Vega

Vi befann oss i Gustavs arbetsrum och han förklarade hur saker och ting funkade på UAFT. Jag lyssnade inte, jag kunde inte komma ifrån blickarna Lionard kastat på Jamie. På hennes bröst.

”Vega?”, sa Gustav och avbröt mina tankar. ”Lyssnar du?”

Jag skakade på huvudet.

Gustav suckade ljudligt.

”Jo, Lionard frågade vad vi tjänar på det här.”, sa han. ”Och mitt svar är pengar.”

”Så ni gör allt det här för pengar?”, sa jag.

”Precis. Men det vi får från staten räcker inte.”, sa Gustav. ”Vi tjänar inget på det. Det är därför vi sänder de populäraste tidsperioderna på TV!”

”Levde vi i en av de populära tidsperioderna?”, frågade Lionard. ”Så att man kunde se oss på teve, menar jag ...”

”Ja, det gjorde ni. Och eftersom lilla fröken nyfiken här ...” Gustav tittade menande på mig. ”... upptäckte våra kameror steg tittarsiffrorna i rekordfart och när ni sedan träffades blev allt bara ännu bättre. Tittarna gillar romantik.”

”Men vad händer nu? Jag menar, blir inte programmet konstigt om vi helt plötsligt är borta?”, frågade jag.

”Ni är inte borta!”, skrockade Gustav. Jag förstod inte vad som var roligt. ”Ni är i direktsändning just nu! Och alla tycker att det är jättespännande för ingen annan i något projekt har någonsin lyckats hitta huvudbyggnaden och portalen.”

Han nickade mot kameran som satt på väggen.

Jag blev arg. Och förvånad. Men mest arg. Jag ville inte att tusentals folk skulle kunna se mig på TV. Speciellt inte nu, när jag var så långt ifrån hemma.

”Jag vill inte vara på teve!”, utbrast jag. ”Jag vill hem!”

”Ni kan inte åka hem nu!”, sa Gustav. ”Nu när ni vet om vår verksamhet måste ni stanna här.”

”Jag trivs.”, sa Lionard. ”Vega, vill du verkligen åka hem? Vi har hela livet framför oss, varför inte börja om på nytt här?”

Jag kände efter. Och jag ville verkligen hem. Till mor och far. Till Elena och till Heddin. Min döda bror...

”Vad hände med Heddin?”, sa jag.

”Vad menar du?”, sa Gustav. ”Du såg ju själv att han dog.”

”Ja, men hur tog mor och far hand om hans begravning? De måste ha blivit förkrossade! Och tänk på Elena! Hon är bara fem. FEM!”

Vid det här laget sprutade tårarna.

”Såja sötnos, gråt inte!”, tröstade Lionard och satte sig bredvid mig i den trånga stolen. Han placerade mig i sitt knä och strök mig över ryggen medan han mumlade ”Såja, såja.”.

”Ni kanske vill ta en liten paus? Jamie kan visa er till ett ledigt rum.”, sa Gustav.

Jamie nickade öppnade dörren.

Jag reste mig upp och tog Lionard i handen innan vi började gå mot sweezern.

 

Rummet var stort och lyxigt. Det förvånade mig att de hade sådana rum på en arbetsplats. Längs den ena vitmålade väggen stod en ganska bred dubbelsäng med vitt överkast. En stor platt-TV prydde väggen mitt emot. Ett tillhörande badrum med bubbelbadkar och dusch fanns bakom en silvergrå metalldörr.

”Wow!”, sa jag andlöst. ”Coolt!”

”Tycker ni det här är coolt?”, sa Jamie. ”Då skall ni se lyxsviten. Men den är till för när chefen är här.”

”Chefen?”, sa jag. ”Är det Gustav?”

”Nää, du!”, skrattade Jamie. ”Det skulle allt vara nåt, va? Nä, chefen är snubben som fick idén att starta hela verksamheten. Han är svinrik.”

Jag nickade och satte mig på sängkanten.

”Då lämnar jag er ifred då.”, sa Jamie och fnissade innan hon slank ut genom dörren.

”Förlåt.”, sa jag till Lionard.

”För vad då?”, undrade han.

”För att jag har varit så jobbig. Gråtit mycket och så ...”

”Äsch, det är väl inget att säga förlåt för!”

”Nä, kanske inte. Och jag hade ju mina anledningar ...”

”Ja ... att du längtar hem och att allt är nytt och så.”

Jag nickade.

”Och att du gillar Jamie.”, slank det ur mig. Jag satte hastigt handen för munnen.

”Att jag gör vadå?”, sa Lionard förvånat.

”Att du gillar Jamie!” sa jag irriterat.

”Gör jag ju inte alls det!”, sa Lionard. Han var arg nu. ”Eller, jo som en vän men det är allt!”

”Ljug inte! Jag såg hur du kollade på hennes bröst! Det var så uppenbart!”, skrek jag.

”Åh, så nu ska jag få skulden för att hon har snygga bröst?”, skrek han tillbaka.

”Ja, hon verkar ju vara mycket snyggare än mig!”, snäste jag sårat och skyndade mig att låsa in mig på toaletten.

Jag sjönk ihop på toalettstolen, skakande av gråt.

”Du, förlåt mig.”, hörde jag Lionards röst utifrån. Jag hörde att han ångrade sig. ”Det var dumt gjort. Men tro aldrig, aldrig, aldrig att jag älskar någon annan än dig. Vega, du betyder allt för mig! Öppna nu. Snälla!”

Jag tvekade, men öppnade till slut dörren.

Tårar glänste i Lionards ögon. Jag kastade mig i hans famn vilket gjorde att vi trillade baklänges ner i sängen.

Jag fnissade till.

”Sådär ja! Mycket bättre.”, sa Lionard glatt och kysste mig lätt på läpparna.

Jag rullade av honom och satte mig bredvid honom i sängen.

”Kolla vad som visas på teve!”, föreslog jag.

”Som du vill, min sköna!”, sa Lionard och tog upp fjärrkontrollen som låg på nattduksbordet. Han tryckte på en röd knapp och platt-teven gick igång. På skärmen såg vi ... oss själva!

”Herregud, har de kameror över allt?”, sa jag förtvivlat. En knapp sekund efteråt hörde jag min röst säga samma sak igen, fast den här gången kom den från teven.

”Gustav!”, morrade jag. ”Han skall få betala för det här!”

Lionard verkade minst lika upprörd som jag och vi störtade upp från sängen. Jag gick fram till dörren och den var ... låst!

”De har låst in oss!”, flämtade jag.

”Vi måste hitta kameran!”, viskade Lionard. ”Om vi täcker över den kommer det säkert någon för att kolla vad som hänt och då rymmer vi!”

Jag nickade och började söka med blicken längs väggarna. Det tog ett bra tag innan vi upptäckte den. Eller dem. Det var nämligen flera stycken.

Vi hittade en på teven, en i vardera sänglampa och till och med en i badrummet.

Tanken slog mig att tusentals människor måste ha sett mig naken. Jag rös och blev bara ännu argare.

Lionard hittade två matknivar ovanpå det minimala kylskåpet som stod i det ena hörnet. Jag tog en och gick mot badrummet. Det gick lätt att krossa den lilla linsen som satt i hörnet på den svartmålade spegelramen. Lionard tog hand om de båda sänglamporna, så jag krossade tevekameran också.

Som vi befarat tog det inte lång tid innan två gubbar med likadana ljusblå  SuitUps som alla andra kom rusande.

Vi såg dem genom fiskögat på dörren och gömde oss snabbt bakom den.

Så fort dörren öppnades och de två männen stigit in i rummet slank vi obemärkta ut i korridoren.

”Det gick ju lätt!”, sa jag muntert.

”Vega ...”, sa Lionard, en aning bekymrat.

”Vadå?”, pladdrade jag.

”Öh, har du tänkt på att det sitter kameror överallt? Jag menar, alla kan se oss!”

”Ojdå ...”

Och så sprang vi. I samma riktning som de gröna pilarna som visade åt vilket håll utgången låg. Hela tiden hörde vi steg bakom oss, snabba springade.

I samma stund som vi var utanför den enorma byggnaden upptäckte vi att vi inte befann oss på marken. Vi var på någon sorts balkong, med högt staket. I hörnet stod ett par mini-sweezers. Jag skyndade mig att grabba tag i två och slängde den ena till Lionard.

Vi svävade upp i luften och synen bakom det höga staketet fick mig nästan att tappa andan.

Kors och tvärs i luften flög underliga farkoster. Men det verkade vara någon sorts ordning på dem, för de krockade inte. På marken, som var ungefär hundra meter ner, promenerade eller sweezade människor fram.

”Vi måste ner!”, sa Lionard och började åka neråt. Jag följde efter och ganska snart var vi nere på marken.

”Här kan det väl ändå inte finnas kameror!”, sa Lionard. Och han hade rätt.

Nästan alla människor vi åkte förbi pekade och ropade, som om vi vore utomjordingar. Men så slog det mig att vi faktiskt var kändisar.

Jag sweezade fram till Lionard, men klumpig som jag var råkade jag åka in med min sweezer i hans. Då hände något underlig. Sweezrarna smälte liksom ihop och blev till en enda större sweezer. Jag greppade tag om Lionards midja och han såg lika förvånad ut som jag var.

”Vi måste bestämma vart vi ska!”, ropade han genom den susande vinden.

”Vi åker till något hotell!”, skrek jag tillbaka.

”Var finns ...”, började Lionard men hejdade sig. Jag höjde undrande blicken och fick syn på en enorm byggnad, helt i guld.

The Golden Hotel  stod det med snirkliga guldbokstäver på en stor skylt.

Lionard stannade sweezern och en man i kostym tog hand om den. Han skakade frenetiskt våra händer och berättade hur mycket han uppskattade serien Projekt 105.

Vi log stelt och gick på grusgången mot det gigantiska guldhotellet. Till och med gruset var spraymålat.

Framför hotellet fanns en stor fontän, även den gjord i guld, som sprutade silverblänkande vatten.

När vi närmade oss ingången gled de guldiga dörrarna isär och vi klev in i en stor gyllene lobby.

”Nämen heeeeeej!”, sa den unga kvinnan bakom disken i receptionen. ”Ni är Vega och Lionard va? Jag följer er typ dygnet runt och jag älskar er, ni är så gulliga tillsammans och det var så spännande när ni rymde och ...”

”Kan vi få ett rum?”, avbröt Lionard småirriterat när vi kommit fram till disken.

Kvinnan rodnade och jag kunde läsa på en namnbricka som satt på hennes guldfärgade SuitUp att hennes namn var Connie.

”Javisst ja!”, sa Connie och skrattade nervöst. Hon vände sig om och öppnade en låda som visade sig innehålla två kort av plast.

”Rum 814, på åttonde våningen. Det är bara att ta hissen!”. Connie pekade på en dörr, såklart även den guldig, ganska nära utgången.

”Kan vi få ett annat rum?”, sa Lionard.

”Öh ...”, sa Connie besvärat. ”Alltså, öh okej!” Hon tog fram två nya plastkort.

”Då blir det rum 820.”

”Sätt betalningen på Gustav ... öh, Haraldsson, från UAFT...”, sa Lionard och tog emot de två plastkorten.

”Åh, den där Gustav har tur!”, babblade Connie. ”Här på hotellet bor alla TV-kändisar gratis!”

”Åh!”, sa jag snopet. ”Öh, så bra då ...”

”Ha en trevlig vistelse här på The Golden Hotel!”, sa Connie och räckte mig en broschyr. ”Poolen finns på takvåningen, och resturangen på våning 1.”

”Okej, tack!”. Jag skyndade bort till Lionard som redan stod och väntade vid hissen.

Vi klev in i och Lionard tryckte på en knapp märkt med en nia.

Hissen skakade till och tre sekunder efteråt hördes ett plingande och dörrarna gled isär.

”Wow, det gick snabbt!”, sa jag. ”Och vi kände inte ens av det!”

”Kom nu!”, muttrade Lionard. ”Vårt rum ligger längst bort i korridoren.”. Han höll upp ett av de två korten framför mig, så att jag kunde se den lilla kartan över våning 9 som var tryckt på det.

Jag suckade.

”Varför är du så sur?”, frågade jag försiktigt.

”Förlåt, jag är bara stressad.”, sa han. ”Här är det!”

Lionard stannade så plötsligt att jag gick in i honom.

”Ojdå!”, fnissade jag.

Han log och höll upp ett av korten framför dörren.

Med ett pip gled den upp avslöjade vad som fanns innanför den.

Det var fantastiskt. Rakt fram fanns gigantiska panoramafönster. Man kunde se hela staden här uppifrån.

Mitt emot fönstrena stod den bredaste dubbelsäng man kunde tänka sig.

Ett badrum med bubbelbadkar, dusch och platt-TV hörde till. I det lilla köket hittade vi en liten silverbox. Säkert det enda på hela hotellet som hade färgen silver. Man höll plastkortet framför boxen, sa vad man ville ha för mat och så fick man det. Stod det på broschyren.

”Hare.”, sa jag och ut kom en tallrik med skivat harkött, ett berg av pastasallad och en liten skål med bearnaisesås.

”Och vi som tyckte den förra rummet var bra!”, sa jag och skrattade. ”Din tur, Lionard.”

När han inte svarade vände jag mig om och kom på honom med att leta efter kameror.

”Lionard, det finns inga kameror här!”, sa jag.

”Vadå, såg du inte hur besvärad Connie blev när jag ville ha ett annat rum?”, sa Lionard.

”Jo men vad har det med saken ...”, började jag. ”Aha, du tror att de kan ha satt upp kameror i förväg?”

”Precis!”, sa han och återgick till sitt letande.

Jag suckade och återgick till min mat. Bestick hittade jag i en låda och glas i ett skåp. Jag fyllde det med vatten och satte mig vid den lilla köksön.

Snart kom Lionard och gjorde mig sälskap. Han hade velat ha vildsvin, men när han sagt det till silverboxen hade den pipit:

”Maträtt ej tillgänglig.”

Så Lionard hade tagit samma mat som mig.

 

När kvällen kom lade vi oss i den enorma dubbelsängen för att sova.

”Vi klarar det här, tjejen!”, viskade Lionard plötsligt och tryckte min hand under täcket. Det var det sista jag hörde innan jag somnade. Vi klarar det här...

__________________________________________________________________________

Nu förklarar jag Projekt 105 officiellt slut! NO MORE PROJEKT 105! (Haha erkänn att det var det värsta slutet ever!)

Känns skönt, men samtidigt lite sorgligt... *snyft!* Nä, egentligen inte... Alltså mina karaktärer hade ju inga personligheter! Så bye bye, Vega och Lionard! :)

Som vanligt har jag inte läst igenom kapitlet, so don't blame me if you find wrong stuff! (Jag vet, jag är dålig på engelska!)p

Och jag ska göra en ny novell... Så fort jag har kommit på vad den skall handla om! Så länge kommer jag nog publicera korta smånoveller, som jag skrivit antingen när jag har varit på fjanthumör (ni kommer märka vilka) eller bara vanligt humör... Heh xD