Lionard

Jag såg Vega försvinna för att sedan dyka upp på andra sidan. Hon såg lite bortkommen ut, där hon stod bland alla barn.

”Din tur!”, sa Gustav och gav mig ett vänligt leende.

Jag gick osäkert fram till dörren och tog ett försiktigt kliv genom den. Och så var jag på andra sidan.

Jag vände mig om lagom för att se Gustav dyka upp.

”Sådär ja!”, sa han. ”Dags att prata med lärarinnan!”

Lärarinnan visade sig vara en ljus, slank kvinna i fyrtioårsåldern. Hon hade en likadan dräkt som Gustav,  fast hennes var maskrosgul.

Hon och Gustav började prata lågmält med varandra.

Jag tog mig en titt på det halvstora rummet. Barnen satt ner på stolar, bekvämt tillbakalutade och med en konstig sak på sina huvuden. Men det underligaste var att det såg ut som att de sov.

Gustav avbröt mitt tänkande genom att dra med oss bort till en dörr och ut genom den. Sedan längs en lång gång, som Gustav sa hette korridor, till ett annat, lite mindre rum.

Där fanns också stolar, men inte alls lika många som i rummet med alla barn.

”Sätt er!”, sa Gustav och gick bort till en lång, silverblänkande bänk. Vi satte oss lydigt och lät Gustav placera likadana konstiga saker som barnen haft på våra huvuden.

”Luta er tillbaka och slut ögonen!”, sa Gustav. ”Nu kommer jag att sätta på den här UPED-hjälmen och ni kommer att känna en liten stöt.”

Jag hörde ett litet klick och ganska snart efteråt kom en liten brännande smärta längs nacken, men den upphörde precis efter att den hade börjat.

Bilder flimrade förbi mina ögon och massvis med konstiga tecken, likadana som de vi sett på dörrarna, matades in i min hjärna.

Hjärna? Jag visste vad en hjärna var. Jag visste vad lungor, skelett och muskler var. Den här hjälmen lärde mig saker. Och det gick fort, jättefort.

Tecken, som jag nu visste var bokstäver, bildade ord som jag förstod. Katt, hatt, biograf och massa andra konstiga ord som växthuseffekten och fotosyntesen passerade och jag lärde mig allt.

Okej, allt var att överdriva men det kändes så.

Helt plötsligt tog allt stopp och den enda jag såg framför mig var svart, oändligt med svart.

Snart tog nya tecken form, men de var annorlunda. Det var siffror. Återigen proppades min hjärna full med information och återigen kändes det som att jag kunde allt.

När allt försvann igen och det blev svart kände jag mig trött. Så otroligt trött.

Plötsligt hörde jag ett litet ”klick” och jag kände den brännande stöten längs nacken igen och jag slog upp ögonen.

Gustav tog av mig hjälmen och placerade den på bänken. En lampa började lysa rött och jag förstod att den laddades.

Han stängde av Vegas hjälm och jag såg hur hon ryckte till, antagligen av stöten. Sedan slog även hon upp ögonen.

”Wow!”, sa hon och jag höll med henne. Det fanns inget bättre ord än wow för att beskriva hur det känts.

”Sådär ja!”, sa Gustav igen. ”Nu kommer det bli mycket lättare att förklara! Men först måste vi hitta SuitUps till er. Ni kan inte gå runt sådär!”

Gustav tittade menande på våra grova kläder.

”Ni kan få välja exakt vilken färg ni vill!”, lade han till.

Sedan stegade han ut ur rummet och vi skyndade oss att följa efter, fortfarande förundrade över UPED-hjälmen.

Jag ville egentligen inte ha på mig en sådan där långärmad, långbent tight dress som Gustav hade. Den verkade obekväm och man svettades väl rejält i den också.

Vi teleporterade oss tillbaka till UAFT och tog sedan sweezern (en flygande platta man stod på) till SuitUp-rummet, som Gustav kallade det. Där inne fanns det två dörrar, en till vänster för tjejer och en till höger för killar.

En vacker mörkhyad tjej, i ungefär samma ålder som mig, kom och mötte oss och följde med Vega in till rummet bakom den vänstra dörren. Jag kunde inte låta bli att titta på hennes stora bröst, även om det var Vega jag var förälskad i.

Sedan följde jag efter Gustav in till killarnas omklädningsrum..

 

Vega

Den mörka tjejen presenterade sig som Jamie. Hennes dräkt var ljusblå, precis som Gustavs så jag antog att hon jobbade här.

Hon sa åt mig att ta av mig mina kläder, och lite tvekande gjorde jag som hon sa. Inte för att jag var blyg, men jag gillade inte att visa upp mina privata delar inför folk.

På väggen satt en skylt av glas där det stod att rummet var tolv kvadratmeter stort, ganska litet enligt mig.

Längs väggarna hängde krokar, några med kläder på, och under krokarna stod grå bänkar man kunde sitta på.

Jamie gav mig en vit handduk som jag lindade in mig i och sedan följde jag efter henne genom en dörr.

Rummet på andra sidan var nästan fyra gånger så stort som det lilla omklädningsrummet. Längs tre av de fyra väggarna stod SuitUp-transformatorer, som såg ut ungefär som runda duschar från 2000-talet.

Det var bara sju andra personer i rummet, och två av dem var Lionard och Gustav. Vänta, vad gjorde Lionard här? Var inte det här tjejernas ...?

Jag såg frustrerat på Jamie som fnissade och pekade på en stor röd skylt där det med stora vita bokstäver stod Blandad zon.

Jag suckade åt min blindhet och himlade med ögonen.

”Kom här!”, sa Jamie och drog med mig till en av transformatorerna. ”Vilken färg vill du ha på din SuitUp?”

”Öh ... vad finns det?”, frågade jag.

”De här!”, sa Jamie och tryckte på en knapp på transformatorn. En bricka med ungefär tjugo olika färgglada lerklumpar gled med ett surrande läte ut.

”Välj vilken du vill!”, log Jamie.

”Jag tar den kakigröna!”, sa jag.

”Bra val!”, tyckte Jamie. ”Passar till ditt blonda hår!”

Hon tog upp den kakigröna lerklumpen och drog ut en låda ur transformatorn. Sedan placerade hon lerklumpen i lådan och sköt igen den.

”Nu kan du kliva in!”, sa Jamie.

Jag tog ett steg in i den duschliknande saken. Jamie stängde om mig.

”Ta av dig handduken!”, sa hon.

Jag gjorde som hon sa och tittade ut genom det frostade glaset. Man såg bara förvrängda skuggor av alla människor utanför.

”Okej, nu kommer en scanner att scanna av dig, för att se vilka mått du har.”, sa Jamie. ”Sträck på dig bara, så går det bra.”

Jag sträckte på mig och ett pip hördes. Fem sekunder efteråt hördes pipet igen.

”Sådär!”, sa Jamie. ”Du kan slappna av nu. En lucka kommer att öppnas framför dig och din SuitUp kommer att finnas i den. Känn bara på din SuitUp så kommer den att sitta på inom tre sekunder.”

Som Jamie sagt öppnades en lucka och där inne låg en ihopvikt dräkt. Min ihopvikta dräkt. Jag kände på den och helt plötsligt smälte den. Sedan slingrade sig vätskan upp längs armen och spred sedan ut sig över hela kroppen, fast den lämnade fötterna, händerna och huvudet fria.

”Det gick ju bra!”, hörde jag Jamies pigga röst utifrån. ”Kom ut nu, så att jag får se!”

Efter att ha kollat att den kakigröna dräkten verkligen täckte hela kroppen öppnade jag försiktigt dörren.

Jag klev ut och möttes av en förväntansfull Jamie.

”Åh, den passar ju jättebra!”, suckade hon avundsjukt. ”Jag önskar att jag kunde visa dig min! Den är orange, och passar så mycket bättre på mig än den här babyblå sparkdräkten!”

”Men den är väl jättefin ...”, försökte jag.

”Nja... skulle inte tro det...”, fnissade hon. ”Nu måste vi tillbaka till Gustav och din vän ... Leonard? Hette han så?”

”Lionard!”, rättade jag.

”Okej, Lionard.”, upprepade hon. ”Oj, jag höll på att glömma. Du kan ju inte gå barfota!”

Hon öppnade en ganska stor lucka längst ner på transformatorn och tog ut ett par höga, fodrade vinterstövlar. Likadana som hon hade på fötterna, fast mina var ljusbruna, hennes var svarta.

”Nu måste vi skynda oss!”, sa hon och drog mig med bort till tjejernas omklädningsrum, som nu även var tomt på kläder. ”Vi är sena, och vi vill inte att Gustav blir arg, eller hur?”

Hon blinkade med ena ögat och fnissade.

Vi skyndade igenom omklädningsrummet och ut på andra sidan, där Gustav och Lionard stod och väntade.

”Vilken tid det tog!”, sa Gustav.

”Förlåt! Jag glömde att ge henne sina skor.”, sa Jamie, men verkade lite frånvarande. Hon tittade med en underlig blick på Lionard. Han tittade med samma underliga blick på henne, fast mest på hennes bröst. Jag kände hur en kokande ilska började ånga inom mig, men jag kunde inte med att skälla ut Lionard nu, speciellt inte när vi snart skulle få veta mer om UAFT.

______________________________________________________________________

Okej, det här är nog den SUGIGASTE, SÄMSTA, och TRÅKIGASTE delen någonsin!

Ursäkta för det... MEN KOMMENTERA MITT INLÄGG ANGÅENDE HEADERN!!