Vega

Den stora hyddan var vackert pyntad med blommande björkris och glimmande stenar. Jag hade fullt upp med att hälsa alla klanmedlemmar välkomna till festen som alla gav mig olika gåvor. Jag övervägde att strunta i planen och stanna hos Gugh, men när han kom in i den stora hyddan och omilt tryckte sina torra läppar mot mina ändrade jag mig hastigt. Planen skulle genomföras.

 

Luften i hyddan luktade vid det här laget rök och svett. Jag började bli nervös, och undrade om Heddin var redo än. Det var inte jag. Till min stora förskräckelse fångade just Heddin upp min blick och nickade en kort nickning mot mig. Det var dags.

Jag började försiktigt bana mig iväg mot hyddans utgång, men blev flera gånger undanknuffad och bortskuffad i fel riktning. Det tog mig ett tag, men till sist var jag framme vid öppningen där en léende Heddin väntade på mig.

”Ta den här!”, sa han och räckte fram en packad skinnsäck.

Jag log tillbaka och tog emot den halvtunga säcken. Men mitt léende varade inte länge.

”Var är min kvinna?!”, hördes en rytande stämma inifrån hyddan. ”Var är Vega!?”

Jag tittade panikslaget på Heddin.
”Vi springer!”, sa han.

Och jag sprang. Heddin kom lite på efterkälken, eftersom han hade tyngre packning att bära på, men när jag stannade för att vänta på honom väste han andfått:

”Stanna inte, vad som än händer, Vega! Vänta inte på mig! Det viktiga är att du kommer här ifrån. Allt du behöver finns i säcken!”

Jag satte av igen och stannade inte för att vänta på Heddin. Inte förrän jag hörde ett stön och en dov duns.

Jag vred på huvudet medan jag sprang och kunde inte tro mina ögon. Heddin var skadad. Han låg på marken, ungeför fyrtio steg ifrån mig, i en sin egen blodpöl, och ett långt spjut stack upp ur ryggen på honom.

Min ögon fylldes av tårar och jag började sakta ner. Heddin lyfte på sitt huvud och mimade ”Spring!”, innan han för sista gången tog ett andetag och sjönk ihop.

Det var inte sant.

Heddin var död.

Han dog, för min skull.

Nej, det kunde inte vara sant, detta var bara ännu en mardröm innan festen. Haha, såklart, vakna nu Vega!

Men det var ingen dröm. Heddin var verkligen död, och jag började panikslaget springa för mitt liv.

Det var nu jag kom på varför Heddin lärt mig alla manssysslor. Han hade räknat med att han kanske skulle dö.

Ännu mer tårar trängde sig upp ur tårkanalerna och jag blinkade envist bort dem. Till en början hjälpte det, men när det bara kom fler och fler var det lönlöst.

Jag började bli trött i både muskler och lungor och stannade därför för att vila mot ett träd. Jag slappnade av ett ögonblick men spände mig igen när jag hörde låga mansröster som mumlade till varann.

”...måste vara här någonstans...”

”...döda henne...”

Kalla kårar gick längs min ryggrad och jag satt så stilla jag bara kunde.

Rösterna kom allt närmre.

Jag fick panik, men kunde inte röra mig.

När rösterna var så nära att jag kunde se vilka de tillhörde, genom ett buskage, var det som att tiden stog still.

”Äsch, vi tar ett rådjurshjärta istället. Det är ju nästan likadant!”, sa en av de två männen plötsligt.

När de bådas steg avlägsnade sig vågade jag pusta ut. Jag öppnade säcken och kollade vad som fanns i den. Lite av mina kläder, ett knyte med torkade lingon och mors bästa kniv.

Hur hade Heddin fått tag i den?

När jag tänkte på Heddin svämmade mina ögon över av tårar. Älskade Heddin!

___________________________________________________________________________

Jag slutar med bilderna nu! De kändes onödiga, och var inte ens snygga ju!

 

Jag funderar på att lägga ner den här bloggen... Eftersom min kapitel inte blir så värst bra och att uppdateringen är urusen så känns det bäst så. Men jag skriver nog klart den här storyn, iallafall!

 

KOMMENTERA FÖR MERA!! Den här gången tänker jag kräva åtminstone 2 kommentarer innan nästa del kommer!