Lionard

Jag gick med snabba steg i en obestämd riktning. Tårar glänste i mina ögon och jag fick hela tiden grenar och kvistar i ansiktet.

Det hade varit jobbigt att lämna Vega. Hennes ögon hade varit fyllda av tårar och hon hade varit helt förtvivlad. Plötsligt kände jag mig dum. Varför hade jag lämnat henne? Kanske var jag rädd för att bli nobbad av henne, såsom flickorna i min klan gjort mot mig?

Jag stannade och visste inte om jag skulle fortsätta eller vända tillbaka. Det skärande skriket jag hörde någon sekund senare fick mig att bestämma mig.

Så snabbt jag kunde sprang jag mot gläntan där jag sist sett Vega. När jag kom fram var jag helt andådd, men lade ändå märke till att Vegas saker var borta. Kanske hade hon flyttat på sig. Jag tittade mig omrking för att se om hon var i närheten och min upptäckt fick mig nästan att svimma.

Vega hängde i ett träd med fötterna nästan två meter från marken och var helt vit i ansiktet. Hon hade en snara runt halsen som hon höll i med båda händerna för att inte kvävas, men det lyckades inget vidare. Jag skyndade fram till repet som var spänt över hennes gren och fastknutet i ett annat träd och skar av det med min kniv. Det tog ett tag men till sist gav det sig.

Vega föll två meter och landade med en duns på gräset. Jag sprang fram till henne och frågade hur det var. Då hon inte svarade blev jag orolig och vände henne emot mig. Hon andades inte. Jag sträckte hennes armar ovanför huvudet och genast kunde hon andas bättre.

”Tack.”, flämtade hon efter ett tag.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Vem gjorde det här mot dig?”, frågade jag istället.

”Några ... överföll ... packade ... hängd.” var det enda Vega fick fram.

När hon förstod att jag inte fattade flinade hon. Flinade. Hon, som just hade blivit hängd kunde le och vara glad.

Det fick mig att inse att man kan gå vidare. Det fick mig också att inse en annan sak.

Vega

Jag var vid liv. Jag levde!

Allt tack vare Lionard.

När jag hade slutat flämta och kunde andas normalt berättade jag för honom om vad som hade hänt.

”Det är mitt fel. sa han.

”Ditt?”, sa jag frågande. ”Du kan väl inte hjälpa att tre busar från min klan kommer och hänger mig, för att jag flytt från vår hövding?”

”Jag stack ju!”, sa han.

”Ja, men ...”

Jag kom inte på mer att säga. Han hade ju faktiskt stuckit.

”Men det är fortfarande inte ditt fel!”, protesterade jag.

”Jag kunde varit här och försvarat dig!”

”Du? Försvara mig? Hah, du som knappt orkar lyfta en kotte! Hade du varit här hade vi båda varit döda nu!”

Mina ord var hårda. Jag ångrade mig genast.

”Förlåt!”, pep jag.

”Men du har ju rätt!, sa Lionard trumpet. ”Jag är svag. Jag är tunn. Jag hade inte kunnat försvara dig!”

När Lionard satt där och såg så dyster ut blev jag också dyster.

”Men jag menade det inte!”, sa jag i ett försök till att muntra upp honom. Han såg i alla fall lite gladare ut när jag sagt det, och genast kändes det lättare i bröstet.

Men det var en fråga jag behövde få svar på.

”Varför gick du?”

Först fick jag inget svar.

”Jag ... jag vet inte!”, sa han sedan.

”Det är mycket vi inte vet ...”, sa jag med mystisk röst och det fick oss båda att brista ut i gapskratt. Fastän jag bara känt Lionard i knappt ett dygn kändes det som vi alltid hade varit vänner.