Vega

”Men snälla Vega! Vi kan väl prata om det här?”, började Lionard.

”Men snälla Vega!”, härmades jag. ”Är du feg eller?”

Jag kisade busigt mot honom.

”Jag? Feg? Aldrig!” Lionard log självsäkert, men hans tvekande blick mot den långa gången avslöjade honom.

”Kom med mig då!”, sa jag och började dra i honom.

”Okej, men öh, damerna först!”

”Räddhare!”, retades jag.

”Okej, där går gränsen!”, sa Lionard och stegade mot det fyrkantiga hålet i väggen. Det konstiga var att luften i öppningen böljade som turkosskimrande vågor när han satte sin ena fot i gången.

”AH!”, skrek Lionard och hoppade bakåt.

Han landade på rumpan i det fuktiga gräset.

”Är du okej?”, frågade jag skärrat medan jag hjälpte honom upp. Han mumlade något till svar och borstade bort lite jord från sin byxa.

”Vad hände?!”, sa jag.

”Jag vet inte ... det kändes som att något drog i min fot.”, sa Lionard.

”Jag provar!”, sa jag och klev in i gången.

Det var som Lionard sagt, det kändes som att något drog i mig och innan jag visste ordet av stod jag inne i gången som jag nyss betraktat utifrån.

Jag vände mig om och såg den hysteriska Lionard stå och skrika något. Jag hörde inta vad han ropade, jag hörde ingenting från andra sidan.

Jag tecknade åt honom att han också skulle komma. Han såg tveksamt på mig men tog sedan ett försiktigt steg in i gången.

”Du klarade det!”, sa jag överentusiastiskt. Och kramade om honom.

Han rodnade.

”Det var inte så farligt ...”, mumlade han.

”Det vet jag väl!”, sa jag. ”Jag gjorde det ju också.”

Jag ställde mig på tå och kysste honom på näsan innan jag vände mig om. Lionard hejdade mig och jag vände mig tillbaka mot honom.

”Vad det där allt jag fick?”, sa han ironiskt.

Jag log litet och lät honom kyssa mig på munnen. Min tunga letade sig in i hans mun och utforskade den. Han smakade hallon och harsyra. Vi avbröt kyssen för att hämta luft och jag suckade belåtet.

”Du är så vacker!”, viskade han i mitt öra. Jag vände mitt ansikte mot hans och tittade in i hans bruna ögon. De vackra, underbara, bruna ögonen. Jag betraktade resten av hans ansikte och min blick fastnade vid hans lite för stora näsa. Jag upptäckte att den var lite krokig, antagligen knäckt på grund av ett slagsmål. Min blick vandrade neråt mot hans mun, de tunna, ljusrosa läpparna.

Jag fylldes av en enorm lust att kyssa den och gjorde därför just det. En passionerad, men ändå inte hetsig, kyss.

”Ska vi stå här och kyssas resten av livet eller?”, mumlade jag leende.

”Gärna det!”, mumlade Lionard i mitt hår.

”Vi har faktiskt saker att göra ...”

”Som vadå?”

”Som att undersö ...”

Längre kom jag inte förrän Lionard kysste mig. Jag ville inte, men jag tryckte honom ifrån mig.

”Som att undersöka på vilket helmystiskt ställe vi är på!”

”Förlåt, min dam.”, sa Lionard med snofsig röst.

Det fick mig att börja fnissa hysteriskt.

När jag lyckats samla mig lite tog jag Lionards hand och drog honom med mig längs gången.

”Vad är det här för ett ställe?”, sa jag förundrat och tittade mig omkring. Den långa gången svängde, men bakom kröken upptäckte vi en exakt likadan gång, med lika många lösa väggbitar.

”Titta här!”, sa Lionard och pekade på några underliga tecken på en av dem.

”Lionard, det finns tecken på alla lösa väggbitar!”, sa jag efter att ha lyft blicken. ”Men alla skiljer sig från varandra ...”

”Jag förstår inte vad de betyder!”, sa Lionard.

”Inte jag heller ... så då är det ingen idé att försöka tyda dem. Låt oss följa gången en bit till!”

Vi började gå igen och passerade fyra krökar till. Men efter den femte kröken fick vi inte se en lång gång ... Vi fick se ett stort rum, lika stort som en stor skogsglänta, med högt i tak och människor som sprang hit och dit. De hade underliga kläder på sig, och då menar jag verkligen underliga. Ljusblå, tightsittande dräkter. Och deras hår ... De tillhörde antagligen någon slags underlig klan som hade bosattsig på det här ... stället.

Vi gick försiktigt in i rummet med ett krampaktigt tag om varandras händer. Några av människorna fick syn på oss och stannade till. De började mumla till varandra, så lågt att vi inte hörde. Det gjorde mig illa till mods.

En av dem tryckte på en rund liten sak som fanns på ett armband hon bar runt handleden.

Det började genast pipa och blinka överallt. Jag blev rädd, och jag tror att jag började gråta. Lionard tryckte mig ömt emot sig, nästan som en beskyddande far.

Fler och fler människor kom närmre och snart hade de omringat oss.

Alla mumlade lågt med varandra och tittade på oss. Det fanns någon underligt i blicken hos dem. När jag kom på det började jag nästan skratta. Rädsla. Människorna var rädda för oss.

Ett plötsligt ljud fick mig att stelna till.

”Vadå rymt, vad menar du? Vi har allt under kontroll säger jag ju! Vi har räknat och alla 128 är kvar, så jag fattar inte ...” Den bullriga mansrösten blev tyst.

Jag tittade upp och fick syn på en ganska tjock man med svart hår. Han kliade sig i sitt stora skägg och betraktade oss förundrat. Sedan sprack han upp i ett leende.

”Jaså! Det är ju bara Vega och Lionard, de små turturduvorna!”

Jag stelnade till.

Han kunde våra namn. Han visste vad vi hette.

”Hej!”, sa han vänligt och tog ett steg närmre. ”Vill ni vara så vänliga att följa med mig?”

Jag och Lionard visste inte var vi skulle ta vägen annars, så vi nickade och följde efter den underligt klädde mannen.

”Ni undrar säkert vad det här är för ett konstigt ställe, va?”, sa han som om han pratade med en treåring.

”Precis!”, sa Lionard lite småirriterad. ”Kan du vara så snäll att förklara?”

”Det var vad jag tänkte göra.”, sa mannen. ”Först och främst vill jag presentera mig. Jag heter Gustav.”

”Och jag är Ve ...”, började jag men kom sedan på att han redan visste vad vi hette.

”Du är Vega, ja. Och han är Lionard. Men det är inte det viktiga. In här!” Gustav öppnade en lös väggbit. Han klev in och vi gick efter, fortfarande hand i hand. Gustav satte sig ner i på något jag inte visste vad det var.

”Stänger du dörren, Vega?”.

Jag fattade ingenting. Vad var en dörr? Jag såg mig förtvivlat omkring efter något man kunde stänga.

”Just det!”, utbrast Gustav. ”Ni är ju från jägarstenåldern.”

”Va?”, sa jag och Lionard i en mun.

”Vi tar det snart! Och det där är en dörr.” Gustav pekade på den lösa väggbiten. Jag skyndade fram till den och drog i den. Den lät sig rubbas förvånansvärd lätt och eftersom jag dragit med all min kraft smällde det högt när den gick igen.

Gustav pekade på två saker som såg likadana ut som den sak han satt på.

”Det där är stolar.”, sa han. ”Man sitter på dem. Sätt er!”

Vi satte oss försiktigt i varsin stol. Det var verkligen jättebekvämt! I jämförelse med de stockar och stenar vi satt på där hemma var det rena paradiset. Hemma. Hur hade mor och far det? Jag hade inte funderat på vad som skulle hända med dem när jag rymt från Gugh. Tänk om han dödat dem. Men jag hade inte tid men sådana tankar nu. Jag ville bara veta var jag befann sig.

”Okej ...”, avbröt Gustav mina tankar. ”Var ska jag börja? Det finns så mycket jag måste berätta.”

”Börja med att berätta vad det här är för ställe!”, sa Lionard. Han verkade fortfarande irriterad.

”Jo, det här är UAFT!”, sa Gustav. ”’Undersökande Av FornTiden’. Jag jobbar här.”

”Jaså ...”, sa jag. ”Jag är ledsen men jag fattar inte ...”

”Jo,”, sa Gustav. ”här på UAFT undersöker vi forntiden. Det vill säga det förflutna. Vi har skapat olika projekt som befinner sig i olika stadier. Varje projekt har en speciell planet. Med hjälp av vår teknik kan vi teleportera oss mellan planeterna. Ni lever i projekt 105 som just nu befinner sig i stadiet jägarstenåldern. Vi betraktar er genom våra kameror.” Han nickade mot en blinkare som satt på väggen.

”Ursäkta, men jag fastnade vid planet.”, sa jag.

”Förlåt, låt oss säga en stor, stor plats. Mycket större än vad ni kan tänka er.”, sa Gustav.

”Men vad är hela syftet med de olika projekten?”, undrade Lionard. Han verkade mer intresserad än arg nu och det gjorde mig lättad.

”Jo, vår planet hade en tid då den höll på att gå under av förorening, men det var längesedan, på 2000-talet.”

”2000-talet?”, frågade jag. Jag började känna mig dum som frågade så mycket.

”Det är en tidsperiod. Vi räknar från när Kristus föddes.”, sa Gustav. ”Den tid ni ska föreställa att leva på är undefär år 80 000 före Kristus. Här är det år 3247. Efter Kristus, alltså.”

”Vem är den där Kristus du pratar om?” Nu var det Lionards tur att fråga och jag kände mig inte allt lika dum längre.

”Åh, en väldigt speciell man som levde för länge sedan ... Vänta, jag vet faktiskt inte varför jag sitter här och försöker förklara för er om allt det här. Det skulle gå mycket lättare om vi åkte till skolan.”

”Ja, alltså jag vet ju inte vad den där skolan är för något men jag förstår nästan inte någonting alls, så eh hehe.”, sa jag och kände hur kinderna hettade till.

”Okej, då gör vi så.”, mumlade Gustav och reste sig upp ur stolen. Han stegade tvärs över det mellanstora rummet och öppnade en annan dörr. Han vred på några rattar vid sidan om dörren och vände sig mot oss.

”Vem vill gå först?”

”Jag kan göra det!”, sa jag och stegade självsäkert bort mot Gustav. ”För det funkar väl på samma sätt som dörren vid ... hemma?”

”Precis!”, sa Gustav och gav mig en vänskaplig knuff mot dörren. På andra sidan kunde jag se en stor lokal full med massa stolar. På stolarna satt barn med underliga huvudbonader.

”Ja, vi ses väl då ...”, sa jag och tog ett djupt andetag innan jag klev genom dörren.

________________________________________________________________________________

Well, here it is. En extra lång del faktiskt. Bara för att jag har haft dålig uppdatering. MEN jag läste inte igenom den här delen so don't blame me if you hittade några fel. <-- (Svengelska ^^)

Jag vet att det här är en seg och tråkig del, men den BEHÖVS och jag varnar er, nästa del kan bli ännu segare och ännu tråkigare. Och i nästa del blir det definitivt inte romantik! Tror jag ...

Kan ni klara 2 kommentarer till nästa? Helst av olika personer... xD Hehe