Vega

I många dagar hade jag fortsatt att vandra ännu djupare in i skogen. Jag hade otroligt nog haft en väldig tur med rovdjur och andra faror under natten, men så hade jag ju också gjort upp en eld varje kväll.

Lingonen hade tagit slut redan efter den andra dagen, men jag hade livnärt mig på både blåbär och smultron som växt längs min väg, och dem fanns det gott om.

Det var det solnedgång och jag hade precis tänt en eld och satt mig till ro på en trädstam för att vila, när jag hörde att det prasslade i en buske lite längre bort.

Ljudet påminde om Heddins smygande steg och en tår trängde sig upp i ögat. Jag torkade hastigt bort den och reste mig sakta upp. Jag greppade mors kniv och gick med långsamma steg bort mot busken. Om det var en hare, eller ett annat djur, kunde jag äta mig mätt den här kvällen. Annars var jag tvungen att lägga ut snaror och vänta tills i morgon bitti.

Jag var nu så nära busken att jag till och med kunde höra djuret andas. Tunga, jämna andetag. Om jag hade tur var det ett vildsvin. Det vattnades i munnen på mig och jag höjde kniven.

Jag drog med ett högt prasslande undan ett par grenar och gjorde mig berädd att anfalla.

En ung man, han kunde inte vara mycket äldre än mig och Heddin, tittade sig yrvaket omkring och gav ifrån sig ett högt skrik när han såg mig med kniven i högsta hugg.

”Snälla, gör mig inte illa!”, bad han och tittade skräckslaget på den lilla, men vassa kniven.

Jag sänkte den och räckte fram min hand. När han inte tog den suckade jag, slängde jag ifrån mig kniven och räckte fram handen på nytt.

”Jag heter Vega.”, sa jag och log prövande.

”Lionard.”, sa han och och reste sig upp. Han tog min hand i ett stadigt grepp och skakade den energiskt. ”Får man fråga vad en ung dam som du gör själv ute i djupa skogen såhär sent?”

”Jag kunde ha dödat dig.”, sa jag. ”Snälla, prata inte till mig som om jag vore hjälplös!”

Han suckade.

”Förlåt mig. Hemma i min by betyder artigheten allt, men det var därför jag stack. Jag orkade inte med det längre.”

”Berätta mer om din by!”

Vi började gå mot min eld, som nästan hade slocknat. Jag slängde på lite fnöske och gjorde en gest mot Lionard som sa att han kunde sätta sig ner på stocken.

”I min by var alla artiga.” började Lionard. ”De som var tillräckligt artiga och charmiga fick alla kvinnor. Min äldre bror hade fyra. Samtidigt.”

”Men vad är det för fel på det?”, undrade jag.

”Jag kommer till det!”, sa Lionard och fortsatte. ”Ingen kvinna visade någonsin något intresse för mig, och jag mådde inte bra.”

”Oj.”, sa jag med så stort medlidande jag kunde, viljet inte var så stort, eftersom jag inte kände honom.

Han log sorgset och började prata igen.

”Sedan var det så att när flera familjer träffades på jaktturer eller för att ha en fest var alla väldigt artiga. Men när ens familj var själv pratade man illa om andra klanmedlemmar, ibland till och med om släkt. När det sedan läckte ut vad man sagt blev det inte så trevligt. Det kostade min mor livet när hövdingen fått veta vad min yngre bror sagt om hans son. Du förstår nog varför jag gav mig av.”

Jag nickade och förstod att jag själv nog hade haft det ganska bra där hemma.

”Så varför är du här?” Lionard såg nyfiket på mig. Någonting med honom fick mig att tro att han var en person man kunde lita på. Så jag berättade hela min historia, om blinkaren, Gugh och Heddins död.

”Jag beklagar sorgen.”, sa han efter att ha hört mitt långa tal.

När jag upptäckte att en tår trängt sig fram och nu rann ner längs kinden vände jag bort ansiktet och torkade bort den med ovansidan av handen. Jag grät så lätt nu, men det var väl normalt när ens tvillingbror hade dött.

”Det är okej att gråta.”

Lionards plötsliga uttalande fick mig att le. Men så fort jag kom att tänka på Heddin började tårarna rinna igen. Nu rann de hejdlöst. Lionell placerade mitt huvud mot hans taniga axel och lät mig gråta ut mot den. Mitt i all gråt kände jag en pirrande känsla i magen. Det var som att en fjäril flög runt, runt därinne. När jag slutat gråta tittade jag försiktigt upp på Lionard och det första som mötte mig var hans underbart bruna ögon, kantade av tjocka svarta ögonfransar.

”Varför gråter inte du över din mor?”, frågade jag dumt.

”Det gör jag!”, sa han och log. ”Men jag har kommit över det. I början grät jag hela tiden, så som du gör nu. Men efter några dagar grät jag kanske varannan dag. Och nu gråter jag bara vid fullmåne. Det var den tiden på natten hon blev avrättad.”

Jag torkade de sista tårarna ut mina rödgråtna ögon.

”Jag är ledsen, men jag måste sova nu. Är du kvar i morgon när jag vaknar?”, frågade jag och gäspade.

”Självklart!”, svarade han och kliade sig i sitt korpsvarta hår.

Jag drog fram min skinnfäll, som jag upptäckt också fanns i säcken jag fått av Heddin, och placerade den på marken. Så fort jag hade lagt mig till rätta på den somnade jag och hann inte tänka mer på varken Heddin eller Lionard.

_____________________________________________________________________________

Nu kom änligen en del. Jag har varit lite med kompisar och sovit över, och har därför inte haft möjlighet att skriva.

Sedan Saga länkade mig (tack Saga!! <3) har jag haft många fler läsare. Man får lite mer lust att skriva, speciellt när man får så fina kommentarer!! :)

I morgon ska jag på begravning, så jag kanske inte har ork till att skriva ett kapitel, men vi får se.

KOMMENTERA FÖR MERA, MINST 3 KOMMENTARER TILL NÄSTA, TACK!! :)

 

Och förresten så ska han heta LIONARD och inte Leonard som är det "riktiga" namnet... xP Fast jag trodde inte att ni trodde den heller, men man kan aldrig vara helt säker! :)