~

Det var tidig morgon och jag var ivägskickad att plocka hallon. Jag begav mig in i skogen, jag kunde den som min högra hand. Jag knatade på och befann mig djupt inne i mina egna tankar. Helt plötsligt trampade jag på en gren och en ljudligt knak hördes. Jag vaknade upp ur mina funderingar och upptäckte till min fasa att jag inte längre visste var jag befann mig någonstans. Jag snurrade runt och suckade uppgivet. Skulle jag någonsin hitta hem? Ett väldigt ljust pip hördes från någonstans lite längre upp, och jag ryckte till. Jag vände blicken mot pipet för att upptäcka ett litet föremål tillverkat i något svart material. Det var inte sten, materialet var alldeles för blankt för det. Saken var liten, kompakt och rektangulär. På ena kortsidan satt en rund utskjutande sak med något som såg ut som is längst fram. Det satt en liten röd plupp, inte större än ett gruskorn, alldeles bredvid den runda saken. Den blinkade.

Jag stirrade på den. Stirrade på isen, stirrade på lådan. Vände sedan tvärt om och sprang så långt bort från den som jag kunde. Det lilla föremålet hade skrämt mig med sitt blinkade och sina pip.

Jag sprang och sprang, och helt plötsligt kände jag igen stigen framför mig. Jag skyndade iväg mot hallonstället och plockade hela den flätade korgen full. När jag kom tillbaka till vår hydda saknade ingen mig, mamma och jag var de enda som var vakna. Hon hade varit nere vid bäcken och tvättat kläder. Jag tänkte inte berätta om den mystiska lilla blinkaren, det fick vara min egen lilla hemlighet tills vidare.